Improviserar med stora och små

Vad är bäst med ditt jobb?
– Det är dels att jag tycker att mitt arbete är så meningsfullt, jag menar att jag gör skillnad i människors liv, och dels att jag får skratta varje dag på jobbet – hur många får göra det?
– Jag skrattar åt eleverna för att de är så roliga, lekfulla och kreativa. Vi leker ihop!

Vad är sämst med ditt jobb?
– En nackdel är att det bara är undervisning på eftermiddagar och kvällar, vilket gör att det sociala livet blir lidande. Jag har inte familj, men jag undrar hur de som har det får ihop livet med bara kvällsarbete.
– Kulturskolan i Stockholm arbetade mer i grundskolor förut, på dagtid, nu finns ett uttalat politiskt mål att den ska bedriva undervisning på elevernas fritid.

Du arbetar med barn och ungdomar mellan 8 och 21 år. Är det svårt att arbeta med så skilda åldrar?
– Nej, jag tycker att det är bra och roligt. Det är förstås skillnad på vad man kan göra i de olika åldersgrupperna. För ungdomar handlar det mer om att arbeta med manus och pjäser, med de mindre barnen är det fler övningar.
– Fast jag har märkt att det går väldigt bra att ha ungefär samma dramaövningar och lekar för alla åldrar, även om det blir på olika nivå. De yngre barnen är också bra på att improvisera.
– En skillnad är att det är mer förbered­elser för mig med de äldre eleverna, med att leta fram manus och arbeta med det. De yngre barnen är intensiva på ett annat sätt, det är 100 procent hela tiden och de lever sig in i övningarna.
– Ungdomar kan vara underfundiga och kloka, så det är ett väldigt roligt jobb jag har!

Har du något pedagogiskt knep du kan dela med dig av, för att jobba med så olika åldrar?
– Jag vet inte om jag har något konkret knep. Det handlar mer om att möta alla med respekt, oavsett hur gamla de är och oavsett vilken nivå de befinner sig på.
– Jag tror att det skulle vara svårare att undervisa bara barn eller bara ungdomar.

Hur väljer du pjäser?
– Man får leta på flera olika ställen, bland annat fråga kollegor vad de brukar sätta upp och man lär sig efterhand vilka pjäser som funkar. Det kan vara svårt att hitta pjäser som passar tolv 14-åriga tjejer, för det är ofta bara tjejer i grupperna.
– Ibland skriver jag om pjäserna lite grann, eller så får några spela killar. Det är trist att det är så, men det är ju likadant inom musiken – vissa instrument spelar nästan bara killar, och tvärtom.

Vad tror du att den sneda könsfördelningen beror på?
– Kanske är det så att i bilden av att vara kille ingår att spela gitarr eller trummor. Samma sak med teater, där samarbetar man, visar känslor och bjuder på sig själv – något som tjejer fostras till att göra, inte ­killar i lika hög grad.

Vill du fortsätta att arbeta som drama­pedagog?
– Jag har funderat lite på hur jag vill ha det i framtiden. Lönen är låg och det finns små möjligheter att göra karriär, men å andra sidan är kollegerna jättebra och det finns många andra fördelar med mitt yrke, så jag kommer alltid fram till att jag vill fortsätta inom mitt yrke.
– Kanske kan jag i framtiden arbeta halvtid som dramapedagog och med något annat den andra halvan, eller jobba mer i grundskolan.
– Jag förstår faktiskt inte hur jag skulle orka arbeta 100 procent inom kulturskolan, inte som det är nu när det är ett mål att den bara ska finnas på barnens fritid.
– Det skulle vara kul och utmanande att arbeta inom grundskolan, men å andra sidan försvinner då många av de fördelar jag har nu, som att det inte finns kursplaner eller betyg i kulturskolan.

Vilken fråga tycker du är viktigast för din yrkesgrupp just nu?
– Arbetsmiljö är en viktig fråga som många pratar om. Många av mina kolleger som arbetar i grundskola och/eller gymnasiet, har väldigt skiftande lokaler att arbeta i.
– En del arbetar i vanliga klassrum, som inte alls är anpassade efter oss. Man måste kanske flytta undan bänkar och stolar först. Ibland är det dubbelbokningar av ett klassrum och ibland går det folk genom rummet mitt under undervisningen!
– Danspedagoger jobbar ofta i gympa­salar som är för stora och inte har speglar.
– Jag tycker också att lönen är en viktig fråga. Vi är utsatta för besparingar och på lönesamtal får man ofta besked att det inte finns pengar, vilket det ju heller inte gör.