Grått i vått och torrt

Från Förskolan 2016-01-08 14:28
Gråsuggan – urtidsdjuret som aldrig går ur tiden. Dessutom är den en av människans bästa vänner – utan den inga hallon.
Foto: Pelle Hybinette

Det har regnat hela natten över lundaslätten. Nu blåser det från alla håll, den rödvita vindstruten fladdrar som en galning och en flock stora svarta fåglar flaxar oroligt mellan de höga, nakna trädtopparna där de har sina bon – det ser ut som en spretig bostadsrättsförening för fjäderfän. Miljoners triljoners våta höstlöv täcker uteförskolan Vindens gård. Under en murken träbit gonar sig ett praktfullt exemplar av gråsuggesläktet – låt oss kalla honom Gregor Samsa för att kalla honom något. Gregor myser. Han älskar en dag som denna när det är svalt och fuktigt – men inte för kallt. Det finns ungefär 30 olika arter av hans sort, det vill säga landgråsuggor, i Sverige och de tillhör släktet isopoder, kräft­djuren. Arten är urgammal. Man har hittat fossil av gråsuggor från karbon, för 300 miljoner år sedan, som i princip ser likadana ut som nu. Namnet har de fått eftersom de, likt pyttesmå grå grisar, finns i människors närhet och inmundigar sådant vi inte vill äta. Det som sedan kommer ur dem blir jord, med andra ord är de viktiga nedbrytare och riktiga nyttodjur.

Foto: Pelle HybinetteDet gamla badkaret, som står mitt på gården som en vattenreservoar för barnens lek, är för dagen både överflödigt och överflödat. Flödar över gör det även i sandlådan, som har förvandlats till en stor pöl och lockar med inbjudande gyttja.

Någon brasa blir det inte i dag, konstaterar förskolläraren Annika Ronnle, det är för blåsigt. Men vad gör väl det? Barn och personal vid Gunnesbo 4 H-gård i Lund är vana vid att anpassa sig efter väder och vind, de tillbringar mestadels av tiden utomhus där de leker, lär, vilar och äter.

Väderomständigheterna är ändå perfekta för gråsuggejakt. En mössa med hjärtan studsar upp och ner på ett vis som bara kan beskrivas som exalterat. Huvudbonaden sitter på Lovisa, snart tre år och sann gråsugge­entusiast. Hon rättar till luvan, tar täten i jaktlaget och stämmer upp i ett rungande ”la la la!”

Entusiasm smittar. Strax har två, tre – sju barn anslutit sig och troppen springer målmedvetet in bland träd och buskar, fram till en liten stock där gråsuggor visst brukar gömma sig. De hjälps åt att vända på stocken, scannar den med blicken, rafsar bland löven – men tyvärr syns inte skuggan av en sugga.

Det blir till att fortsätta leta.

Uteförskolan Vinden, som är en kommunal förskola, öppnade för nio år sedan och redan från början var tanken – förstås – att vara utomhus så mycket som möjligt men också att utemiljön skulle utgå från barnens intressen och därför vara föränderlig. Gård­en är därför helt ”naturlig”, full av träd och buskar, sten och stubbar. En hög med sand, en eldstad och vattenkällan, badkaret, är det enda som tillfördes utifrån, allt annat har barn och personal byggt själva.

– Vi fick erbjudande om att få en cykelbana, olika lekställningar, men tackade nej. I stället skaffade vi olika verktyg och vänt­ade in vad barnen ville göra, säger Annika Ronnle.

– I början lekte de sjörövare i ett träd – då bestämde vi oss för att bygga en båt. Sedan blev trädet till ett polishus, därefter en borg.

På gården finns för tillfället: en affär, en riddarborg och en bil – närmare bestämt en plogbil eftersom det fanns behov av en sådan förra vintern – samt en hög med gamla last­pallar som kan förvandlas till allt möjligt.

– Ingen av oss kunde snickra från början, vi har lärt oss själva och gjort allt tillsammans med barnen, säger hon.

Foto: Pella HybinetteVinden har också bord, bänkar och hyllor under ett tak, en slags inomhusmiljö utomhus där de kan sitta och äta, leka med lera, rita och måla, hänga konstverk och så vidare. De har även en hemvist, en paviljong, men där tillbringar de inte mycket tid.

– De allra yngsta är inne lite mer kyliga dagar, de rör sig mindre och blir kalla snabbare, säger Annika Ronnle.

Men å andra sidan sker alltid vilan ute, så sin dos av frisk luft får de ändå.

Vindens verksamhet står på två grundläggande ben: Det ena är att utgå från barn­ens lek och vad de är intresserade av.

– I dag kommer det säkert handla mycket om vatten, säger Annika Ronnle med en nick mot sandlådan där barnen vadar, plaskar, kanar och gräver.

Det andra benet är att väcka barnens intresse för naturen. En stor del av det är att själv vara intresserad och entusiastisk, menar Annika Ronnle:

– När någon, till exempel, för hundrade gången vill leta efter gråsuggor måste man svara: ”Jaa, vad spännande!”.

Vi vet inte om gråsuggan Gregor är medveten om sin attraktionskraft, där han ligger gömd under den murkna träbiten. Vad vi där­emot kan misstänka är att han uppfattar situationen som lätt surrealistisk, som något ur en Kafka-bok, när Lovisa, Ellie och Rufus vänder upp och ner på tillvaron och jublar:

– Titta! Där är en gråsugga! Och en till!

