Waldorf – en stillsam motkraft

Från Förskolan 2012-05-28 13:57

På waldorfförskolan Lindens barnträdgård i Örebro ser man barnen som små frön som ska få växa upp i lugn och ro och skyddas från alltför många intryck från omvärlden. Regelbundenhet, estetik och ro är viktiga ingredienser i vardagen.

Foto: Ulla-Carin Ekblom

Bilden med den överkryssade mobilen på ytterdörren talar sitt tydliga språk. Här har man inte några mobiler påslagna. Surfplattor och laptops är inte heller välkomna över tröskeln in till barnens rum. För bakom fasaden på den stora gula stenvillan döljer sig en annan typ av värld än den gängse, tekniktäta därutanför. Hemtrevlig, ombonad och lite inbott sliten i kanterna.

Rummen är målade i milda toner och inredda med trämöbler och massor av tyg. Byråer, hyllor, träsoffor och rejäla bord, avlutade eller betsade och trästubbar som används som pallar. Över golven ligger trasmattor och många av stolarna är uppmjukade med fårskinnsfällar eller stoppade med tovade ulldynor. Fönstren är inramade av gardiner i ljusa, glada färger. Nästan varenda liten vrå i rummen och trapphuset är pyntad med ett stilleben av vackra saker i grupp. Broderade dukar, videkvistar, ljusstakar med manschetter av mossa, blommor, krukor med växter som gror, kottar och stenar.

Foto: Ulla-Carin Ekblom

Just nu är det mycket påskpynt inför den kommande påskfesten. Barnen har gjort påskharar i ull som står uppradade på fönsterbrädorna på bäddar av grenar och i egentillverkade korgar av papper. Det enda jag ser i teknikväg, bortsett från den enkla köksutrustningen, är några analoga telefoner med sladd.

Fröken Yvonne Larsson – här kallar sig alla pedagoger för fröken – tar emot i sitt gröna, prickiga arbetsförkläde. Hon säger att just i dag har en av fröknarna sin mobil i fickan eftersom hon väntar på ett läkarbesked. Annars är det tabu.

När barnen kommer på morgonen bjuds det på örtte och smörgås för den som vill ha. Det blir en lugn start på dagen och en varm atmosfär i köket från vattnet som kokar, doften av örtte och det tända ljuset som alltid står på bordet, säger Yvonne Larsson.

Något som är särskilt uppskattat på vintern när det är mörkt och ruggigt ute.

Örterna till teet har de själva odlat, skördat, rensat och torkat. Det innehåller massor av nyttigheter och är i princip gratis. Men för att göra det aptitligare för barnen blandar de deras te med hemmagjord äppeljuice.

Foto: Ulla-Carin Ekblom

Dagens testund är precis avslutad och Edvin och Alfons plockar fram sina arbetspåsar och teckningsmappar och sätter sig vid bordet för att rita. I påsarna av rött tyg har de sina arbetsredskap, bland annat en ask med vaxkritor och sax.

– Jag vill ha en ny uppgift, säger Edvin.

Yvonne Larsson funderar en stund.

– Ta den där berättelsen från i går, den om ägget som rullade, säger hon.

I kritasken finns ett antal basfärger i rött, blått, grönt och gult. Dessutom finns en gemensam ask som alla får låna, med brunt, lila och rosa, eftersom barnen tycker att det är roliga färger att rita med. Svarta färger finns det däremot inte.

Foto: Ulla-Carin Ekblom

– Svart är en färg som tenderar att ta över, säger Yvonne Larsson och hämtar en bok med teckningar som ett av barnen har gjort. Du ser hur färgerna lyser upp och ger bilderna ett glatt intryck när man inte använder svart, förklarar hon.

– Vill någon använda svart färg så får de det, men då får de blanda och pröva sig fram. Till exempel blir det nästan svart om man blandar mörkblått och grönt.

Precis som med inredningen och allt annat material bygger färgvalet på att pedagogiken värnar om harmoni, trygghet och glädje. Mörkret och stressen får barnen möta tids nog.

Foto: Ulla-Carin Ekblom

I rummet intill leker några av barnen, här på avdelningen Svalan, med en koja som de har byggt av en trästomme och stora tygsjok i rött och grönt. En av pojkarna bygger en liten värld på en tygduk på golvet utanför kojan. Leksakerna är enkla och så ofärdiga som möjligt för att inte begränsa barnens fantasi. Som de karaktäristiska tygdockorna med uttryckslösa ansikten, tyghästar, grovhuggna träbilar och trägubbar, kaplastavar, klossar, ullbollar, kottar och grenar. Inga burkar med tuschpennor, plastpärlor, plastdockor, legobitar och dinosaurier.

