Fyra forskare i fokus

– Min avhandling var den första inom ämnet fritidspedagogik. Den visade på fritidspedagogernas mångfacetterade roll. Den var också ett tidigt inlägg i diskussionen om förtrogenhetskunskap eller oartikulerad kunskap. Det vill säga, sådant som ligger i själva yrkets handlande, som man gör utan att tänka på att man gör det, berättar han.

Trots de 26 år som har gått sedan avhandlingen blev klar tycker han att den fortfarande är aktuell med tanke på den nya lärarutbildningen.

– Utbildningen ger fritidspedagogerna en intressant ny roll genom att de ska bli lärare inom de praktiska och estetiska ämnena, anser han.

Om avhandlingens resultat hade blivit desamma om den hade gjorts i dag är svårt att veta, tycker han, eftersom den pedagogiska medvetenheten har blivit mycket större med åren. En stor skillnad mot i dag är också att fritidshemmen då var en del av den sociala verksamheten vilket påverkade fritidspedagogernas professionella bild av sig själva. I dag arbetar de inom skolan i professionella team som diskuterar och reflekterar kring verksamhetens pedagogiska innehåll.

– Men den grundläggande frågeställningen om huruvida det går att artikulera den här typen av kunskap håller än, konstaterar Inge Johansson.

Skälet till att han, som i grunden är psykolog, valde att skriva en avhandling om fritidspedagoger var att han var nyfiken på varför ingen riktigt verkade förstå sig på denna yrkesskickliga kår. Efter många års forskning finns inte den nyfikenheten kvar på samma sätt och ämnesvalet hade därför blivit ett annat om han skulle ha påbörjat sitt avhandlingsarbete i dag.

– I dag skulle jag ha valt att undersöka hur det informella lärandet kan integreras i den professionella yrkesrollen hos lärare, berättar Inge Johansson.

Hans syn på fritidspedagogyrkets framtid är optimistisk. Även om han håller med om kritiken att det är fel att förkorta utbildningen eftersom det skapar en knepig differentiering mellan olika lärargrupper, ser han den nya utbildningen som en bekräftelse på att fritidspedagogerna och fritidspedagogiken är här för att stanna.

– Man ska komma ihåg att det fanns olyckskorpar som trodde att utredningen skulle komma fram till att fritidspedagogyrket skulle försvinna och att fritidsledarna skulle ta över. Det hade, med andra ord, kunnat bli mycket värre än det blev, konstaterar Inge Johansson.

Han anser att skolan och samhället har börjat bekräfta fritidspedagogiken.

– Fritidspedagogiken ligger i framkant inom mycket av det som det talas om i dag. Till exempel att utgå från barnets engagemang, utnyttja leken som resurs, arbeta tematiskt och sätta normer och värdegrund i fokus. Fritidspedagogerna ses inte längre som några lektanter och -farbröder utan de är lärare med ett hållbart pedagogiskt perspektiv, säger han.

Monica Hansen Orwehag disputerade 1999 vid Göteborgs universitet på avhandlingen ”Yrkeskulturer i möte. Läraren, fritidspedagogen och samverkan”. I dag är hon utbildningsansvarig för lärarprogrammet vid Högskolan Väst i Trollhättan.

– Det viktigaste bestående resultatet av min avhandling tror jag är att jag visade på vari skillnaden består mellan fritidspedagoger och grundskollärare, säger hon.

Det hon kom fram till var att fritidspedagoger och grundskollärare har olika perspektiv när de utför sitt arbete. Något som gör att de lätt feltolkar det som den andra yrkeskategorin gör. De elva år som har gått sedan avhandlingen var klar har, enligt Monica Hansen Orwehags uppfattning, inte förändrat situationen särskilt mycket. Fritidspedagogerna har inte blivit så etablerade i skolans värld som hon hoppades att de skulle bli.

– Jag tror tyvärr att min avhandling fortfarande är aktuell. Fortfarande möts jag av brist på ömsesidig förståelse när jag träffar lärare och fritidspedagoger, säger hon.

