Ha alltid alla böcker framme

–Läsning i förskolan är så mycket mer än en förberedelse inför barnens grundskolestart. Den har ett egenvärde i sig.

Hon vilar det resonemanget i teorierna kring begreppet litteracitet. Det innebär inte enbart att vara skriv- och läskunnig utan även att kunna tolka och förstå budskap, läsa mellan raderna, vara kritisk och dra slutsatser utifrån texter, bilder, filmer och datorspel. Det kan man inte lära sig själv, litteraciteten är något som uppstår i samspel med andra när man samtalar om eller på annat sätt bearbetar texter.

Den börjar redan i ettårsåldern, exempelvis när det lilla barnet tittar i en pekbok tillsammans med en vuxen. Redan i två–treårsåldern har många barn fått ledtrådar till hur text fungerar, det kan man se när de ”låtsasläser”. De förstår att man läser en sida i taget, härmar ibland de vuxnas ”läsröster” och vänder inte blad förrän sidan enligt dem själva är avslutad.

Flera forskare anser att just högläsningen är ett av de viktigaste sätten att stimulera barns litteracitet. Dessutom visar undersökningar att barn får ökad fonologisk medvetenhet, bokstavskunskap och ordförråd ju mer läserfarenheter de har.

–Högläsning är ett enkelt sätt att stimulera barns språk på flera olika plan som kan användas av alla överallt. Man klarar sig långt på det, om man känner sig osäker på andra metoder och teorier, säger Ann-Katrin Svensson.

Men studenternas berättelser oroade henne. Var bokläsningen nu rent av på väg ut ur förskolans verksamhet? Hon bestämde sig för att ta reda på det och som en första temperaturmätning skickade hon med sina studenter ett formulär för att kartlägga hur de såg ut på de förskolor de var ute på.

–Jag ville veta hur ofta man var med om någon bokläsning och när under dagen detta skedde, om det nu överhuvudtaget skedde.

Resultatet var ganska dystert, ur Ann-Katrin Svenssons perspektiv. Så många som 20 procent av de förskoleavdelningar som studenterna var ute på, läste enbart vid något enstaka tillfälle under de sex veckor som studenterna var där. På tio procent av avdelningarna läste man aldrig.

Dessutom skedde läsningen ofta som något ”i väntan på”: antingen en stund innan lunchen ställdes fram på borden eller under vilan, innan barnen skulle somna. Det tycker inte Ann-Katrin Svensson är någon aktiv läsning. Hon tycker att det ger barnen signaler om att läsning är något som man kan avbryta när som helst. Därmed uppfattar barnen det inte som så viktigt.

–Hur väl språkfrämjande läsningen blir påverkas mycket av i vilken situation och hur man läser. Pratar man om det som händer i boken och är lyhörd för barnets upplevelse, eller läser man bara rakt upp och ner som en monolog? Det är väldigt stor skillnad.

Den första fingervisningen som studenternas enkätresultat gav, gjorde Ann-Katrin Svensson nyfiken på att undersöka bokutbudet och inställningen till läsning på förskolor djupare. Hon lyckades få loss ekonomiskt stöd för att kartlägga den fysiska språkmiljön, som hon väljer att kalla det, på 60 förskoleavdelningar i fem kommuner i Jönköpings län.

Dessutom involverade hon de lokala biblioteken i projektet, för att se om ett sådant samarbete kunde öka medvetenheten om läsning, barnlitteratur och språkmiljöer i förskolan. Hösten 2008 satte hon igång. Djupintervjuer gjordes med förskollärare, barn, bibliotekarier och skolledare. Kontakt mellan förskolor och lokala bibliotek etablerades. Och så åkte hon runt och studerade de språkliga miljöerna på förskolorna.

–Mina resultat visar att boksnittet för en avdelning är runt 20 böcker. Det betyder ungefär en bok per barn.

Ann-Katrin Svensson tycker att det är på tok för lite. Dessutom låg ju flera av de undersökta förskolorna under det, ibland fanns det bara fyra–fem böcker på varje avdelning. Hon har räknat ut att hundra böcker bara tar upp en hyllmeter på väggen, eller två bokbackar på golvet.

Det tycker Ann-Katrin Svensson inte är särskilt mycket plats. För minst hundra böcker, det är ett minimum som bör finnas framme på varje förskoleavdelning i Sverige om hon får bestämma.

–Även om jag har sett många förskoleavdelningar som arbetar oerhört medvetet kring böcker och läsning, så finns det de som knappt gör det alls. Generellt är gapet i bokutbudet mellan förskola och skola gigantiskt. Jag har aldrig förstått varför det är en sådan enorm skillnad, om nu förskolorna inte har råd att köpa in böcker borde politik-erna kanske se över sin prioritering.

I väntan på det får man ta till de medel som står till buds: låna biblioteksböcker, köpa in begagnat eller på rea. Hela förskolans bokutbud ska alltid stå framme, tycker Ann-Katrin Svensson. För hur ska barnen känna till att en bok finns om den inte syns?

De kanske är nyfikna på böcker som pedagogerna inte alls förväntar sig ska väcka intresse. Då vore det ju synd om en sådan skatt står och samlar damm i källaren, bara för att de vuxna inte anser att boken är ”bra” nog. Det är naturligtvis viktigt att ha böckerna i barnens nivå, så att de verkligen kan välja själva. Och så ska det alltid finnas flera exemplar av favoritboken, för några sådana finns det nästan alltid.

–Små barn väljer ofta ut en speciell bok som de bär omkring på. Jag blir upprörd när jag hör att ettåringar inte kan hantera böcker och att man därför inte behöver böcker på småbarnsavdelningarna. De yngre läser ju, fast på sitt eget vis. Böcker är ett förbrukningsmaterial som ska slitas, så bör man se det.

I dag är det väldigt mycket annat som också pockar på tid, uppmärksamhet och pengar: alltifrån dataspel till Smartboard och läsplattor. Ann-Katrin Svensson möter ofta förskolepersonal som tycker att det främjar barnens läs- och skrivutveckling ”på andra sätt”.

Men så tycker hon att man ska akta sig för att tänka. Då är det nämligen stor risk att saker och ting faller mellan stolarna. Vad är det där ”andra”, egentligen? Gör man verkligen det?

–Jag är inte alls konservativ och emot datorer, jag är istället en anhängare av att barn använder digital teknik. Men jag tycker inte att bokläsningen ska minska på grund av det, alla verktyg är bra och bör ges utrymme.

Ett av Ann-Katrin Svenssons tips för att verkligen få till det, kan vara att utse någon i personalen som tar lite extra ansvar för bokläsandet på förskolan. Det är all personals uppgift att läsa, tycker hon, men att det verkligen sker kan behöva organiseras upp.

Dessutom bör någon ha överblick på bokutbudet och hålla i kontakten med det lokala biblioteket för att få tips på nyheter. Det är ju mer än Max, Pippi och Totte som gäller för dagens barn. Likaså är det viktigt med mångfaldstanken: finns det böcker med både pojkar och flickor i huvudrollen, hur representeras olika etniciteter, finns det böcker från andra länder och på de språk som barnen på förskolan talar? Och glöm inte att tänka kring hur det ser ut i läshörn-orna, är de inbjudande?

–Helst ska det finnas flera läshörnor på avdelningen, alla barn gillar ju inte samma platser. Bara man sätter sig ner och ser över det här så tror jag att man kan erbjuda barn-en ett mycket rikare litteraturutbud. Och det är viktigt ur en rent demokratisk aspekt, eftersom studier visar att det blir allt större skillnader i hur mycket barn blir lästa för i sina hemmiljöer .