Just nu pågår debatter om vilka diagnoser som bör omarbetas inom psykiatrin. Och om nya diagnoser bör läggas till för att förbättra och underlätta arbetet med diagnosticering.Nya psykiatriska diagnoser på gång
Just nu pågår debatter om vilka diagnoser som bör omarbetas inom psykiatrin. Och om nya diagnoser bör läggas till för att förbättra och underlätta arbetet med diagnosticering.Bakgrunden till diskussionerna är det amerikanska psykiatrikerförbundets diagnostiska manual DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) som psykiatrin världen över använder som handbok vid diagnosticering.
Syftet med DSM är att alla bedömare ska vara på det klara med att de syftar på samma sak när de ställer en diagnos, oavsett land och kultur, berättar Mårten Gerle, medicinskt sakkunnig på Socialstyrelsen.
–Man kan beskriva det som ett beslutsträd med ledtrådar som för oss närmare och närmare en specifik diagnos. Men det finns inga absoluta sanningar, säger han.
Han poängterar att det är extra svårt att diagnosticera små barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eftersom de är i en ständig utvecklingsprocess.
Om två år beräknas den nya manualen vara klar. En av förändringarna som planeras och som berör arbetet med små barn är att diagnosen Aspergers syndrom kommer strykas ur ordlistan. I stället kommer barn med Aspergers syndrom och autism att få den gemensamma diagnosen autism-spectrum-disorder. Vilken den svenska benämningen blir är fortfarande oklart.
Björn Kadesjö är överläkare vid Drottning Silvias Barnsjukhus i Göteborg. Han tror att den nya rubriken autism-spectrum-disorder kan skapa förvirring innan den har etablerats. Men rent vetenskapligt finns det enligt honom enbart fördelar med att Aspergers syndrom och autism förs in under samma begrepp.
–Det kan vara väldigt små skillnader mellan Aspergers syndrom och autism, vilket kan leda till att det blir konstlade gränser mellan dem. Dessutom är olika utredare inte alltid överens om hur de här diagnoserna ska ringas in, säger Björn Kadesjö.
Enligt Björn Kadesjö kommer de här förändringarna att underlätta utredningsarbetet av små barn med den här typen av funktionsnedsättningar. Han förklarar:
–Tidigare har det riktats kritik mot att DSM-manualen inte har innehållit tillräckligt tydliga beskrivningar av diagnoserna. Framöver kommer man ta hänsyn till att det kan finnas mycket stora skillnader om man ser till hur komplicerade problem en individ har. Därmed blir det enklare att ge en korrekt behandling, säger Björn Kadesjö.
Då blir det i sin tur lättare för omgivningen att veta hur de ska hantera de här barnen.
Per Gustafsson, barnpsykiater vid Socialstyrelsen, är också positivt inställd till de troliga förändringarna. Han berättar om en annan nyhet som föreslås, som berör barn i förskoleåldern. Det är förslaget att införa en helt ny diagnos för barn med temperamentssvårigheter. I nuläget går den under benämningen TDD, Temper Dysregulation with Dysphoria.
–De här barnen är explosiva och har svårt att kontrollera sitt humör. De har ofta koncentrationssvårigheter och stora besvär med att interagera med andra, säger Per Gustafsson.
Han påpekar att kriterierna för de här funktionsnedsättningarna i den nuvarande DSM-manualen liknar adhd ganska mycket. En helt ny diagnos skulle därför kunna förenkla arbetet att skilja de båda kategorierna åt. Något som skulle underlätta för dem som möter de här barnen i vardagen, till exempel i förskolan.
–Jag tror det vore bra eftersom det till stor del är just barn med adhd och humörproblem som skapar problem i förskolan, säger Per Gustafsson och fortsätter:
–När man arbetar med barn med adhd ska man exempelvis minska på stimuliflödet och undvika att barnen utsätts för mycket sociala intryck, grovt uttryckt.
Men barn med humörproblem kan ha helt andra behov, de kan behöva öva på att hantera sociala situationer.
–Det är en betydelsefull ändring i hur man kan tänka när man arbetar med barn som har allvarliga humörproblem, säger han.
Ytterligare en orsak till att det förmodligen kommer att skapas en ny diagnos för barn med humörproblem har sin grund i hur situationen ser ut i USA.
Där har man nämligen fått kritik för att inte skilja mellan barn med kraftiga temperamentssvårigheter och barn som ligger i riskzonen för att utveckla psykossjukdomar. Det har funnits en tendens att ge barn med allvarliga humörproblem diagnosen bipolär sjukdom (även kallad manodepressivitet).
–För att förhindra att bipolär sjukdom eller andra psykossjukdomar bryter ut har man börjat medicinera med antipsykotiska medel, som kan ge svåra biverkningar, säger Per Gustafsson.
Nu anser alltså det amerik-anska psykiatrikerförbundet att det finns ett behov att hålla isär diagnoserna för barn med humörproblem och barn som riskerar att utveckla psykossjukdomar, allt för att undvika felmedicinering och felbehandling, säger Per Gustafsson.
Enligt Björn Kadesjö kan en ny diagnos för omotiverade vredesutbrott leda till högre krav på hur man skapar en optimal miljö för ett barn med den här typen av problematik.
–Om vi förstår barnets problem blir det enklare att identifiera i vilka situationer de tappar kontrollen; vad det är som gör att deras humörutbrott aktiveras, vilka är de utlösande momenten? Det är väldigt viktiga frågor att söka svar på, säger Björn Kadesjö.
• DSM är en handbok för psykiatrin som innehåller standarddiagnoser för psykiatriska sjukdomstillstånd.
• Den första versionen av DSM publicerades 1952 men började användas i Sverige först på 80-talet. Den fjärde har varit i bruk sedan 1994 och den nya väntas vara färdig om två år.
