Räkna med äventyr

Från Förskolan 2016-02-26 13:06

Foto: Anders G Warne

Matematik kan vara sött. Om man räknar russin och sedan äter dem. I en skogsdunge i Norsborg går lek, sagor, spel och lärande hand i hand.
Foto: Anders G WarneVant vandrar barnen från förskolan Anemonen till skogsdungen lite mer än en kilometer bort. Stora vattenpölar på gården var så lockande att det blev klädbyte redan innan de stängt grinden bakom sig, men nu när de är på väg ser de sig noga för vid övergångsställena och räknar det mesta längs vägen. Två människor möter de. En med hund och en utan hund. Tre maskar hittar de, en levande, en sovande och en död.

När de närmar sig målet passerar de Café Lugnet, som drivs av funktionshindrade och som fortfarande kallas för Tomtens hus efter att barnen fått pepparkakor här ett år tidigare.

I dungen finns redan utepedagogen Parisa Arianman och barnen från förskolan Vallmon. Hon är ute med ”sina” femåringar varje dag. På onsdagar får de sällskap i flera timmar av Anemonen. Fyra veckor i taget är det utepedagogik som gäller för barnen.

12848Skogsmatte_369.jpg

Att ta sig över stenarna, från gångvägen, in i skogsdungen, är som att träda in i en annan värld. Det är som en stor matematiklekpark, i lågbudgetformat, skapad för och i många fall, av barnen. Som stubben med tre i rad-spelet gjort av pinnar och med kottar som spelpjäser. Eller den stora labyrinten av delar av björkträd. Här finns Skogens ande, en smal stubbe som barnen förvandlat till en färgglad skulptur, här finns massor med kottar, kvistar och stenar, matematikmaterial är det alltihop.

Parisa Arianman är mån om att sudda ut gränsen mellan inne- och utemiljö. Hon menar att det går att göra exakt samma saker ute och att naturen också är en genväg till språket. Nästan alla barn på både Anemonen och Vallmon har föräldrar som talar andra språk än svenska. Med glöd och stor inlev­else pratar hon om hur naturmaterial lär barnen svenska.

– Lägg ut en vit duk på marken, be dem att leta efter ett strå, en sten, en kotte. När de hittat sakerna, frågar ni dem vad det är för saker. Matematik och språk på en och samma gång, säger Parisa Arianman.

Hon berättar om en lärare hon känner, som har samma elever som Parisa Arianman har haft tidigare. De två träffades och läraren berättade om en pojke som en dag sagt: ”Fröken, kan vi inte leka en mattelek med frukterna som vi har på bordet?”. Läraren undrade vad han menade och så sa han att det handlade om uppskattning. ”Till exempel kan vi fråga varandra hur många klyftor som finns inne i apelsinen”. Pojken bad kompisarna att fundera och att de skulle tänka på att apelsiner kan vara olika stora, att de skulle jämföra.

Foto: Anders G Warne

Nöjt konstaterar Parisa Arianman att hennes tankar etsat sig fast och att det är precis så hon tycker om att jobba, lek och matematik möts. Det kan handla om att räkna kottar eller dela en potatis i si och så många bitar, om att lägga till och ta bort.

– En pedagog måste själv veta vad hen har för syfte, vad vill hen uppnå med sitt arbete? För att barnen ska vara kreativa, behöver de erfarenheter, en av pedagogens ansvarsupp­gifter är att ge många olika erfarenheter till barnen. Jag vill ge dem andra perspektiv, som när vi pratar om tid. Vad är tid för tid, varför säger vi ibland: Skynda på, tiden går och ibland: Ta det lugnt, vi har gott om tid? Jag säger till dem: Har tiden fötter, mina kompisar? Jag sår ett frö i deras hjärnor, säger Parisa Arianman.

Hon som i hemlandet var lärare i filosofi på gymnasiet utstrålar energi och blixtsnabb associationsförmåga, kastar sig mellan olika exempel på hur hon arbetar, men påpekar också gång på gång att allt hör ihop. Oavsett om det är teater eller sagor om platsen, om asagudar eller om det kopplas till boken Petter och hans fyra getter. Som har väldigt mycket matematik i sig. Den mat som blir över ges förresten till trollet Ludenben, känd från just den boken, skriven av Einar Norelius. Trollet bor där i skogsdungen.

