En naturlig del av vardagen

Kiss, bajs, blöjbyte och potträning är en del av vårt yrke. Jag ser de situationerna som ett utmärkt tillfälle till en lärandesituation. Dessutom kan man få en väldigt fin kommunikation med barnet eftersom man oftast möter dem en och en då, säger Tove Silva.

Hon är förskollärare på Ekbackens förskola i Sundbyberg norr om Stockholm och har denna förmiddag tagit sig tid att prata kiss och bajs med tidningen Förskolan. Med i samtalet finns även hennes förskollärarkollegor Caroline Thisell, Ewa Wallgren och Inga-Lill Samuelsson. Utanför på gården leker barnen på de fyra avdelningarna, samtliga åldersblandade, med resten av personalen. Då och då stannar de till och trycker näsorna mot fönsterglaset och tittar nyfiket in.

–Ja, jag hörde om några förskollärare som tyckte att barnskötarna skulle sköta blöjbytet. Det tycker jag är en konstig inställning, säger Inga-Lill Samuelsson.

Ewa Wallgren har arbetat länge i yrket och ser också blöj- och toalettsituationerna som ett bra tillfälle att till exempel lära sig att ta ansvar. Hon brukar låta barnen själva få slänga sina kissblöjor i hinken, då känner de sig duktiga och delaktiga. Men hon minns 70- och 80-talens blöjsnibbsvikningar med viss fasa. När blöjleveranserna kom väntade ett monotont arbete.

–Det var ett himla pyssel. Å andra sidan var vi fem pedagoger på en småbarnsavdelning med tio barn, så man hade tid till det. Det var lite skillnad i personaltätheten om man säger så.

Dagens blöjor är för bra, enas de här fyra förskollärarna om. Därför är det lätt att blöjavvänjningen kryper upp i åldrarna om man inte aktivt bestämmer sig för att träna barnet. Och det är inte bra för varken ekonomin, miljön eller kvalitetstiden med barnen.

–Även om man gör något bra av blöjbytet, så tar det tid när man är på en avdelning med många blöjbarn. Det är klart att det är lättare när fler klarar av att gå på pottan eller toaletten, säger Caroline Thisell.

Inga-Lill Samuelsson håller med och tilllägger att det dessutom är fysiskt tungt.

–Kissblöjor byter vi alltid stående, från rullpallarna vi har. Vissa småttingar kan tycka att det är ovant i början, men de vänjer sig.

Bajsblöjorna måste däremot ordnas på skötbordet, eller på golvet om barnet är för långt. Och då får oftast barnen själva klättra upp för en stege, åtminstone de som är tunga, för att skona personalens ryggar. Vid bajsblöjbyte är hygienen extra viktig. På Ekbacken finns en lista med olika punkter som måste prickas av vid bajsblöjbyte.

–Vi använder alltid handskar och spritar både händer och skötbord efteråt. Och så måste blöjan läggas i en platspåse som knyts igen ordentligt innan den slängs, säger Ewa Wallgren.

Tove Silva brukar passa på att desinfektera lite extra, säger hon. Både vid skötbord och vid toalettbesök när barnet har bajsat. Ofta blir det lite sprut med doftsprayen.

Förr eller senare ska dock blöjorna bort och det kräver ett gott samarbete med föräldrarna, enas kollegorna om. Det är bra om man kan göra på samma sätt i förskolan som hemma. Det är dock ganska ofta som föräldrarna inte har samma inställning som förskollärarna. Det kan handla både om att de tycker att det är jobbigt när det hela tiden händer små ”olyckor” och därför fortsätter med blöjor av ren bekvämlighet. Men det finns också de som vill att deras barn ska pottränas redan som ett och ett halvtåring.

–Ett barn måste kunna prata och säga till när det är kiss- eller bajsnödigt innan man kan börja med blöjavvänjning, tycker Caroline Thisell.

Och han eller hon ska helst visa eget intresse först, tycker kollegorna. Man ska även vara uppmärksam när många blöjor är torra eller när barnet själv börjar signalera att det känns jobbigt med blöt blöja. Och ofta kan kompisarna fungera som inspiration. Även om blöjavvänjningsprocessen är väldigt individuell och tar olika lång tid för varje barn.

–Vi försöker alltid göra det hela till en positiv upplevelse. Exempelvis har vi pottor i olika färg och barnet får själv välja vilken potta det vill ha just i dag. Dessutom brukar vi låta dem sitta och läsa i en pixi-bok för att bli lugna, säger Inga-Lill Samuelsson.

Och att sitta tillsammans med kompisarna brukar också vara bra, ofta står pottorna uppställda på rad. Ett trick att ta till kan också vara att andäktigt lyssna efter när kisset kommer, tillsammans. Och är barnen för spända för att kunna kissa brukar vattenkranens skval vara en hjälp på vägen. För de äldre barnen, som klarar av hela proceduren själva utom att just torka sig efter att de bajsat, finns en bajsklocka på Ekbacken. Åtminstone på Ewa Wallgrens avdelning.

–Det är egentligen en handikapptoalett med en tryckknapp, men vi har döpt den till bajsknappen. Där trycker barnen när de är färdiga, för ibland får de sitta och gasta väl länge utan att någon av oss hör dem.

Och på den toalett som saknar tryckknapp har pedagogerna monterat upp en cykelringklocka. För trots att barnen vet att de ska säga till någon vuxen innan de går och bajsar, är det lätt att glömma eller prioritera bort när leken är rolig och intensiv. Det är också därför det oftare händer att barnen kissar på sig i förskolan än hemma, tror Ewa Wallgren.

–Det kan föräldrarna vara oförstående inför.

På Ekbacken har även barntoaletterna lås, men barnen ska inte låsa av säkerhetsskäl. Däremot är det något de äldsta ska lära sig inför skolstarten. Inga-Lill Samuelsson har i många år jobbat inom grundskolan innan hon blev förskollärare och vet att låsa-toaletten-kunskap samt torka-sig-själv-färdigheten hör utskolningen till.

–Det bör barnen lära sig inför att de börjar i förskoleklass, personalen i skolan har inte den tiden.

Men det kan vara svårt. Och läskigt. Särskilt det där med att låsa om sig. Och det är viktigt att förklara hur väsentligt det är att torka sig noga själv och att komma ihåg att tvätta händerna efteråt, att prata hygien.

Och visst hamnar många av tre- och fyra-åringarna i en kiss- och bajshumorperiod. Men för de flesta går den ganska snart över, om man som vuxen inte gör någon stor grej av det. Överhuvudtaget tycker de här förskollärarna att det är viktigt att barnen får en naturlig och avslappnad inställning till både kiss och bajs. Det är något som hör
livet till och ska inte skuldbeläggas. Blir det för mycket fniss så sätter de upp regler.

–Vid maten så tycker till exempel inte jag att barnen ska prata om kiss och bajs, säger Caroline Thisell.

Tove Silva brukar säga åt dem att de kan få prata, om de behöver. Men att de då får gå in på toaletten.

–Ibland handlar det helt enkelt om att de behöver gå på toa.

Ewa Wallgren berättar om en gång för länge sedan när kiss- och bajshumorn i en barngrupp hon arbetade i, gick överstyr.

–På den förskolan sågade vi hål i en dörr i en skrubb, la in massa kuddar och kallade det pruttrummet. Sedan fick barnen gå in där när de behövde prata prutt. Om det blir för mycket fixering vid kiss och bajs, så får man se till att göra en aktiv insats.