Genusfrågan dilemma för danslärare

Dans och lärande är på god väg att utvecklas till ett eget kunskapsområde. Och det är logiskt: I dag satsar nämligen så många som ett hundratal kommuner i Sverige på dansen i skolan. Forskningen har kommit igång; nu kommer första avhandlingen som utgår från satsningen Dans i skolan och inom kort utlyses även den allra första doktorandtjänsten inom området dans och lärande. 2008 start­ades Institutet för dans i skolan vid Luleå tekniska universitet.

Många kommuner har i och med den nationella satsningen Dans i skolan valt att prioritera dansen. Kulturrådets stöd inom Skapande skola har också bidragit till ett ökat intresse och där toppar olika dansaktiviteter skolornas ansökningar.

– Även i samhället i övrigt finns ju dansen i fokus just nu på ett mycket glädjande sätt, säger Anna Lindqvist, som i april disputerade vid Umeå universitet med avhandlingen ”Dans i skolan. Om genus, kropp och uttryck”.

Hon har sedan tidigare skrivit en licentiatuppsats om dansen i skolan i Skellefteå kommun (där man haft dans kontinuerligt i skolan i hela 30 år). Mot bakgrund av den studien och danslärarnas uttalanden om pojkar, väcktes intresset för genusfrågor.

Avhandlingen bygger på en enkätstudie där Anna Lindqvist har frågat 154 danslärare över hela Sverige hur de ser på sitt ämne. Danslärarna är, som väntat kanske, mycket positiva i sina beskrivningar av ämnet. Dansen är för dem ett alternativt sätt att mötas på och anses bidra till bättre stämning i gruppen. Dans med yngre barn handlar om lek, fantasi, glädje och lust.

Genusfrågan är central och Anna Lindqvist har i sitt empiriska material fått se en splittrad bild. De allra flesta danslär­are är kvinnor, och det är mest flickor som dansar på fritiden, och det ger en initial könskodning till ämnet.

– Min studie visar å ena sidan på erfarenheter av dans när kön inte spelar någon roll, och det gäller framför allt improvisationsövningarna. Nästan alla säger också att de arbetar med samma typ av rörelser för pojkar och flickor, samtidigt som de resonerar om kön och genus på olika sätt. Några beskriver skillnader mellan olika skolor i fråga om förhållningssätt, stämning och flickors och pojkars kontakt med varandra.

Å andra sidan kan dans i skolan innebära att könsstereotyper reproduceras tämligen oreflekterat. Många av pedagogerna som arbetar med dans i förskolan och grundskolan upplever att flickor är mer positivt inställda till dans än pojkar, att flickorna i högre grad försöker efterlikna danslärarens rörelser och lättare lever sig in i lugna, lyriska övningar.

En lärare reflekterar över skolkultur och lärares förväntningar på hur man ser på barn och genus:

Jag tror att man mer ska se på lärarnas förväntningar (omedvetna) på hur pojkar "är". Pojkar är olika personer med olika egenskaper och vi lärare måste lära oss låta dem vara det. Så det intressanta vore att vända "kikaren" åt det andra hållet och se vad vi pedagoger gör för att bevara "sanningen".

Att få just pojkarna att delta betraktas av vissa som problematiskt, det så kallade ”pojkproblemet”.

– Det är komplext, i alla fall när det handlar om de yngre barnen. I undersökningen finns tio olika danslektioner i skolan beskrivna från förskoleklass till år 3. Barnen sägs uttrycka glädje, energi, engagemang och inlevelse i lärarnas kommentarer. De beskrivs också vara uttrycksfulla och koncentrerade. Här finns inga noteringar om pojkar som tar avstånd i form av rörelsevägran. Jag tror egentligen inte att det är ett problem i själva dansundervisningssituationen.  

"Pojkproblemet" förstår Anna istället ut­ifrån genusteorier. Det finns undersökningar som visar att föräldrar är mer benägna att uppmuntra "pojkflickor" än "flickpojkar". Pojkar som är intresserade av ”flickaktiviteter” kan upplevas som ett problem bland heterosexuella pappor, vilket bottnar i en rädsla för att pojkarna är eller blir homosexuella. Dans är en "flickaktivitet" vilket kan medföra att man som pojke lär sig att man inte "bör" hålla på med sådant. Pojkarna uttrycker detta verbalt men det är inte synligt i dansundervisningen.

– På så vis menar jag att det inte är ett problem. Vi har pojkar som deltar med samma liv och lust som flickor. Sedan finns det ju också flickor som inte tycker om dans. Återigen handlar det om att vi generaliserar flickor och pojkar som grupp och glömmer olikheterna inom flick- respekt­ive pojkgrupp. I de yngre åldersgrupperna uppfattar danslärarna inga olikheter mellan flickor och pojkar, däremot kan äldre pojkar uttrycka en negativ inställning till dans.

Det finns en tydlig tendens till att beskriva olika rörelser och dansstilar som maskulina (styrka och kraft) eller feminina (lugna och lyriska). En del danslärare benämner spontant rörelser som ”pojkiga”, ”flickiga”, och med en rangordning, där de feminina rörelserna ibland nedvärderas och betraktas som ”töntiga” eller lite ”fjantiga”.

Vissa ser pojkar och flickor som två homogena, motsatta grupper, i avhandlingen kallat skillnadstänkandet, medan andra hellre vill betrakta flickor och pojkar som individer med olika personligheter, och då står för ett likhetstänkande vad gäller genus.

Också kring flickorna kan det finnas problem, ofta förknippade med oro. Flickorna är oroliga för att göra bort sig inför varandra, upplever tvivel på den egna kroppen och tycker att det är jobbigt att bli ”tittad på”. Vad gäller flickorna framträder en tydlig medvetenhet och en vilja hos danslär­arna att utveckla deras rörelsemönster och kroppsanvändning i dansen.

– Jag tycker att det är väldigt relevant att diskutera dans i genustermer. Man behöver som lärare ha en dialog med både sig själv och barnen om hur man ser på kropp och kön. Detta kräver en hel del tid och målmedveten reflektion.

Anna Lindqvist menar att det handlar om att man behöver reflektera över sina egna värderingar, undervisningens innehåll, på vilket sätt man lär ut, vilka frågor man ställer till barnen, hur man ger respons, vilka teman och danser som väljs, och så vidare.

Tycker danslärarna att man ska undervisa pojkar och flickor separat i dans?
– Majoriteten danslärare ser fördelar med könsåtskild dansundervisning helt eller delvis utifrån hur de tänker om kön. Om man menar att flickor och pojkar är olika har de också olika behov – har man då pojkar separat kan man arbeta med mycket fart, styrka och kraft. Med flickor med teknik och lugna, lyriska övningar. Enligt min åsikt glömmer man då variationen inom respektive flick- och pojkgrupp och tänker utifrån ett könsstereotypt förhållningssätt.

Avhandlingen visar att det finns en stark samsyn bland danslärarna om vad dans i skolan är. De hävdar att dansen har en exist­entiell dimension. Det är inte ”bara” rörelse utan något mer, det handlar om att få möjlighet att lära känna sig själv och att hitta det personliga uttrycket. Danslärarna betonar gemenskapen och samarbetet och är ofta öppna för samverkan med andra skolämnen.

– Det förvånade mig att de allra flesta såg på dansen på ett så likartat sätt. Jag trodde nog att det skulle spreta mer, säger Anna Lindqvist.