– Jag arbetar mycket med russin. Jag kanske ber någon att dela ut russin till tre barn. Då säger jag att de ska få dela på tolv eller varför inte femton russin. Då ser jag på vilket sätt han eller hon delar, det finns många olika sätt och alla sätt kan vara rätt. Ett barn kanske delar ut ett russin i taget, ett annat kanske delar ut två åt gången. Då vill jag att de ska rita sina tankar, bara för att den kunskapen ska sitta i ryggmärgen. När de har gjort det, säger jag: Visst är matte sött? Och så är det, de har ju ätit russin, säger Parisa Arianman.

Foto: Anders G Warne

Som hon ser det består matematik av förståelse, färdighet och självförtroende och det gäller att ta vara på företeelser och sysslor som kan tematisera och problematisera. Som barnen kan leka och laborera med. Då lär de sig begreppen och kan ta sig an nya utmaningar.

Vallmon och Anemonen dukar upp lunch­maten på varsitt bord, förskolläraren Jotta Cyrna berättar om hur hon tidigt insåg att när barnen aktiveras motoriskt, då kommer språket på köpet, något hon tycker är extra viktigt i områden som Norsborg i södra Stockholm, där barnens föräldrar ofta är från en annan, som hon uttrycker det, skogskultur.

– För vissa är skogen kopplad till traumatiska upplevelser som krig, men genom deras barn vill jag visa att skogen är något roligt och att det kan vara lärorikt samtidigt. Barnen är lugnare här och de är lugnare när de kommer tillbaka till förskolan, säger Jotta Cyrna och Lena Uganalp som studerar till förskollärare, fyller i:

– Matematik finns i allt. I att gå, att klä på sig, vilken riktning man går åt och att lösa problem, som luffarschacket där borta. Det handlar om att vara medveten om det, om att utmana barnen på ett roligt sätt, menar Lena Uganalp.

De två understryker att utflykten till skogsdungen ger så mycket då värdegrunds­tankar som samarbete och omtanke om naturen kommer på köpet, samtidigt som de inspireras av Parisa Arianmans entusiasm och förmåga att hitta matematiken. Hon vill att de ska reflektera och tänka och ja, matematik finns i kroppen också. Hur många ögon har du? Hur många näsor? Hur många öron? Hur många fingrar och hur många händer?

– Man kan använda kroppen som ett instrument, våra ögon är ett verktyg. När vi åt lunch en dag började barnen bilda par på tallrikarna, med sina köttbullar. När ett barn hade en köttbulle kvar sa hon att hon hade ett par. Hon delade snabbt köttbullen med kniven. Det är lärande, säger Parisa Arianman.

Foto: Anders G WarneLunchen är över och de sexton barnen från de två förskolorna ska delas upp i två grupper. När de står samlade runt en vit duk börjar Parisa Arianman med en ramsa: Ole dole doff. ”Adrian, du är grupp A”. Ramsa efter ramsa följer. Sockerbagarens lilla råtta, Icke Picke Pö, Pelle Plutt tog ett skutt, Anna Panna stekte fläsk och Jan Banan. Alla kan ramsorna och en efter en får de gå till grupp A eller grupp B. De får stå på varsin sida om duken och Muhammad Ali kastar trä­tärningen först. En etta. Han hämtar en kotte och lägger den på duken. Så är det Claudias tur. En fyra. ”Fyyyyyyyyyyra!”. Kottarna placeras på duken för varje tärningskast och när alla har fått kasta tärning en gång var, ber Parisa Arianman dem att räkna ut hur många femmor grupperna kan få ihop sammanlagt. Tillsammans räknar de högt och noggrant, ett-två-tre-fyra-fem. En hög. Ett-två-­tre-fyra-fem. Till slut får grupp A ihop sju femmor och grupp B elva femmor. ”Applåd, vi har två lag som är vinnare. Bravo. Nu ska vi dela ut pris, russin som ni ska få av mig”.

Snart är det bowling, käglorna som ramlar ner ger poäng. Ett-två-tre-fyra-fem.

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter