I förskolan möter vi så otroligt många olika föräldrar. De kan vara rika, fattiga, ministrar, kriminella, sjuksköterskor, rockstjärnor, rasister eller illegala flyktingar. Listan kan göras oändligt lång. Och alla dessa människor ska vi möta, bemöta och skapa en relation till. En relation som dessutom ska vara bra. För barnets skull. Ibland är det lätt att få till en bra relation. För det finns föräldrar som vi kollektivt älskar. Det är de som alltid är trevliga, nyfikna, ser till att barnen alltid är rätt klädda, skriver upp sig på listor, lämnar in lappar i tid, håller sitt sjuka barn hemma, är med på alla föräldraaktiviteter och som gärna är lagom personliga. Det är också de föräldrarna som tycker vår verksamhet är fantastisk och ser minsta lilla förändring och är positivt intresserade. De älskar vi! De pratar vi om på rasten.
Men det finns andra föräldratyper som vi också pratar om på rasten. Som inte är lika gulliga och fina. De är de där… som aldrig har ombyte på hyllan, som ger det febriga barnet Alvedon och lämnar det på förskolan, som ofta är otrevliga och som aldrig ger oss beröm utan tvärtom ifrågasätter både det ena och det andra, och aldrig tycks bli nöjda fast de skulle aldrig byta förskola heller. Ja, det är dem det kan vara knepigt att få till relationen med. Men trots allt måste vi kämpa för en bra dialog. Vi har inga val. Så det är bara att ”se fram emot” några år av hårt arbete.
Vårt största stöd i dessa svåra stunder är våra arbetskamrater för det är inte så vanligt att vi i förskolan har gått några utbildningar i hur vi ska hantera jobbiga situationer. Utan det är oftast våra kollegor som ger råd, delar med sig av erfarenheter och tröstar. Ibland händer det att föräldrar går över gränsen och personal utsätts för hot, våld, sextrakasserier med mera.
Då är det nästan lättare att gå vidare och söka hjälp från chefer, fackförbunden och polisen. Men när föräldrar håller sig innanför den gränsen och ”bara” är negativa och osammarbetsvilliga så blir det hela också lite svårare att lösa. Frågan är varför förskollärare inte får lära sig mer om det här svåra ämnet på utbildningen? Eller varför finns det ingen systematik kring hur man får hjälp av en professionell att lösa ett föräldradilemma?
Politiker säger att förskollärarna ska bli bättre och det här är väl ett utvecklingsområde som aldrig blir omodernt.
Ibland skulle man bara vilja säga rakt ut vad man tycker till föräldrarna. Men det kan man av olika anledningar inte. Ofta för att barnet står och lyssnar, då vill man inte gärna ge sig in i en diskussion om huruvida barnets normala kroppstemperatur är 38,4 grader eller om det är feber. Det känns inte bra att stå där och tjafsa och så undrar det lilla barnet varför föräldern och personalen är så arga på varandra. Ibland måste man ta en fight, särskilt om föräldrarna ofta försöker lämna sjuka barn, men det är inte så kul att inleda sin arbets- dag med att stå och argumentera. En annan svår sak är ju när en förälder vill vara för personlig. Typ hej, mitt barn är så här. Hur är dina egna barn? Man vill ju bara skrika: Hallå! Jag arbetar här! Som förskollärare, inte morsa. Grrr. Men man gör istället en snygg u-sväng och svarar något diplomatiskt.
Men jag ska inte ge föräldrarna all skuld. Tänk dig en 60-årig förskollärare med mycket traditionella värderingar som ska möta en homosexuell, ensamstående 18-årig mamma på utvecklingssamtal. Det kan gå hur bra som helst eller helt åt skogen. Vad krävs för att det ska gå bra? Jo, kunskap om hur vi genomför det professionella samtalet som handlar om hur barnets förskolevistelse ser ut. Men för att göra det så behöver vi reflektionstid tillsammans med kollegor.
Vi behöver också redskap för hur vi hanterar svåra situationer samt tillgång till ny forskning inom området. Först då kan vi se den ”jobbiga” föräldern som en utvecklande utmaning och växa in i vårt uppdrag.
Skriv ut
