"Små barn far illa i förskolan"

Från Förskolan 2010-09-13 11:01

Om barngrupperna är för stora och pedagogerna för få riskerar de små barnens utveckling att hämmas, menar barnpsykiatrikern Magnus Kihlbom som är aktuell med en bok om de allra yngsta i förskolan.

En ultimat ålder för när ett barn är moget för att börja i förskolan finns inte, anser barnpsykiatrikern Magnus Kihlbom. Allt beror på omständigheterna och på vem barnet är. Vissa är som gjorda för förskolan, sociala och utåtriktade. Andra behöver mer tid. Men i teorin tycker han att förskolan är bra även för de allra yngsta. Här kan de få viktiga relationer till andra barn och knyta an till fler vuxna än enbart de egna föräldrarna. Praktiken har dock blivit en annan. I dag är barngrupperna ofta oroande stora och pedagogerna för få samtidigt som många små barn både lämnas tidigt och hämtas sent. Då får förskolan en direkt negativ inverkan på det lilla barnet, menar Kihlbom. För en ett- och tvååring är nämligen tryggheten och anknytningen till en vuxen fortfarande det allra mest centrala och om inte den tillfredsställs finns en risk att barnets utveckling hämmas, säger han.

–Då blir visionen om det kompetenta barnet och det tidiga lärandet snömos, för man har missat halva poängen och har inte med ett uns av psykologi.

Magnus Kihlbom har sedan han gick i pension som klinikchef för Ericastiftelsen i Stockholm ägnat sig åt att sammanställa forskning om det lilla barnets utvecklingspsykologi. Det har bland annat resulterat i den aktuella boken Förskolan för de allra minsta – på gott och ont som han är en av medförfattarna till. Där höjs en rejäl varningsflagga för den riktning som den svenska förskolan har tagit.

–De små barnen är utan tvekan de som drabbas allra hårdast när barngrupperna växer och vuxentätheten minskar. En fyraåring kan klara sig hyfsat ändå, men jag undrar hur politikerna tänker när det gäller de allra minsta?

Foto: Annika HellbergMagnus Kihlbom är säker på sin sak och inte den som tassar på i ullstrumporna. Ur det riktigt lilla barnets perspektiv kan en alltför stor grupp i kombination med få vuxna bli vad han kallar ”ren barnmisshandel”.

–Jag tycker man bör ringa polisen då, så att de haffar de kommunala skolpolitikerna. För en sådan situation är direkt skadlig för barnen.

Hur utbildade och engagerade pedagogerna än är kan ingen människa hinna med alltför många små, menar Magnus Kihlbom. Och med tanke på att det i varje barngrupp alltid finns några barn som av olika anledningar kan ha det lite tuffare runt sig och därför behöver extra uppmärksamhet, blir det även en jämlikhetsfråga. Den svenska förskolan med visionen om att bidra till att skapa goda uppväxtförhållanden för alla barn, blir istället en första urskiljningssluss.

–Jan Björklund har glömt något när han säger att det redan i grundskolan går att märka vilka barn som riskerar att hamna snett. Det ser pedagogerna redan i förskolans småbarnsgrupper, men tyvärr finns det inte resurser att göra något åt det, säger Magnus Kihlbom.

Och aldrig har det varit så många små barn i den svenska förskolan som i dag. Enligt Skolverket var 54861 stycken ettåringar inskrivna i förskoleverksamhet år 2009. Detta är 49,5 procent av samtliga barn i den åldern. Bland tvååringarna var 90,9 procent, eller 99986 stycken, inskrivna i förskoleverksamhet. Det innebär både ett större antal och en större andel än någonsin tidigare. Samhället står alltså inför att det dels just nu föds många barn och dels att allt fler av dessa redan i tidig ålder sätts i förskolan. Det ställer krav på förskoleverksamheten. Men istället för att satsa vittnar Skolverkets statistik om att politikerna har skapat en annan verklighet: barngrupperna blir allt större. 2009 gick 14 procent av småbarnen, det vill säga de mellan ett och tre år, på avdelningar där det fanns 17 barn eller fler. 44,8 procent av dem fanns i en grupp på mellan 14 och 16 barn.

Det innebär att många med råge överskrider Skolverkets riktlinjer. Enligt dem bör antalet i en barngrupp inte överstiga 15 stycken. När det gäller de små barnen är rekommendationen ännu färre, 12 stycken.

–Det finns det rent medicinska orsaker till, säger Magnus Kihlbom.

För egentligen föds människan för tidigt. Han förklarar att vi medicinskt sett borde ligga kvar i moderlivet i åtminstone 18 månader, men att det faktum att människan började gå på två ben gjorde bäckenet mindre. Därför föds vi istället redan efter 9 mån-ader och det innebär att vi då är oerhört primitiva instinktsvarelser. Forskning har visat att ett nyfött barns hjärna väger en fjärdedel av en vuxens.

–Men redan så tidigt som i tvåårsåldern väger hjärnan 90 procent av en vuxens. Det betyder att det sker en oerhörd neurologisk utveckling under människans två första levnadsår, säger Magnus Kihlbom.

Det ställer enorma krav på förskoleverksamheten. Varje litet barn måste helt enkelt ha en vuxen att knyta an till, någon som hela tiden har både kraft, tid och energi att svara på barnets kontaktsignaler. Annars är chansen mindre att barnets utveckling får förutsättning att frodas och växa. För hur kompetent en 1,5-åring än må vara, tillägger Magnus Kihlbom, går det inte att komma ifrån att det viktigaste för barnet är att en välkänd vuxen snabbt kommer till undsättning när barnet till exempel trillar från en stol.