Foto: Ulla-Carin Ekblom

De andra barnen skuttar runt och hoppar in och ut ur kojan. Lite väl mycket, verkar fröken Ansi Rosén tycka, som sitter på en stol intill och broderar.

– Ni kanske ska bestämma er för vad ni ska leka i kojan? föreslår hon. Vill ni klä ut er och leka kennel, som ni gjorde i går?

– Kom så hjälper jag er att plocka fram lite saker, säger hon.

Foto: Ulla-Carin Ekblom

Barnen bestämmer sig för att de är djurskötare. Ansi Rosén slår sig ner på stolen igen och fortsätter att sy. Trots att avdelningens alla 16 barn i åldrarna 3–7 år är på plats i dag är känslan av lugn påtaglig.

Yvonne Larsson förbereder för en särskild aktivitet för sexåringarna, som de har varje dag istället för särskild förskoleklass. Ibland är de tillsammans med sexåringarna på grannavdelningarna Duvan och Svalan och ibland också med en annan waldorfförskola som ligger en bit bort.

Foto: Ulla-Carin Ekblom

Att de två fröknarna håller sig i var sitt rum är en medveten handling. De ska fokusera på barnen. Så fort två vuxna pratar med varandra i rummet händer något med leken eller aktiviteten eftersom det blir ett störande avbrott, resonerar de. På trasmattan i korridoren mellan de två avdelningarna sitter några av pojkarna och bygger en riddarborg. Det doftar vanilj från köket på grannavdelningen Duvan. Här ska det bakas, precis som alla andra onsdagar och i dag blir det bullar.

Nu har Yvonne Larsson samlat ihop sexåringarna för en flöjtstund vid köksbordet. Väskorna som instrumenten ligger i ser ut som små konstverk. Barnen har gjort dem själva av tovad ull i olika färger och förstärkt med färgglada sömmar. Flöjtspelandet varvas med sång, klangspel och lyra och avslutas med att alla barnen ska göra rent sina flöjter innan de stoppas tillbaka i väskorna.

– Flöjterna följer med barnen upp i skolan där man spelar ännu mer, förklarar Yvonne Larsson.

När väskorna är upphängda på sin krokar igen är det dags att gå ut på gården för att äta mellanmål, men först frågar Yvonne Larsson vad det är för väder ute och vad de behöver ha på sig för kläder.

– Vi tycker att det är viktigt att barnen lär sig det vardagliga, som man brukar kalla för ADL, anpassning till dagligt liv. Att kunna klä sig efter väder, knyta skorna, städa och hålla sig ren. Men varje gång vi skulle gå ut brukade jag få åtta frågor från varje barn om vad de skulle ha på sig och höll på att bli tokig på det. När vi tog upp det på ett föräldramöte föreslog någon att vi skulle prata om vädret innan vi går ut och nu när vi gör det så fungerar det jättebra.

För att träna sig i att ta ansvar har barnen också olika uppgifter, som att vara ”diskmästare”, ”bestickmästare”, ”matvärd” och ”vägvisare” (den som går först i ledet på utflykterna).

Medan barnen klär på sig packar Yvonne Larsson ner termosar och smörgåsar i ryggsäckarna till utemellanmålet.

Foto: Ulla-Carin Ekblom

Vi slår oss ner på träbänkarna som står i en ring runt eldstaden på gården som just nu är släckt. Yvonne Larsson delar ut barnens sittdynor av ull, som de också har gjort själva och serverar örtte och smörgåsar till barnen och kaffe till de vuxna. När barnen har ätit klart springer de iväg ut på gräsmattan i trädgården, som är sparsamt och enkelt utrustad. Det finns några stockar att balansera på, en trätrall, några plankor och grenar och ett färgglatt plank. De flesta väljer att klättra i träden och att jaga varandra med grenar i händerna. Barnen från småbarnsgrupperna leker i sandlådan intill med hinkar och spadar. Jo, de får ha plastleksaker ute, säger Yvonne Larsson, när jag undrar.

En osynlig gräns delar av gården från den ”vanliga” förskolans gård precis intill. På den finns det klätterställningar, gungor och cyklar. Men barnen verkar inte bry sig så mycket om deras saker och låter dem vara ifred.

Den stora villan sväljer massor av barn utan att det känns trångt och rörigt. Just nu går det 69 barn här. I personalen finns 15 fröknar, alla har numera waldorfförskoleutbildning. Många har vanlig förskoleutbildning i botten och erfarenhet från kommunal förskoleverksamhet, som Yvonne Larsson.