• Utvecklingsarbetet sker med hjälp av en öppen diskussion där experter får komma med synpunkter, men i april i år satte man punkt för åsikter och inlägg.
• I Sverige används DSM som ett komplement till ICD-10 (Internat-ional Classification of Diseases) – ett klassifikations- och registreringssystem för diagnoser som används i Europa, utvecklat av WHO.
Men ICD-10 anses vara mindre utvecklat.
• Mer läsning om DSM-5: www.dsm5.org
Otroligt att få läsa en sådan här artikel i en tidning för pedagoger. En helt okritisk och godtrogen bedömning av den psykiatriska diagnoshysteri som alltmer breder ut sig – med en explosion i utskrivningen av amfetaminpreparat till barn i Sverige. Det är till och med så illa att artikeln förmedlar en positiv bild av det extrema DSM –V–förslaget att göra ”humörproblem” hos barn till en psykiatrisk sjukdom. Har inte artikelförfattaren och Lärarnas Nyheter alls tagit del av kritiken mot den NYA diagnosbibeln? Har man inte sett att till och med ordföranden för den grupp som tog fram DSM-IV, Allen Frances, berättat om hur man med denna diagnosbibel skapade en falsk epidemi av ADHD, och hur han fasar inför förslagen i DSM-V. Har man inte läst den svidande artikeln ”Let's save normalcy from the psychiatrists” http://lacrossetribune.com/news/opinion/article_5434bbac-27e3-11df-bd13-...
Vi har i Sverige de sista åren alltmer börjat skilja ut elever i särskilda ”diagnosklasser”. Det är fantastiskt att det här inte lett till mer kritik från pedagoger. Hur kan man tillåta den biologiska psykiatrin att i mycket stor omfattning få ta över klassrummen och diktera vad som är fel och vad som ska göras med elever. Hur kan man hävda att det är något positivt och humant att på inga grunder alls stämpla alltfler barn som lidande av en kronisk störning i hjärnan, som ska ”behandlas” med beroendeframkallande psykofarmaka?
- logga in eller registrera dig för att kunna kommentera
Hej Olov
Jag håller med dig om att det finns mycket att ifrågasätta kring dessa diagnoser och hur de används. Vi på tidningen Förskolan (där också denna texten först publicerades) gjorde ett helt temanummer om det i höstas i nr 8/2010. Vi rapporterade bland annat om den kraftiga ökningen av den här typen av psykiatriska diagnoser och hänvisade till amerikansk forskning som visar att en miljon barn kan vara feldiagnositicerade med adhd. Vi skrev också om svårigheten att få särskilt stöd om man som barn inte har en diagnos. Här kan du läsa temat, om du är intresserad: http://www.lararnasnyheter.se/tema/diagnoser-pa-gott-ont
Vänliga hälsningar Helena Ingvarsdotter, chefredaktör tidningen Förskolan
- logga in eller registrera dig för att kunna kommentera
Jag förstår inte faran i att skapa en optimal miljö för barn med den här typen av problematik. Att få en diagnos(förutsatt att en adekvat och kompetent utredning gjorts) kan för många innebära att man åtminstone kanske får den hjälp och stöd man är i behov av. Det är snarare så att flera grupper tex, flickor med autism aldrig får någon diagnos då de inte fyller samma kriterier som pojkar med dylik diagnos. ( Många av dessa flickor far väldigt illa i skolan!)
Om diagnoser ska anses stigmatiserande måste vara upp till föräldrar att avgöra och avgörs också av hur denna information hanteras i tex. skolan.
Håller inte heller med om att neuropsykiatrin skulle "diktera" hur undervisningen skall bedrivas. Snarare så har de väldigt lite inflytande om ens något alls i stora flertalet skolor. Snarare vore det önskvärt att de nya kunskaper som framkommer genom etablerad och långvarig forskning också regelbundet kommer skolan värld tillgodo. Hur skall man annars kunna säkerställa att elever med dessa svårigheter får den hjälp och det stöd de enligt lagen har rätt till?
I artikeln så påtalas också vikten av att rätt diagnos ställs just för att undvika fel- eller övermedicinering. Men om ett barn med tex. grava sömnstörningar p.g.a. avsaknad/brist på sömnhormonet Melatonin kan få den sömn de behöver genom medicinering så ser jag ingen fara i detta. Vad är alternativet?
- logga in eller registrera dig för att kunna kommentera
Att diagnoser omarbetas om omdefinieras kan på lång sikt vara bra. Dock kvarstår det allvarligaste problemet -att om skolans huvudmän dvs. kommunernas tjänstemännen i form av skolchefer och rektorer fortsatt saknar kunskap kring elever med dessa funktionsnedsättningar så kommer åtgärder fortsätta att utebli eller vara undermåliga! Det räcker inte med att enstaka engagerade lärare/specialpedagoger eventuellt har kunskap för de har ingen makt över ekonomin...
Om denna utsatta elevgrupp någonsin skall få det stöd och den hjälp måste man tänka om. Skolformen måste kunna se olika ut och man måste också vara betydligt generösare med att tillåta mindre undervisningsgrupper i den ordinarie skolan hur skall man annars kunna arbeta på det sett som föreskrivs av experterna inom läkarprofessionen? Barn med tex adhd ska man exempelvis minska på stimuliflödet och undvika att barnen utsätts för mycket sociala intryck, grovt uttryckt.Hur lyckas man med det om man inte tillåter mindre undervisningsgrupper och har personal med kunskap kring barnets behov?
- logga in eller registrera dig för att kunna kommentera


