–Någon som förstår hur himla ont det gör. Om barnet ständigt har en trygg famn att söka stöd och tröst i när behovet finns, vågar barnet mer. Det säger sig själv. Vi lär oss bäst av dem vi tycker om, det visste redan Aristoteles.

Det ligger ekonomiska incitament att betona barns kompetens framför omsorgsbehov, anser Magnus Kihlbom. Självständiga barn kostar mindre. Men hur ska man tänka då, om man är pedagog i en småbarnsgrupp där kollegerna är för få och samtliga går på knäna?

–Reagera. Prata med ansvarig chef om situationen. Ingen tjänar på att förskollärare slår knut på sig själva, i tysthet. Allra minst barnen.

För den som ägnar sina arbetsdagar åt att vara med riktigt små barn blir automatisk utmattad, menar Magnus Kihlbom. Det ligger i sakens natur: barnen kräver ett så enormt och ständigt känslomässigt engagemang av de vuxna att det inte går att vara halvhjärtad i arbetet.

–Därför tycker jag att statusen och lönen borde vara högre ju mindre barnen är.

Istället är verkligheten tvärtom: generellt är lönen lägre ju yngre barn är. Det är bara att jämföra lönen för förskollärarna med grundskollärares lön. Och så vidare. Dessutom är förskollärare en av de yrkesgrupper med högst sjukskrivning, enligt Sveriges kommuner och landsting. Och det drabbar, förutom förskollärarna själva, framför allt de små barnen.

–För en ettåring kan det vara ödesdigert om personalen hela tiden byts ut och barnet aldrig hinner vila i trygg förvissning om att en viss pedagog alltid finns där.

Men att säga ifrån sker inte alltid ostraffat. Vid flera tillfällen under arbetet med boken har Magnus Kihlbom stött på förskollärare som tystats när de har försökt belysa en ohållbar situation. De har fått höra att det finns andra som står på tur för deras jobb, om det inte passar.

–Jag tycker att förskollärarnas fackförbund kunde vara tydligare här, vara mer aktivt stöttande, säger han.

Och så saknar han en organisering föräldrar emellan.

–Jag förstår inte varför inte fler går ihop och ställer krav om mindre barngrupper. Föräldrarna är fler till antalet än pedagogerna och därmed en stor och viktig väljargrupp.

Borde det finnas ett maxantal i småbarns-
grupperna?

–Det är inte en enkel fråga. Det vore ju lätt att säga ja, max 12 barn per grupp, men frågan är mer komplex. Det beror på hur lokalerna är anpassade, vilken personal man har och vilka behov barngruppen har. Det handlar om personalens kompetens, det pedagogiska förhållningssättet och lärandemiljön.

Det kan vara en oerhörd kvalitet i verksamheten fast det är en stor barngrupp.

Eva Ulin
Förskole- och grundskolechef
Ljusdals kommun

 


–Ja, det tycker jag. Man måste förstås utgå från barnen och miljön, men om jag fick önska fritt tycker jag att det vore bra med ett maxtal på 12. De små barnen behöver färre sociala kontakter. Tänk bara vid hämtning och lämning, det är alla mammor och pappor så klart, och så är det mormor som hämtar ibland eller storasyster. Alla andra barn ser alla de här människorna. De små barnen behöver lugn och ro. Och det får inte blir för många små barn för personalen. De små barnen behöver bli sedda, de behöver omsorg, personalen måste hinna bekräfta dem. Lägger vi en bra grund där har vi mycket att stå på sedan. Hos oss har vi två avdelningar och max fem barn på vår småbarnsavdelning.

Gun Martinelle
Förskollärare
Solrosens förskola
Sorunda

 


–Det är jättesvårt, både när det gäller små och stora barn. Jag tycker att framför allt lokalerna påverkar hur stora grupperna kan vara. Överlag är de för stora, tycker jag. De barn som behöver vara ifred – vart ska de gå? Ofta har de långa vistelsetider och kan behöva ha det något lugnare ibland. Det tycker inte jag att beslutsfattare tänker på. De ser bara till hur många som går att få in. Man tänker inte på barnen, man tänker bara på pengar.

Karin Ceder
Förskollärare
Böle förskola
Piteå

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Föräldrars inställning

problemet är kanske att föräldrar älskar att lämna sina barn??? http://jakobsvärd.se/varfor-skaffar-vi-barn-och-familj-nar-vi-inte-vill-vara-med-dem/

intressant!

Vi måste reagera!

antalet barn i barngrupperna

Eftersom de flesta kommuner och privata förskolor enbart ser till ekonomin borde det finna en övre lagstadgad gräns för barngruppernas storlek och inte enbart en rekommendation. Finns det ingen förskoleinspektion som kan rycka in och granska verksamheterna? Att överstiga det rekommenderade gruppstorleken med ett eller två barn kan väl vara ok men att ha 20 riktigt små barn i samma grupp när skolverket rekommenderar 12 st är väl magstarkt! Kan det vara de stora barngrupperna som genererar det ökade antalet bokstavsdiagnoser?

Vi lever i en verklighet där....

förskolan har en given plats för den svenska familjen.
Vi som arbetar med små barn ser varje dag betydelsen av att finnas på golvet och vara delaktig när det lilla barnet upptäcker "sig själv" och sin omgivning/omvärld. Det blir så tydligt, att det är här och nu som självkänslan hos barnet växer och stärks! Så viktigt!!
vänl.häls/anna i linköping

Annons

Fler nyheter