En viss ljusning ser hon, förståelsen mellan yrkesgrupperna har ökat, delvis beroende på den nuvarande gemensamma utbildningen. Men den tydliga skiktning som fortfarande ändå finns kvar gör att hon tror att resultatet i stora drag hade blivit detsamma om hon hade skrivit avhandlingen i dag i stället för i slutet av 1990-talet.

– Men jag hade inte valt samma frågeställning i dag. Om det finns något område som är välutforskat inom vårt outforskade ämne är det relationen mellan fritidspedagogerna och lärarna. Det uppsatsämnet är alla studenters favorit, konstaterar hon.

I stället hade hon valt att ur ett barnperspektiv söka svar på följande frågor: Vad, om något, är det som fritidspedagogen och fritidshemmet kan ge barn som de inte kan få någon annanstans? Vad, om något, är det unika? Finns det fortfarande några argument för fritidshemmets existens förutom argumentet att barnen inte ska vara ensamma hemma när föräldrarna arbetar? Finns det över huvud taget något motiv för att ha högskoleutbildad personal på fritidshemmet?

På frågan om varför hon inte gör verklighet av uppslaget slår hon ifrån sig.

– Nej du, jag går snart i pension. Men jag jagar mina studenter och försöker få dem att intressera sig för de här frågorna, säger hon och avslöjar att hon och några kollegor arbetar för att så småningom kunna sammanställa en övergripande rapport utifrån några särskilt intressanta studentarbeten.

Den nya lärarutbildningens upplägg gör att Monica Hansen Orwehag känner sig allvarligt bekymrad för fritidspedagog-yrkets framtid. De som bestämmer tycks, enligt henne, förespråka någon sorts halvmesyr med fritidspedagoger som visserligen ska ha en högskoleutbildning men en kortare sådan än andra lärare.

– Den nya utbildningen visar på bristande insikt i vad som är fritidspedagogens kompetensområde, säger Monica Hansen Orwehag och konstaterar att det nog skulle vara bra om regeringen läste hennes avhandling så att den förstod vad en fritidspedagog är.

Finn Calander disputerade 1999 vid Uppsala universitet på avhandlingen ”Från fritidens pedagog till hjälplärare. Fritidspedagogers och lärares yrkesrelation i integrerade arbetslag”. I dag är han prefekt vid institutionen för utbildning, kultur och medier vid Uppsala universitet.

– Slutsatsen som jag drog i min avhandling var att fritidspedagogerna och fritidshemmet borde ”springa från skolan” för att överleva. Det tror jag att jag fick rätt i. Fritidspedagogen är i dag död om man menar den fritidspedagog som fanns på åttiotalet. Den dog när fritidshemmet flyttade in i skolan, hävdar han.

Men om slutsatsen var rätt, inser han i dag att lösningen var, om inte fel, så åtminstone utopisk. Det gick inte av såväl ekonomiska som politiska skäl att åter skilja fritidshem och skola åt. I stället har utvecklingen sedan dess gått åt rakt motsatt håll.

– Därför är den nya lärarutbildningen intressant. Den ger fritidspedagogerna en radikalt annorlunda inriktning än i dag. För mig verkar det som om man vill ha tillbaka den gamla typen av fritidspedagog. Det är bara det att det fritidshem som är en förutsättning inte längre finns, säger Finn Calander.

Han tycker att regeringen i stället, med tanke på hur situationen ser ut i dag, borde ha tagit steget fullt ut och gjort lärare av fritidspedagogerna.

– Glöm fritidspedagogen, den yrkeskategorin finns bara till namnet i dag.
Gör i stället fritidspedagogerna till fullvärdiga lärare med inriktning mot fritidspedagogik. Då skulle vi slippa allt statustjafs och all behörighetsproblematik, säger han.