Foto: Pelle Hybinette

Kvickt ilar Gregor med kollegor längs trä­biten – och det går fort när man har många ben. Men barnen är också snabba, de lyckas – varsamt så klart – fånga in djuren för närmare beskådning. Det verkar rätt mysigt att hålla i gråsuggan, ”det pirrar lite i handen” upplyser fyraåringen Rufus, en aldrig sinande källa då det gäller gråsuggeinformation.

– De har näsan bak, de luktar här, säger han och visar på sig själv.

– När de bajsar måste de akta näsan så att den inte trillar av, fortsätter han.

– Bajset blir jord, de bajsar ut jord till oss, säger en annan.

– Sedan kan vi plantera hallonbuskar, säger Rufus som även har koll på vad gråsugg­orna gör på vintern; när det blir för kallt kryper de ner i jorden och vilar, samt vad de äter: löv och lördagsgodis.

Lördagsgodis?

– Här har du lördagsgodis, säger Lovisa och håller fram ett gult lönnlöv.

Hon pekar på några svarta fläckar, som i ärlighetens namn inte ser ett dugg aptitliga ut.

Men det är just de fläckarna som är lördagsgodiset gråsuggorna älskar, den korrekta termen är lönntjärfläck och det är en slags svamp.

Uppdraget utfört: Gråsuggor lokaliserade och upphittade. Treåringarna ställer i stället in siktet på den hägrande gyttjepölen. Och faktiskt, trots att detta kanske var sista dagen på flera månader som man kan hitta gråsuggor ute i det fria, snart kryper de ner i jorden för vintervilan, har Vindens barn den stora förmånen att kunna studera djuren året om.

Uteförskolan driver en egen gråsuggefarm.

Molly, snart fem år, pinnar iväg och hämtar farmen. Närmare bestämt består den av två stora glassburkar i plast och förvaras i förskolans förråd, där det alltid är lagom svalt. Plastburkarna är fulla av små murkna pinnar och löv och vid en första anblick är det svårt att hitta djuren – men om man lyfter lite på bladen kan man se hur de kilar runt. Botten är täckt av ett tunt lager jord, i själva verket är det gråsuggebajs – de små djuren har mumsat i sig det tunna lager av hushållspapper som lades i när farmen start­ade och – förmodar man – en ansenlig mängd lördagsgodis.

Farmen är ett och ett halvt år gammal, ungefär, och används när man vill studera gråsuggor under lupp, rita av dem, räkna benen – eller bara ha god underhållning. Vikt­igt är förstås att iaktta stor försiktighet – det är levande varelser vi talar om – och att se till att de har det bra.

Och Vindens gråsuggor verkar trivas, i alla fall förökar de sig.

– Man kan se när de ska ha barn, det blir liksom en liten säck på ryggen, vid magen, säger Molly.

Trots att barn i alla åldrar ger intrycket att vara extremt kunniga och pålästa i alla fall då det gäller gråsuggor, säger Annika Ronnle att det inte är det som är viktigast.

– Huvudsaken är att väcka barnens intresse, nyfikenhet och upptäckarlusta, att de vill veta mer, säger hon.

Och i rättvisans namn, om det skulle framstå som om Vinden har en gråsuggefixering måste det sägas att de inte diskriminerar någon utan är intresserade av alla djur, små som stora. Dels är de så lyckligt lottade att de håller till på en 4-H gård, dels skådar de också fåglar, fjärilar, maskar, sniglar, myror – alla småkryp som tänkas kan.

– Vi försöker också visa på mångfald. Till exempel prata om att det finns många arter av fåglar, att de ser olika ut – men alla är de fåglar. Det här med mångfald är så vikt­igt att förstå och ha med sig, säger Annika Ronnle.

Att göra en gråsuggefarm – processen:

  • Handskas varligt med djuren.
  • Gör många små (andnings)hål i locket på en stor plastburk.
  • Vik en bit ofärgat hushållspapper och lägg på botten.
  • Lägg i träpinnar, gärna halvmurkna, samt löv, helst lönnlöv med ”lördagsgodis”, svarta fläckar.
  • Fånga ett antal gråsuggor, ett tips är att titta under stenar, pinnar och stubbar. Placera dem sedan i burken.
  • Förvara svalt – dock inte kallt.
  • Titta till dem regelbundet, ge dem ”a lot of lööv” och löv att mumsa på varje vecka.
 

Gråkul fakta

  • Murgråsugga, Oniscus asellus, är nog vår vanligaste gråsugga, den trivs i skogs­marker och hittas under stenar, trädgrenar, i stubbar och bland vissna löv. Den blir upp till 17 millimeter lång och har en gråaktig, glänsande kropp med två rader av ljusare fläckar över ryggen.
  • Källargråsugga, Porcellio scaber, är också vanligt förekommande och som namnet antyder påträffas den ofta inomhus i till exempel fuktiga källarlokaler.
  • I lövskogar, särskilt sådana på kalkrik mark, kan man träffa på klotgråsuggan, Armadillidum cinereum. Den blir 18 millimeter lång och kan rulla ihop sig till ett litet klot – precis som en igelkott – när den blir rädd.

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter