Se bortom strukturerna

Från Förskolan 2013-08-17 20:21

Illustration: Lotta Sjöberg

Läroplanen slår fast att alla förskollärare måste arbeta för att motverka traditionella könsmönster. Stereotypa könsroller ska inte få begränsa flickors och pojkars möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen.

Punkt slut.

Men … det är ett ansvar under stor frihet som förskollärarna fått. Ingenstans i styrdokumenten står exakt hur jämställdhetsarbetet ska utformas. Dessutom råder delade meningar om hur det önskade resultatet bäst uppnås. Därför finns det inte en genuspedagogik, det finns flera.

Under 1960-talet och de kommande två decennierna handlade jämställdhetssatsningar inom utbildningssektorn främst om skolan och om att få flickor att välja traditionellt manliga utbildningar. Den då rådande strategin inom jämställdhetsarbetet var könsneutralitet. Det vill säga att alla, oavsett biologiskt kön, ska behandlas lika och därmed ges samma förutsättningar och valmöjligheter. Allt eftersom förskolan successivt byggdes ut kom det genuspedagogiska arbetet att präglas av samma tanke även här.

Som genuspedagogisk strategi har könsneutralitet en stark fördel jämfört med andra strategier eftersom den inte upplevs som kontroversiell. Oavsett om man tror att olikheter mellan könen har biologiska eller sociala orsaker tycker de flesta att det är bra om barn, oavsett kön, behandlas lika och får samma möjligheter att göra det de vill.

Trots denna fördel fick den könsneutrala strategin under 1990-talet stark konkurrens av en annan genuspedagogisk strategi, nämligen den kompensatoriska. Den slog igenom med stor kraft efter att det pionjära genusarbetet på Gävleborgsförskolorna Björntomten och Tittmyran väckt uppmärksamhet i medierna.

Grundtanken i den kompensatoriska strategin är att förskollärarna bör kompensera barnen för vad de inte får tillräckligt mycket av när de uppfostras enligt traditionella könsmönster. Det sker ofta genom att barngruppen delas i en flick- respektive pojkgrupp. I dessa grupper får flickorna bland annat öva på att bli modiga och självständiga medan pojkarna bland annat får öva på att visa känslor och känna närhet.

Båda strategierna har dock fått kritik. Den könsneutrala för att det neutrala ofta blir lika med det manliga och maskulina. I skolan innebär det att flickorna uppmuntras välja traditionellt manliga utbildningar och senare yrken för att på så sätt för högre status och lön. Mer sällan uppmuntras pojkar att välja traditionellt kvinnliga utbildningar och yrken eftersom det för dem innebär en degradering i status och lön.

Inom förskolan är det ofta de mest feminint kodade leksakerna, som till exempel barbiedockorna, som tas bort i en strävan att könsavkoda miljön. Men bilarna får vara kvar. Likaså är det oftast dockvrån som får nytt, mer ”könsneutralt” namn, inte snickarvrån eller byggrummet. De namnen upplevs inte lika könskodade eftersom de traditionellt tillhör den manliga domänen. Linnea Bodén, doktorand vid Linköpings universitet, konstaterar därför i antologin En rosa pedagogik – jämställdhetspedagogiska utmaningar att det finns risk för att ett jämställdhetsarbete som domineras av det könsneutrala tänket blir könsblint i ett omedvetet upplyftande och normaliserande av det maskulint kodade.

Det kompensatoriska genusarbetet upplevs till skillnad från det könsneutrala som allt annat än okontroversiellt. Många kritiker har missförstått och är rädda för att strategin strävar efter att göra om pojkar till flickor och flickor till pojkar. Andra förstår inte hur en fokusering på stereotypa skillnader mellan tjejer och killar ska kunna främja jämställdhet. Och många pedagoger som började arbeta kompensatorisk har nu övergett det renodlade arbetssättet eftersom de upplever att det blev för hårddraget. Många flickor och pojkar passar helt enkelt inte in i den stereotypa mallen.

Forskning visar att många förskollärare i dag i stället blandar de genuspedagogiska strategierna och arbetar kompensatoriskt ibland och könsneutralt ibland. Dessutom har ytterligare strategier tillkommit. Det senaste som medveten genuspedagog är att arbeta normkritiskt eller komplicerande.

De båda nya arbetssätten påminner om varandra, men har lite olika historia och bakgrund enligt Klara Dolk, förskollärare och nydisputerad doktor i pedagogik, som myntade begreppet komplicerande genuspedagogik. Den ska, enligt henne, ses som en välvillig kritik av de kompensatoriska och könsneutrala genuspedagogikerna och är sprungen ur jämställdhetsarbetet i förskolan.

Den normkritiska genuspedagogiken har i stället vuxit fram genom queerrörelsen, och har hittills i högre grad varit kopplad till skolan eftersom den handlar mycket om sexualitet, och om att få eleverna att tänka kritiskt och ifrågasättande. Men både den komplicerande och den normkritiska pedagogiken vill dels komplicera och bråka med de rådande normer som finns om vad flickor och pojkar kan göra, dels öka rörligheten över könsgränserna – alla barn kanske inte identifierar sig som flickor eller pojkar.

