Att hela livet sträva efter liv

Vått. lite vått i ögat. Liten klump i halsen också. Fuktigt under armarna. Kissnödig.

Våra elever spelar sina slutproduktioner och jag är på många sätt närvarande och levande. Från mörkret i salongen lever jag med i stämningen och viljorna och känslorna från scenen. Vi har slitit i veckor i en helt vanlig teaterproduktionprocess. Där finns glädjen när det går framåt, ilska och frustration när någon sviker och besvikelse över strukna ”darlings”. Där ingår också hunger, utmattning, konflikter, diskussioner och driv framåt. 19-åringar kan vara lata, barnsliga, oengagerade och alldeles alldeles underbara.

Det är en märklig relation vi har, teaterlärarna och teatereleverna. Vi har inte direkt valt varandra men vi ska vara ihop i tre år och mot slutet av trean när vår relation har fördjupats och krisat och sedan blommat, då ska vi lämna varandra och gå vidare i livet.

Jag vågar påstå att den relationen är speciell. Vi kommer nära våra elever i teaterarbetet. Det är vår uppgift att skapa en trygg kreativ tillåtande arbetsmiljö. Med fingertoppskänsla ska vi guida eleverna och kunna pusha och utmana dem men också lyfta dem och låta dem vila i det som är.

”Teater är gestaltning av liv….” (Martha Vestin).

Jag är teaterlärare.

– Vad jobbar du med?
– Jo, jag är lärare i gestaltning av liv. Jo, det är ett jobb. Ja, det är roligt. Jag går till jobbet varje dag med målet att gestalta liv.

Ibland kan det vara med totalt likgiltiga dittvingade elever från elprogrammet och ibland kan det vara med ivriga teaterelever som med hänförelse kastar sig över sina uppgifter. Livet är dock närvar­ande även om det tar sig olika uttryck. Med el­­eleverna kan jag få uppleva att de glömmer sig själva och släpper kollen. Det är liv. Det är kul. Teater­eleverna har redan släppt mycket kontroll och de vill mycket och får pröva mycket. När de kan vila i det de gör och lita på att det ”er godt nok” då uppstår också liv. Det är grymt.

Jag funderar mycket. Jag funderar över teater och livet. Att hela livet sträva efter liv. Närvaro här och nu. Jag funderar över teater och idrott. Jag funderar över drivkrafter och vad som får oss att växa som människor. Mina barn (13, 15 och 18) spelar innebandy. Jag är med. För att vara bra måste de fokusera. De måste lita på sina medspelare och de måste visa att de vill något. ”Taggade”. ”På tårna”. Jag hör deras tränare peppa och det är inte så långt till en teatersal. De svettas tillsammans och de är nervösa tillsammans. Ibland gråts det också. Gemenskapen i att dela kroppsvätskor. Vi bjuder på oss själva och blir ganska hudlösa och då… uppstår… kontakt! Eller magi. Liv. Det är inte så konstigt. Det är enkelt.

Vi söker utmaningar på olika sätt och där vi känner oss hemma. När jag ser mina barn och deras lagkompisar växa och ta för sig och bli lagspelare så får jag samma våta ögon och klump i halsen och jag blir lycklig. För en stund.

Och det är likadant för en innebandytränare som för en teaterlärare. Det är svårt att ha en dålig dag.

Du ska ju vara inspiratören och igångsättaren med energi och glädje och en massa kunskaper som ska överföras på ett sätt så att de tror att de har gjort allt själva. Då har du gjort att bra jobb. Det är svårt att alltid vara bra. Jag brukar tänka som Ernst-Hugo Järegård: ”När jag inte känner mig riktigt bra och fokuserad då härmar jag mig själv som när jag är rikt­igt bra”. Jag lovar. Det funkar.