Världskongress om hållbar utveckling

– Vi vill inte att kongressen bara ska handla om vuxna som företräder barn. I lärande för hållbar utveckling ingår att barn ska få en röst. Det är den äldre generationen som har ställt till det och den yngre generationen som ska leva i det och då måste vi lyssna på vad de är intresser-ade av och tycker och tänker och vill, säger hon.

OMEP är en ideell organisation för människor som på olika sätt – pedagogiskt, politiskt, vetenskapligt – arbetar med barn upp till åtta år. Arbetet är uppbyggt enligt FN-modell, med nation-ella kommittéer och lokala kretsar. Varje år hålls regionala träffar i alla världsdelar och även världsråd, som vart tredje år blir kongress av större format.

I Sverige har förskollärare hela tiden varit både fackligt organiserade, och varit med och påverkat inom OMEP. Lärarförbundet stödjer organisationen, men det fackliga internationella arbetet sker inom utbildningsinternationalen EI.

OMEP övervakar åtföljandet av barnkonventionen, stödjer forskning om de yngsta barnen, och försöker påverka små barns villkor. Frågan om förskola och skola har fått allt större betydelse med åren, inte minst sedan tillgång till förskola inkluderades i FN:s millenniemål för att få bukt med fattigdom.

När Alva Myrdal och en grupp andra framstående kvinnor och män bildade OMEP 1948 stod fredsfrågan i centrum. Barnen skulle genom uppfostran och utbildning få en självkänsla och inre moral som hindrar dem från att blint lyda order. Sedan dess har ett generationsskifte skett, och världen står inför nya utmaningar.

Varje kongress fastställer en inriktning på de kommande tre årens arbete. Ingrid Pramling Samuelsson valdes till världspresident för OMEP 2007. Sam- tidigt utsågs Sverige till värdland för den kommande kongressen och inriktningen mot hållbar utveckling slogs fast.

Förberedelserna började direkt och en handlingsplan utarbetades med utgångspunkt från pågående projekt kring hållbar utveckling. Frågan har sysselsatt svensk förskoleforskning under ett tiotal år, OMEP:s fokus under Ingrid Pramling Samuelssons ledning har redan gett resultat. Kompetensen om de yngsta barnens rättigheter och behov har tagits tillvara i de rekommendationer kring lärande och hållbarhet som FN:s utbildningsorgan Unesco antog tidigare i år.

Att lyssna på så små barn i framtidsfrågor är långt ifrån alltid en självklarhet. Ingrid Engdahl konstaterar att det krävts ett envist arbete för att placera de yngsta barnen först i publika-tioner om lärande för hållbar utveckling.

– När man väl fått frågan inser de flesta att den tidiga barndomen kommer först. Som förskollärare måste man vara med i de här sammanhangen, för det är väldigt få vuxna som har lev-ande minnen från 2–4-årsåldern. Och de uppväxtvillkor vi hade är helt annorlunda än dagens.

Även inom OMEP finns olika uppfattningar om vilka frågor som bör prioriteras. Ingrid Engdahl ser begripliga skäl till skepsis. Medlemmar finns i u-länder där man ännu kämpar med att ge alla barn möjlighet att över huvud taget gå i skola. Så försöker hon framhålla att hållbar utveckling inte är ett separat uppdrag utan ett perspektiv som behöver genomsyra all verksamhet, kanske framför allt den som riktar sig till de yngre barnen.

– I hela världen måste vi från där vi står fundera över hållbarhet. Man kan inte först låta varje kines få 0,8 bilar och sedan göra bilarna miljövänliga. Så kan man inte göra på något område längre, säger Ingrid Engdahl.

Nu är lärande för hållbar utveckling huvudtema på kongressen och det tema som flest deltagare vill komma och prata om. Av sammanlagt 353 anmälda presentationer, där forsk-are och praktiker berättar om pågående projekt, handlar 184 om hållbar utveckling. Bland huvudtalarna finns världspresidenten Ingrid Pramling Samuelsson. Hon kommer att prata om förskolepedagogikens roll i arbetet för en hållbar framtid, dess styrkor och utmaningar. Silvia Carrasco Pons, från Barcelona, analyserar hur de snabba sociala och kulturella förändringar som samhällen i södra Europa genomgår kan mötas under förskoleåren och från Australien kommer Bronwyn Davis för att tala om olikheter och en fördjupad form av lyssnande, som kan bidra till harm-oniska relationer.

I Göteborg pågår planeringen för fullt. Förutom vetenskap och möten inom OMEP:s världs-råd står även kulturellt utbyte på programmet. Bibi Karlsson är vice ordförande i den lokala OMEP-styrelsen och berättar att de delat arbetsuppgifterna mellan sig. Just nu ägnar de mycket tid och kraft åt att ordna studiebesök på förskolorna i området.

– Varje förskola väljer att presentera sin verksamhet ut-ifrån något av kongressens tre teman. Vi behöver omkring 100 förskolor, men jag tror inte att det ska vara något problem. Det blir en form av kompetensutveckling när förskolan får lyfta fram och beskriva sin verksamhet för andra, en chans att se det man gör lite utifrån. Dessutom får man internationella kontakter, säger hon.

Förhoppningen är att så många förskollärare som möjligt också ska få chansen att delta i kongressen, nu när den genom-förs i Sverige. Eftersom arbetet inom OMEP är helt ideellt ser kretsarna över möjligheten att hitta sponsorer som kan finansiera medlemmars medverkan.

Bibi Karlsson tycker att det skulle vara fint om samarbetspartnern Göteborgs stad skulle kunna sponsra de förskollärare som tar emot studiebesök.

– Man får möjlighet att träffa och utbyta erfarenheter med forskare från Australien, Afrika, Amerika och Asien… Det är ju världens tillfälle!

Göteborg har valts till samlingspunkt av flera skäl. Det är lätt att ta sig runt i den lilla storstaden, här bedrivs en stor del av den barnpedagogiska forskningen i Sverige och univers-itetet har vana att arrangera stora evenemang. Några orosmoln ser hon inte, trots dimensionerna.

– Vi räknar med 700 till 1000 deltagare. Vi har folk som varit med i de här sammanhangen i flera år och samarbetar med en professionell reklambyrå. Vi har en bra och informativ hemsida som vi håller uppdaterad, säger Bibi Karlsson.

En kärna i Ingrid Engdahls engagemang inom OMEP är de internationella kontakterna.

– För min del har det inneburit att jag känner människor över hela världen. Om jag reser någonstans kan jag ringa till en kollega och säga att nu kommer jag. Nästan alltid får jag bo hos någon. Det är inte riktigt samma sak som ett forskningsnätverk utan mera en medlem-till-medlems-känsla.

När kongressen är över hoppas hon att fler funderar på hur de kan vrida sitt arbete i en mer hållbar riktning. Att de väljer att jobba med barnen kring något som har med framtiden att göra. Att de går hem och tittar på sin vardag, och ändrar på det som inte är hållbart.

– Det kan barnen se på en gång. Man kan skratta åt det här med skolan och barnträdgården. Men ursprunget är upplevelsen att ett frö som sätts ner i jorden och vattnas växer och blir mat. Det behövs sol och det behövs vatten annars fungerar det inte. Den kunskapen måste barn ha, då ger vi barnen mandat att påverka sina liv.