– Kanske ska man se de komplicerande och normkritiska pedagogikerna mer som reflektionsverktyg än som konkreta strategier. På utvärderingsmöten kan man använda dem till att titta på vad som hänt, vad som gjorts och sagts, föreslår Klara Dolk och fortsätter:

– I stället för att säga att killar gör kön så här och tjejer gör kön så här kan man fundera över vilka tjejer och killar vi pratar om, och i vilka situationer. Finns det kanske andra situationer när samma barn agerar könsöverskridande i stället för könsstereotypt? Vad är det för egenskaper som vi värderar högst, hur anser vi att man ska vara som barn?

Hon exemplifierar med hur vi ser på Astrid Lindgrens sagofigurer Pippi och Annika. I dag vill de flesta att barn ska vara lika frimodiga och oförvägna som Pippi medan Annika är den blyga och rädda flickan som behöver bli mer Pippilik. Men finns det kanske andra sätt att förstå Annika på? Är hon kanske rentav modig som vågar säga nej till att hoppa från stenen?

– Förskollärare som arbetar komplicerande och hör ett barn säga att han eller hon inte vågar åka i rutschkanan kanske säger: Vad modig du är som vågar säga att du inte vågar åka. Och till barnet som vågar åka i rutschkanan säger de: Vad modig du är som vågar åka. Poängen är att det kan finnas fler sätt än Pippis att vara modig på, säger Klara Dolk.

Hon vill gärna se en uppvärdering av det feminina.

– Vad är det för fel på rysch-pysch, rosa och volanger? Varför är det så laddat? Varför uppfattar vi det maskulina som bättre?

Samhällets nedvärdering av det feminina kan göra det svårt för pojkar som tycker om att leka prinsessor och klä sig i rosa. Men nedvärderingen kan också göra individuella flickors val problematiska inom dagens genusmedvetna förskola. I strävan efter att alla barn ska göra egna aktiva val finns risk att de flickor som väljer könstraditionellt inte ses som fria och att deras val inte ses som lika mycket värda.

Till exempel var förskollärarna i en förskola i Stockholm upprörda över att en flicka, som de upplevde som mycket flickig, tvunget skulle välja att börja med balett på fritiden i stället för med fotboll.

– Men då frågade jag dem vad de egentligen har emot balett. Liksom fotbollsspelare övar den som håller på med balett sig i kontroll, styrka och uthållighet, säger Klara Dolk.

Hon beskriver vidare ett avlyssnat samtal på en förskola mellan en förskollärare och en flicka, där flickan först berättar att hon tänker bli dagisfröken när hon blir stor och får en ganska ljum respons från förskolläraren. En respons som blir betydligt varmare när flickan sedan ändrar sig till att vilja bli brandman. För att åter svalna när flickan säger att hon bara skojar, för det är ju bara pojkar som kan bli brandmän. Till den genusmedvetna förskollärarens lättnad konstaterar flickan sedan snabbt igen att hon bara skojar: för alla kan ju bli vad de vill!

– Barn är ofta väldigt bra på att lista ut vad vuxna vill höra, säger Klara Dolk.

Den komplicerande genuspedagogiken, liksom den normkritiska, har fått kritik för att den alltför välvilligt har omfamnats av dem som bara vill se till individ och inte alls till struktur.

– Men då har man missförstått. De rådande samhällsstrukturerna med traditionella könsmönster och stereotypa könsroller är själva utgångspunkten. Annars skulle man inte alls behöva jobba med det här. Tanken är inte att vi ska gå tillbaka till att vara könsblinda, konstaterar Klara Dolk med eftertryck.

Den komplicerande genuspedagogiken ska i stället ses som ett ytterligare ifrågasättande, så att vi inte nöjer oss med de könsneutrala och kompenserande strategierna, utan ifrågasätter även dem.

– För att ha möjlighet att förändra måste vi se strukturer och mönster samtidigt som vi ser bortom dem. För att lyckas med det måste vi ofta göra många tolkningar av en och samma bild, situation eller händelse, säger Klara Dolk.

Illustration: Lotta Sjöberg

Tips:

Klara Dolk disputerade i juni på avhandlingen Bångstyriga barn – Makt, normer och delaktighet i förskolan. Den ges ut av Ordfront förlag under augusti 2013.

 

LÄS MER

En rosa pedagogik – jämställdhetspedagogiska utmaningar. Hillevi Lenz Taguchi, Linnea Bodén & Kajsa Ohrlander (red). Liber 2011

Ordförklaring:

Genuspedagogik är ett samlingsnamn för metoder som syftar till att synliggöra hur föreställningar om kön påverkar pojkars respektive flickors förutsättningar för lärande. Ofta syftar den till att bryta rådande könsnormer.
Källa: Wikipedia

Queer är ett brett begrepp som kan betyda flera olika saker men i grunden är ett ifrågasättande av heteronormen. Många ser sin könsidentitet och/eller sin sexualitet som queer. Queer kan innebära en önskan att inkludera alla kön och sexualiteter eller att inte behöva identifiera/definiera sig.
Källa: RFSL

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter