Dans i Skolan-Biennalen

Seminarier, workshops, föreläsningar om biologi och koreografi, franska gäster, dansföreställningar av såväl professionella dansare som barn och unga. Den tre dagar långa biennalen för dans i skolan i Stockholm i oktober innehöll många aspekter på dansens roll och möjligheter i skolan.
Flera yrkesgrupper deltog i biennalen som var öppen för alla – danspedagoger, musiklärare, idrottslärare med dans på schemat, skolledare, politiker, studenter och andra – och dagarna inleddes med en diskussion om vilka förutsättningar som krävs för att alla barn ska få dansa. Vad krävs egentligen för att dansen ska förankras på allvar i skolan?
– Det viktigaste är att danspedagogerna lyckas etablera en riktigt bra kontakt med skolans vaktmästare, eller hur? skämtade riksdanskonsulenten Cecilia Björklund Dahlgren.
Men hon blev strax allvarlig igen, och det var inte främst danspedagogernas roll som stod i fokus när förutsättningarna dryftades. Björklund Dahlgren efterlyste:

* Engagerade skolledare som ger dansen utrymme och tyngd i skolans arbete

* Lärarutbildningar med dans på schemat så att skolans samtliga lärare har större öppenhet och förståelse för hur dans kan främja lärande

* Tydligare skrivningar i läroplanen – dansens möjligheter ska skrivas ut svart på vitt i nationella dokument

* Mer vetenskaplig forskning om vad som sker när barn möter dansen och vilka metoder pedagogerna använder sig av.

I panelen satt bland andra Cecilia Bjertoft från Karlstads universitet där dans numera är en del av lärarutbildningen, vilket visar hur dansen långsamt tar större plats inom den akademiska världen. Lärarstudenterna i Karlstad talar om kroppen, dansar och reflekterar över upplevelserna i text.
– Många är otroligt positiva i utvärderingarna av kursen och kommentarer som ”varför har jag inte fått dansa så här tidigare” återkommer, sa Cecilia Bjertoft.
När lärarutbildningen görs om är förhoppningen att dansen ska ges mer utrymme i hela landet, och ett nätverk för dans i lärarutbildningar håller på att skapas.
– Dansen är möjlig för alla och den kan ge stärkt självkänsla och lust.
Den första dagen avslutades med dans i operans guldfoajé och uppträdde gjorde bland andra ett gäng ungdomar från Paris. I blåa t-shirts, svarta byxor och jympaskor intog truppen foajén till hip-hop beats och med inslag av spoken word.
Det var deras första besök utomlands och efteråt var stämningen uppsluppen. På frågan ”varför dansa” kom många svar i rask takt.
– Dansen är gränslös och det spelar ingen roll om du är blå, gul, svart eller lila, för det är ett universellt språk. Genom att dansa lär jag mig hela tiden mer om mig själv och om andra – att respektera, kommunicera och relatera till andra, sa Barima Osei.
Han fick medhåll av de andra.
– Dansen är ett sätt att uttrycka och frigöra sig, sa Laura Khizar Hayat.
– Jag talar med kroppen och jag har kul. Och även om det finns regler för dansen så finns det inga gränser för vad man kan uttrycka, sa Stéphane Mulatu.
De kommer från en parisisk förort där hip-hopen är etablerad sedan länge men de dansar inte bara street utan flera olika stilar.
Biennalen gavs inom ramen för den nationella satsningen ”Dans i skolan”, som är ett samarbete mellan Myndigheten för skolutveckling, Kulturrådet och Nationellt centrum för främjande av god hälsa hos barn och ungdom.

Emilie Stendahl