För att få lite mer kött på benen då det gäller rapporten och granskningen som ligger bakom, vänder jag mig till Helene Roslund som är Skolinspektionens projektledare för ”Kvalitet i fritidshem”.
Helene Roslund börjar med att betona att syftet med kvalitetsgranskningen inte har varit att ge en generell bild av hur det ser ut i svenska fritidshem. I stället ville man komma i kontakt med dem som enligt Skolverkets statistik och lägesbedömningar har sämst förutsättningar och driva på utvecklingen där. Kommunerna och fritidshemmen i pilotstudien är alltså inte slumpmässigt utvalda, man har plockat fram dem som kan tänkas ha större problem. I rapporten nämns bland annat att endast i ett av de granskade fritidshemmen har alla i personalen högskoleutbildning med inriktning på fritidshem, i elva av fritidshemmen har inte någon i personalen pedagogisk högskoleutbildning.
När 17 kommuner och 77 fritidshem valdes ut, var kriterierna att 75 procent av kommunerna skulle ha sämre förutsättningar då det gällde storlek på barngrupper, personaltäthet och utbildningsnivå på personalen. De övriga 25 procenten skulle ha bättre förutsättningar. Samma urval gjordes sedan i kommunerna, 75 procent av fritidshemmen skulle ha sämre förutsättningar enligt statistiken, 25 procent bättre.
– Jag kan tänka mig att man utifrån de resultat vi har fått i viss mån kan generalisera. Men jag vill poängtera att rapporten utgår från de kommuner och fritidshem som vi har inspekterat och som valdes ut just därför att många inte hade särskilt gynnsamma förutsättningar. Den ger inte någon heltäckande bild och det tycker jag är viktigt att påtala, säger Helene Roslund.
Hon säger att barnperspektivet har varit något av det viktigaste under granskningen. Frågan ”hur ser verksamheten ut för barnen” har varit en utgångspunkt. För även om förutsättningarna inte ser bra ut på papperet kan fritidshemmet ändå fungera bra för barnen. Ett exempel är det här med stora barngrupper. Något som ofta antyds vara huvudorsaken när det brister i kvalitet.
– Det är en av poängerna med rapporten, att det inte bara är stora barngrupper som ställer till det. Vi har sett fritidshem med stora barngrupper som har fungerat bättre än de som har mindre. De har struktur, en genomtänkt verksamhet och utgår från barnens intressen, säger Helene Roslund.
Ett tydligt gemensamt drag i de inspekterade fritidshemmen är just annars att man inte utgår från barnens intressen. Verksamheterna behöver varieras mer, den gamla fördomen om ”att på fritids ritar man mest och pysslar” verkar stämma i många fall.
– Vi har sett att verksamheterna liknar varandra ganska mycket, det verkar som om man kör ett koncept, säger Helene Roslund.
Ett annat genomgående problem är att de äldre barnen ”försvinner” från fritidshemmen och att det inte erbjuds någon annan verksamhet som passar dem. En enkät som gjordes bland barn i årskurs fyra visar att 39 procent av de barn som har slutat på fritidshem tycker att ”inget var bra” när de ser tillbaka.
I rapporten konstaterar Skolinspektionen att de äldre barnen, mellanstadiebarnen, ”bjuds in med armbågen”. Att både barn och föräldrar får signaler på att fritidshemmet är till framför allt för de yngre barnen. Innehållet i verksamheten är oftast anpassat till de lägre åldersgrupperna. Enkäten visar också att det som barn tycker är bäst med fritidshem är kompisar. Det gäller både dem som har slutat och dem som går kvar. Här kan man dra slutsatser, det klart att man själv slutar om kompisarna gör det.
Helene Roslund tycker att det är en sorglig utveckling.
– Det är en känslig ålder där barn söker sig utanför hemmet och socialiserar på olika arenor. Fritidshemmet skulle kunna bidra med att visa på olika fritidsintressen och stödja barnen till att klara sig själva när de så småningom slutar på fritids. Det skulle kunna vara ett reellt positivt alternativ till att gå hem ensam.
Hon säger också att det inte är alla barn i 10–12-årsåldern som har en stimulerande hemmiljö eller på något annat sätt har möjlighet till ett rikt socialt liv efter skolan. Långt ifrån alla barn deltar i organiserade fritidsaktiviteter efter skolan. För dem skulle en bra och åldersanpassad fritidshemsverksamhet kunna betyda mycket. Kort sagt, fritidshemmen är en outnyttjad samhällspotential.
