Forskningslyft för musikpedagogiken

Till Högskolan för scen och musik i Göteborg har det denna regniga förmiddag samlats en stor mängd unga musiker. Det är antagningsdag till musikerutbildningen och i bruset av röster kan man urskilja ett och annat ackord från ett piano och någ­on som värmer upp rösten med en skala. Här tas kanske de första stegen mot en karriär som musiker och pedagog.

En våning högre upp sitter två student­er som kommit betydligt längre på utbildningsstegen. Carina Borgström-Källén och Katharina Dahlbäck är Göteborgs universitets bidrag till den nystart­ade nationella forskarskolan i musikpedagogik.

– Jag sökte hit eftersom jag är intress­erad av att fördjupa mig inom mina ämnesområden, svenska och musik, säger Katharina Dahlbäck.

– Här kan jag utforska de gemensamma byggstenarna i musik och språk och undersöka hur musikaliskt lärande och språkutveckling kan samverka i en estetisk lärprocess.

Den nationella forskarskolan är ett samarbete mellan flera lärosäten. Forskningen bedrivs individuellt på varje lärosäte, men också genom gemensamma kurser och regelbundna konferenser och seminarier, bland annat via webbkonferenser.

– Just nu går vi en introduktionskurs som tar upp mycket av vår tid. Kursen leds från Stockholm och vi läser, reflekterar, skriver och diskuterar vetenskapliga artiklar och annat material i den gemensamma gruppen, säger Katharina Dahlbäck.

De egna forskningsprojekten, som skall resultera i en licentiatavhandling om några år, befinner sig ännu i sin linda. Det blir uppenbart när man pratar med de båda studenterna, att de ännu håller på att söka efter sin slutgiltiga inriktning.

– Men jag vet att jag vill titta på genusperspektiv i relation till musikalisk kunskapsutveckling, säger Carina Borgström-Källén.

– Ensemblegruppen är en bra arena om man vill studera genuskonstruktioner. Hur görs ”pojkighet och flickighet” när vi musicerar tillsammans? Men jag vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga utan att riskera att polarisera och cementera fördomar. Där står jag just nu.

En viktig aspekt för Carina Borgström-Källén är att hitta en infallsvinkel som inte sedimenterar redan etablerade uppfattningar. Hon menar att det knappast är till gagn för vare sig forskningsvärlden eller eleverna om man endast förstärker en negativ bild av könsroller. Vill man som musikpedagog kunna förändra något, handlar det om att kunna se nya möjligheter.

När professor Bengt Olsson gick igenom skörden av ansökningar, var det projekt vars resultat tydligt kunde implementeras i undervisningsverksamheten, som prioriterades.

– Forskningen lider generellt av att den kan vara svåranvänd, säger Bengt Olsson.

Enligt honom är det en central fråga hur man bäst ska använda studenterna när de är färdigutbildade. För att tillvarata kompetensen för man diskussioner med kommunerna om hur dessa lärare kan användas i nya roller, såsom fortbildning och skolutveckling.

– Samarbetet med kommunerna är oerhört viktigt, och de är också mycket intresserade av att hitta bra lösningar. Det är stora pengar som satsas i projektet.

Likväl menar Bengt Olsson att det är få som inser den personlighetsutveckling det innebär att genomgå en forskarutbildning. Därmed ser han också en potentiell risk med satsningen:

– Många upptäcker hur stimulerande forskningsmiljön är, och skolvärlden kan plötsligt kännas trivial. En av våra stora utmaningar är att inte dränera kommunerna på kompetent arbetskraft, utan att hitta vägar att återföra kunskapen till verksamheten.

Men Katharina Dahlbäck tror inte att denna risk är överhängande, och hon drar istället paralleller mellan forskandet och det pedagogiska arbetet.

– Vi arbetar ju här på 80 procent, så vi har en fot kvar på skolan och som pedagog måste man också vara lite av en uppfinnare. Det finns ingen färdig form, utan man får hitta sina egna vägar, säger hon.

– Kanske kommer vi tillbaka till andra arbetsuppgifter, till exempel som skolutvecklare och kan då vara förbindelselänkar mellan forskning och undervisning.

Carina Borgström-Källén instämmer, men tillägger att forskningen, till skillnad från undervisningen, handlar om att försöka ställa sig lite utanför sig själv och betrakta, istället för att göra. Hon understryker vidare att som undervis­ande lärare är tiden för reflektion lika med noll.

– Det är det som vi ska få tillfälle till nu, förtydligar Katharina Dahlbäck.