– Det tycker vi är bra eftersom det ger en bredd, säger hon.

Jag frågar om det finns en tanke med att använda vissa gammaldags begrepp, som att det står ”mor och far” på kontaktlistan vid telefonen och att de kallar sig ”fröken”.

– Står det mor och far? Det har jag inte ens tänkt på, säger hon. Fast fröken är väl ett utomordentligt ord? Vad ska man säga annars?

Men den enda mannen bland förskollärarna här, Jukka Jukkola, kallar barnen däremot för Jukka.

Yvonne Larsson säger hellre lekskola än förskola, men allra helst barnträdgård.

– För att det är vad det handlar om, enligt mig. Leken är det absolut viktigaste. Och att få växa upp och utvecklas i lugn och ro.

Foto: Ulla-Carin Ekblom

– Men jag har förstått att vi kan uppfattas som gammalmodiga. Det påpekade en genuspedagog för oss, som vi arbetade med här under en längre tid. Fast efter ett tag ändrade hon uppfattning och tyckte att vi var riktigt radikala.

Hållbarhets- och miljöarbetet, har exempelvis alltid funnits med som en kärna i pedagogiken. Likaså att vistas mycket utomhus, kompostera, baka surdegsbröd och laga ekologisk, näringsrik mat.

– Man skriver om sådant i tidningarna nu, som om det var något nytt och sensationellt. Allt det där har vi gjort hela tiden.

Själv var hon skeptisk till waldorfpedagogiken tidigare och tyckte det var som en sekt och något som inte alls stämde överens med hennes grundläggande uppfattning om ”en likvärdig förskola för alla”. Att hon ändå hamnade här beror på hennes personliga intresse för antroposofin som väcktes när hon fick komplikationer under en graviditet.

– På 70- och 80-talet var omgivningen mer skeptisk till waldorfpedagogik. Nu är det friare eftersom det finns fler alternativa förskolor, säger hon.

Lindens barnträdgård, som drivs som en ekonomisk förening, är numera godkänd av kommunen, med samma förutsättningar som andra förskolor när det gäller bidrag, avgifter och tilldelning av platser. Det betyder mycket för hur förskolan uppfattas av allmänheten, säger Yvonne Larsson.

Föräldrarna är en brokig skara. Den enda gemensamma nämnaren är att de har gjort ett medvetet val för vilken pedagogisk miljö de vill att deras barn ska vara i.

– Det vi saknar här är barn med annan etnisk bakgrund. Kanske beror det på att invandrare och flyktingar som kommer hit har mycket annat att tänka på som får gå före valet av förskola?

Precis som med allt annat går det i trender vilken typ av pedagogik föräldrar väljer. Efter en tid av nedgång känns det som att trenden nu är på väg upp för waldorf, säger Yvonne Larsson. Alla platser är fyllda och det står barn på kö.

Har det påverkat verksamheten på Lindens barnträdgård att alla förskolor numera måste följa samma läroplan och ha en ansvarig förskolechef, krav som waldorfpedagogiken tidigare har varit undantagna ifrån?

– Inte alls, egentligen, säger Yvonne Larsson.

– Vi har alltid följt läroplanen. Utåt sett är Ann-Christine förskolechef, för att vi måste ha en sådan, men vår organisation är fortfarande platt. Kollegiet, med all personal, som sammanträder en gång i veckan är i praktiken vårt beslutande organ. Sedan har vi ju våra styrelsemöten och årsmöten.

Till skillnad från många andra waldorfförskollärare så använder Yvonne Larsson vissa barnböcker i förskolan på de stora barnens vila. Just nu läser de Klas Klättermus. Annars värnar man det muntliga berättandet och låter sagorna växa fram ur det man gör. Barnen får också göra egna böcker.

– Jag började att läsa högt när jag hade en orolig barngrupp och märkte att barnen blev lugna av det. Vi har bara några få böcker eftersom jag tycker att boken och läsandet ska vara något magiskt. Så fort saker blir en massprodukt så förlorar de sitt värde.

Ett annat sätt att skapa lugn och trygghet är genom rytm och regelbundenhet. De följer årets rytm med de olika årstiderna, veckornas rytm och en dagsrytm, där allt ska vara så likt och förutsägbart som möjligt, med särskilda aktiviteter på de olika veckodagarna. För Svalans barn är det utflykt på måndagar, målning på tisdagar, eurytmi på onsdagar och bakning på torsdagar. Samma tänk är det med maten med ris en viss veckodag, potatis en annan, och så vidare efter ett rullande schema.