För även om avhandlingens slutsatser om framtiden har blivit överspelade av tidens gång anser han att den teoretiska ansatsen och empirin fortfarande är aktuella. Skolans dominans och den hierarkiska ordningen lever fortfarande kvar och påverkar hur fritidspedagogerna formar sin yrkesroll. Finn Calanders slutsats blir därför att fritidshemmet och skolan borde göras om till en gemensam grundskola för yngre barn med ett lärararbetslag som tar hand om barnen hela dagen. Lärarna skulle ha olika inriktningar, bland annat fritidspedagogik, och ha kompetens både för ren undervisning och för lärande på barnens egna villkor under den mer fria tiden.

Om Finn Calander skulle ha påbörjat sitt avhandlingsarbete i dag hade han med största sannolikhet inte valt samma ämnesområde trots att det delvis fortfarande är högaktuellt. I stället tror han att han skulle ha valt att fokusera på yngre barn i skolan i relation till undervisning, lek och lärande.

– Ett angränsande ämne som kanske hade kunnat ge svar på om barnen har fått det bättre eller sämre sedan fritidshemmet flyttade in i skolan. Det har i alla fall blivit annorlunda och på vissa håll, där barngrupperna är väldigt stora, tror jag man redan nu kan konstatera att det har blivit sämre, säger Finn Calander.

Han har lite svårt att se hur det ska gå att rekrytera studenter till den nya utbildningen till grundlärare med inriktning mot arbete i fritidshem när de genom att läsa ett år till i stället kan bli fullt behöriga lärare med högre lön och högre status.

– Men vi får se, tiden får utvisa om det går, konstaterar han.

Malin Rohlin disputerade 2001 vid Stockholms universitet på avhandlingen ”Att styra i namn av barns fritid. En nutidshistoria om konstruktion av dagens fritidshem i samordning med skolan”. I dag är hon prefekt vid Institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot tekniska, estetiska och praktiska kunskapstraditioner, UTEP, vid Stockholms universitet.

– Det viktigaste med min avhandling var att den belyste styrfaktorer som påverkade och påverkar fritidshemsverksamheten. Därmed ökade den förståelsen för den kontext som fritidshemmet och fritidspedagogerna befinner sig i, säger hon.

Hon anser att det nyligen tagna beslutet om en ny lärarutbildning visar att hennes avhandling fortfarande är i högsta grad aktuell. Samma faktorer samverkar då som nu. Hur mycket får verksamheten kosta, ska den vara obligatorisk eller frivillig, hur ska förhållandet mellan social utveckling och kunskap se ut? Olika intressen drar åt olika håll. Några större förändringar har inte skett på tio år och Malin Rohlin tror därför att resultatet hade blivit detsamma om hon hade gjort om avhandlingen i dag.

– Politikerna verkar fortfarande inte ha insett vilken komplex tillvaro barn i fritidshemsåldern lever i. De tycks inte förstå den potential fritidshemmet utgör för det yngre skolbarnet. Samma förhållande gäller skolans rektorer – hur ser de på helhetsperspektivet? Ytterst handlar styrfrågorna om hur man uppfattar barnet, säger Malin Rohlin.

Den fas som hon befann sig i när hon valde avhandlingsämne gjorde att det var nödvändigt för henne att ta ett stort grepp för att på så sätt öka förståelsen för verksamheten. I dag har hon inte samma behov och valet av ämne skulle därför bli ett annat. Nya frågor känns viktiga att ge sig i kast med. Det arbete hon närmast går och funderar på handlar om pedagogiska överväganden och de olika arbetssätt som följer, det vill säga en mer didaktisk studie.

Malin Rohlin ser den nya förkortade utbildningen som ett bakslag för fritidspedagogyrket. Hon tror visserligen att dagens studenter, liksom hon själv gjorde en gång, kommer att hitta egna vägar till forskarutbildningen via olika påbyggnadskurser men anser att det är ”för jäkligt” att klockan skruvas tillbaka.

– Men skam den som ger sig. Det skulle förvåna mig om inte utbildningen är fyraårig om en fem–sex år. Till dess får vi bara försöka överleva, konstaterar hon.