Språk finns med i nästan allt vi gör, och vi använder det alltid i ett sammanhang – i en social kontext (se faktaruta). Denna kontext kan delas in i två sammanhang, kulturkontexten och situationskontexten. Hur man exempelvis hälsar är olika i olika kulturer, men även olika inom kulturerna i olika situationer.
Ett sociokulturellt perspektiv – som skolans läroplan bygger på – innebär att förse barnen med diskursmönster, modeller för interaktion och koder till det talade och det skrivna språket, vilket ger dem möjlighet att lyckas i majoritetssamhället. Man betonar samspelet mellan elev och lärare, och bådas aktiva roller i inlärningsprocessen, ett förhållningssätt främst baserat på Vygotskys forskning. Det måste finnas utrymme för lärare och barn att bidra med erfarenheter, känslor, intellekt och fantasi i en framgångsrik inlärningsprocess. Språkskicklighet handlar om hur man använder språket i olika sammanhang.
Inlärning sker i kanten av nästa inlärningszon som Vygotsky beskriver det, eller i kanten av barnets förmåga, det innebär att barnet ges tid att få uttrycka sig, att man lyssnar på vad det vill säga – inte hur det säger det.
Att vara tydlig som fritidspedagog, både beträffande uppförande och i språkbruk, är en förutsättning för att barnen ska lyckas.
Fritidshemmets lärmiljö är exemplarisk för detta lärande. Här erbjuds barn olika vardagssituationer: ute, inne, vila, lek, utmaningar, rörelse, kamratskapande, flickor och pojkar, utflykter, studiebesök, föreningsbesök som alla utgör språkliga praktiska kontexter för barnen. Barnen kan välja, vilket gör att situationen är meningsfull för dem, de måste själva ta reda på vad som gäller när de inte förstår: Hur gör man här? Vilka får göra? Vad krävs av mig?
Att prata, berätta för, och fråga vuxna som finns med i barnens självvalda lärmiljö måste vara ett ultimat lärande. Dessutom: när barn och vuxna har gemensamma upplevelser och erfarenheter, och utifrån dessa kan föra dialoger ”på riktigt”, är det meningsfullt för alla.
Som fritidspedagog med goda kunskaper om barnens intressen, livssituation och vad de gör på sin fria tid, är det lätt att komma barnen nära och i sig skapa dialoger och ämnen som berör dem.
Barn hamnar i olika situationer och vuxna utmanar dem till nytt lärande, det medför många olika kontexter där det krävs språk och social kompetens. Hur svarar man i telefonen? Hur gör man när man vill vara med? Hur firar man påsk i Sverige? Vad menas med den här regeln i spelet? Hur gör man när man anmäler sig till handbollsträning? Var bor du? Var ska vi träffas och hur dags? Kan vi laga målen?
Tiden är ett lysande exempel på fritidshemmets förträfflighet som lärmiljö. Det finns inga formella raster, lektioner eller ämnen och det finns tid till det som är aktuellt för barnen och för situationen och det får ta den tid det tar.
På fritidshemmet finns det, som forskning visar, gynnsamma lärmiljöer: den sociala kontexten, samarbetet, samtal enskilt och i grupp, dialogen, användandet av öppna frågor, meningsfullhet, tid, medskapande, erfarenhetsskapande, träningsarenor, återkoppling, bekräftelse, utmaningar på ”rätt” nivå och inom olika områden och individualisering i ett socialt sammanhang. Dessutom finns fritidspedagoger med kunskaper om hela barnet.
Fritidshemmet och fritidspedagogiken borde därför vara en självklar del i den fyraåriga grundlärarutbildningen.
Att behärska vårt språk måste vara målet med all utbildning för alla barn, men barn med ett annat modersmål måste ges ytterligare tid och möjligheter med en given fördjupad utbildning via fritidshemmet.
Skriv ut