– Här finns ju redan en stor organisation med utbildad personal och lokaler där mellanstadiebarnen kan vara. De kan få stöd i sin utveckling, utveckla sin praktiska förmåga och öka tilltron till sin egen förmåga, något som är så viktigt i den här åldern.
Könsroller och könsmönster är också centrala teman för barn i mellanstadieåldern och en viktig del av värdegrundsarbetet enligt läroplanen. Helene Roslund påpekar att läroplanen ska tillämpas även i fritidshem och att den förstås även gäller 10–12-åringar.
– I slutändan tror jag att det kommer att öka måluppfyllelsen i skolan om fritidshemmen kan erbjuda en bra kvalitet i sin verksamhet som är anpassad både efter barnens intressen, behov och erfarenheter samt efter utbildningens övergripande syften.
Genusarbete finns väl utvecklat i Skolverkets allmänna råd för fritidshem. Ändå har Skolinspektionen gjort bedömningen att man behöver utveckla arbetet för att motverka traditionella könsroller i så många som 59 av de 77 fritidshemmen.
– Mycket beror på förhållningssättet hos personalen, att kunna se könsmönster bland barnen och se hur man själv agerar. Många visade sig tyvärr sakna medvetenhet, de kan inte ens se att det är något problem.
Helene Roslund menar att fritidshemmen skulle kunna ge barnen utrymme för att pröva och utveckla nya förmågor och intressen oberoende av könstillhörighet. Personalen kan skapa en balans mellan barnens intressen och inspirera till nya upptäckter.
– Vi har sett en tydlig skillnad i de verksamheter där man arbetar aktivt med genusfrågor, tänker till om dem och kanske har tagit hjälp av en genuspedagog.
Allt i rapporten är förstås inte jämmer och elände. Ett flertal fritidshem skulle kunna tjäna som goda exempel i något avseende. Man har också plockat ut fyra goda exempel på fritidshem som i det stora hela fungerar bra. Det visar samtidigt att man kan få goda resultat även om statistiken säger något annat.
– Återigen har barnen varit utgångspunkt, att de trivs och får stöd i sin utveckling och god omsorg. Men det är
inte ensidigt bra, även dessa fritidshem har fått förslag på förbättringsområden, säger Helene Roslund.
Ett av dessa goda exempel har fått anmärkningar på att ledarskapet är för otydligt. Något som gör att vi osökt kommer in på några rader i rapporten som får en att hoppa högt: ”ledarskapet i fritidshemmet är inte reglerat i författningarna såsom rektorskapet i skolan utan ansvaret ligger formellt sett på personalen.”
Stämmer det verkligen?
– Ja, det gör det. När vi granskar fritidshem finns inte det tydliga stödet i författningarna. Skollagens och läroplanens reglering om rektors ansvar är inte direkt tillämpliga på ledarskapet i fritidshemmet. Möjligtvis skulle man kunna tolka läroplanen på ett sådant sätt att rektor ansvarar för fritidshem men det är ändå väldigt otydligt reglerat. Här är det upp till kommunerna. Därför har Skolinspektionen efterlyst en tydligare statlig styrning av fritidshemmets verksamhet.
Vid Skolinspektionen och Skolverket finns ett gott samarbete då det gäller att få upp ögonen för fritidshem. För ett tag sedan lanserade Skolverket broschyrer till föräldrar om vad de kan kräva av sitt fritidshem. Både Skolverkets studier och Skolinspektionens kvalitetsgranskning visar att många fritidshem har problem och kvalitetsbrister och att skollagens krav på kvalitet inte är prioriterat. Därför vänder sig Skolverket till politiker och anordnar tre konferenser i juni i syfte att skapa bättre förutsättningar för en ökad kvalitet i landets fritidshem.
– Det håller på att hända en del, eller jag hoppas i alla fall det. Viktigt är att de statliga myndigheterna signalerar att också fritidshemmen är viktiga – och det gör vi nu. Jag hoppas på att rapporter tillsammans med konferenser och en allmän debatt ska kunna påverka utvecklingen i en positiv riktning, säger Helene Roslund.





