– Både vi vuxna och barnen kan vila i rytmen och slipper fundera över hur dagen kommer att se ut. Och vi slipper tänka ut och planera för olika teman, säger Yvonne Larsson.

Foto: Ulla-Carin Ekblom

I dag är det onsdag och det betyder att det är dags för eurytmi och att det kommer att serveras hirs till maten.

Eurytmipedagogen Gudrun Hillebrand, som kommer hit en dag i veckan, väntar på Svalans barn på den runda mattan i eurytmirummet när de kommer inhoppandes och trallandes, hand i hand på led. Aran, som är ”skomästare” samlar ihop alla barnens inneskor och ställer dem prydligt på rad under ett bord. Gudrun Hillebrand spelar på lyran, en ton för varje barn, samtidigt som hon delar ut deras vita eurytmitossor. Hon pratar tyst och melodiskt, nästan viskande och tar med barnen på ett äventyr till en fantasiträdgård. På vägen träffar de en groda, en spirande växt, sparvar, en katt och hund. I berättelsen använder hon sig av tal, sång, enkla instrument, rörelser och gester som barnen ska härma. Det ser ut som en ganska enkel rörelselek men är i praktiken en avancerad rörelsekonst som blir allt mer utmanande med åldern. Att utbilda sig till eurytmilärare kräver fyra års studier på heltid. Personalen har också egna eurytmipass då de rör sig i olika formationer.

– Det är jättebra och en verklig utmaning för kroppskontrollen och kroppsuppfattningen, säger Yvonne Larsson.

Det har blivit dags för lunch och barnen hjälps åt att duka, fylla på vatten i glasen och hämta mat från köket en trappa ner. Edvin diskar termosarna och muggarna från mellanmålet. Innan ljuset tänds och Yvonne Larsson börjar servera maten ska det vara tyst vid bordet.

Matro är viktigt. De läser en matvers och tackar solen och jorden för maten. Dagens rätt är hirsgratäng, en av barnens favoriträtter, med syrade morötter, rödbetor, kålsallad, sesamfrön och yoghurtsås. Till efterrätt blir det fruktjuice och en näve torkad frukt och frön. Alla måste smaka på allt, utom efterrätten, och vänta på varandra vid bordet. När alla har sköljt sina tallrikar och gemensamt tackat för maten brukar det ha gått ganska exakt 45 minuter. Precis som i dag.

Nu ska barnen få vara ifred och vila före eftermiddagens utelek. Här är man ute ett pass varje för- och eftermiddag oavsett väder. Ofta går de till skogsdungen strax intill där varje avdelning har sin egen plats, klättrar eller leker i labyrinten av stenar.

Yvonne Larsson är inte det minsta orolig för att barnen ska halka efter på grund av att de inte använder sig av datorer eller annan modern teknik i förskolan, säger hon.

Hon tycker att alla skärmar stjäl tid från barnen som de borde använda till det viktigaste, att leka och röra på sig, eftersom motorik och rörelse, lägger grunden till allt lärande.

– Det handlar inte om teknikfientlighet utan om att vi vill erbjuda ett alternativ, som ser mer till kropp och sinne än till intellektet. Dessutom är det faktiskt ett problem med all elektromagnetisk strålning från tekniken. Och de har allt det där på sin fritid.

– Min personliga åsikt är att det är vansinnigt att lärandet och utvecklingen hela tiden ska gå neråt i åldrarna. Hur ska så här små barn kunna ta hand om och bearbeta alla intryck? Men det kanske är den utvecklingen vi går emot, om man ska vara lite filosofisk. Till slut kanske vi bara är huvuden allihop.

En dag på waldorfförskolan:

7.30 Förskolan öppnar, testund.

8.30 Fri lek eller någon aktivitet, som målning, bakning eller bivax.

10.00 Utelek i skogen.

11.00 Samling (eurytmi en gång i veckan).

11.45 Lunch.

12.30 Vila.

13.00–14.00 Fri lek i trädgården. Hämtningen påbörjas.

14.30 Mellanmål. Efter det stilla aktivitet inne, som att bygga, rita eller sy.

17.00 Förskolan stänger.

FAKTA

Lindens barnträdgård i Örebro

Startade 1977 och drivs som en ekonomisk förening. Här går 69 barn fördelade på 5 grupper. I småbarnsgrupperna finns 12 barn fördelade på tre fröknar som har 4 anknytninsgbarn var. Totalt finns 15 fröknar i förskolan.

För barnens skull undviker man att ta in vikarier. Är någon sjuk försöker personalen istället fördela ut barnen på de andra avdelningarna.

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter