Stora framsteg ställer nya krav

Det är morgonsamling i B-förskoleklassens klassrum och uppladdning för dagens matematikpass. Fast egentligen arbetar man med matematik hela dagarna eftersom matematiken finns med i nästan allt barnen gör en vanlig dag. I leken, vid fruktstunden, i sånger och sagor, när det samlas löv och pinnar ute i skogen och när man dukar bordet.

Men en förmiddag i veckan samlas man i halvklass för att arbeta mer fokuserat med matematik.
Här och i grannskolan Huseiskolan har man arbetat medvetet med matematikinlärning redan i förskolan sedan ett par år tillbaka.

– Vi hade satsat mycket på språket och kände att det var dags för matematiken, säger Christina Svensson, som vid sidan av sin lärartjänst på skolan arbetar på kommunens pedagogiska central som matematikutvecklare i kommunens förskolor.

En studiecirkel blev startskottet och 14 intresserade förskolepedagoger träffades vid tio tillfällen och studerade facklitteratur, diskuterade och utbytte erfarenheter med varandra.

Rose-Marie Jönsson, förskollärare i B-förskoleklassen, var en av deltagarna. Nu har hon samlat barnen i en ring på den stora runda röda mattan i klassrummet för den dagliga välkomstvisan och för att räkna hur många barn som är på plats. Varje barn säger en siffra i tur och ordning. 21 barn är här – alla utom Joel, som är sjuk. Att räkna baklänges går inte riktigt lika snabbt, då måste barnen tänka efter lite mer.

Rose-Marie Jönsson frågar vad det är för datum och flyttar ner pilen på datumraden ett snäpp: Det är den tredje mars 2010 och vår, konstaterar de tillsammans. Våren har precis kommit till Skåne. Två dagars regnande räckte för att gatorna skulle sköljas rena från snö. Och den här dagen gassar vårsolen ute på gården och in genom klassrummets många fönsterrutor.

När samlingen är över är det dags för halva gruppen att jobba med utematte på gården. Resten av barnen sitter kvar i ringen och får hålla händerna bakom ryggen. Rose-Marie Jönsson stoppar träklossar med olika geometriska former i händerna på några av dem – en rektangel, en kvadrat, en triangel och en rund boll. Barnen ska försöka känna vad det är för form utan att se den. Det klarar de enkelt och hittar snabbt fler exempel bland bildkorten som Rose-Marie har lagt fram på mattan. En ost, ett tak och ett tält är formade som trianglar. Och jordgloben ser ut som en cirkel. Hela tiden ställer Rose-Marie Jönsson frågor till barnen: Hur känner man igen en cirkel? Hur många sidor har en triangel? Är alla sidor lika långa i en rektangel?
Det vet barnen också.

Dagens inneuppgift är att arbeta två och två med former och problemlösning samtidigt, berättar Rose-Marie Jönsson, och skriver upp problemet som de ska försöka lösa på tavlan: ”2+3 =?”.

– Ni ska göra en formtavla genom att klippa ut olika former av färgat papper och försöka visa vad som händer om man har två av något och det kommer tre till, förklarar hon. Hur många blir det tillsammans?
Rose-Marie Jönsson säger vilka barn som ska arbeta ihop och de sätter igång och hämtar papper och saxar. Några är lite osäkra på vad som gäller: Jag fattar inte riktigt? Måste det vara samma färg på papperet? Måste formerna vara likadana? undrar några av barnen.

– Ni bestämmer själva, säger Rose- Marie Jönsson.
Barnen sitter två och två vid olika bord och börjar prata om vad de vill göra. Sedan jobbar de på, tyst och koncentrerat. Leon och Klara gör två rosa sockervadd och tre karuseller. Det blir fem tillsammans, säger de.

– Det var Klara som kom på vad vi skulle göra, säger Leon. Jag gillar Tivoli men jag får inte alltid gå för min mamma och pappa. Jag har bara varit där tre gånger.

Athinna och Pontus gör två gubbar och tre bollar på sin tavla. Evelyn och Emelie gör olika former, som ett hjärta och en sol. Kian och Julia gör ett hus med fem fönster, två där nere och tre där uppe.

Rose-Marie Jönsson går runt bland barnen och hör efter hur det går och svarar på frågor. Över allt inne i klassrummet, på väggar, fönster och dörrar, sitter siffror och olika matematikexempel uppsatta. Där finns bilder på telefoner som barnen har använt till att träna sig på telefonnumret hem, något som barnen har blivit betydligt sämre på nuförtiden, säger Rose-Mari Jönsson. Kanske delvis på grund av att mobilerna tagit över allt mer.

– Jag tror att det kan ha med bildminnet att göra också, säger hon. Förr satt det ofta en liten lapp med telefonnumret på telefonen där hemma. Så minns jag själv det nummer som vi hade, säger hon.

Under hösten arbetade man med talen 1–10 i förskoleklassen. Nu har man kommit till 20. Men många barn kan betydligt mer än så, berättar Rose-Marie Jönsson. Vissa barn räknar i huvudet medan andra fortfarande behöver konkretisera talen, med hjälp av plastnallar eller något annat material. I förskoleklassen arbetar man numera också med talen från bägge hållen, både med att dela och lägga ihop. Och att använda rätt matematiska begrepp. Det heter exempelvis fjärde och inte fyrde och sjätte, inte sexte.

– Vi är färdiga, ropar Teo och Sara, som vill att Rose-Marie Jönsson ska komma och titta på deras tavla.

– Bra, skriv era namn nertill och vad problemet blir så kan ni välja något på blå sedan, säger hon.    

Blå är en avdelning på materialhyllan med ett stort blått papper under som markering för att det är matematikmaterial som finns just där. Här finns pussel, spel och en hel del annat att välja bland. Teo och Sara tar ett pussel och sätter sig tillsammans på röda mattan. När alla är klara med uppgiften och har städat undan efter sig är det dags för fruktstund och en kort rast innan ute- och innegruppen ska byta av varandra.

I personalrummet passar några av lärarna på att ta en snabb fikarast.

Lokalerna i den nybyggda delen av skolan, där B-klasserna håller till, är rymliga, ljusa och fräscha. Innan bygget stod klart för ett och ett halvt år sedan var en del av skolan inrymd i baracker. Under den tiden var det inte lika lätt för pedagogerna och barnen att samarbeta över årskurserna, som nu när alla har samlats i en skolenhet. En dag i veckan arbetar förskoleklassen och ettorna ihop.

– Vi försöker se på matematiken ur ett 1–16-års perspektiv, säger Christina Svensson. Det är viktigt att det hänger ihop så att man kan möta barnen på rätt nivå och se på lärandet som en långsiktig process.

Dagen innan Förskolan besöker Bäckagårdsskolan startades studiecirkeln ”Förstå och använda tal” för grundskollärare och förskollärare i förskoleklassen. Målet är att bättre kunna möta barnen som börjar i skolan nu när de har påbörjat sin matematikinlärning redan i förskolan. Lärarna i skolan ska veta hur arbetet har varit i förskoleklassen och förskoleklassen ska känna till hur man har arbetat i förskolan.

– Vi hoppas på att kunna vidareutveckla barnens matematikinlärning och ta tillvara arbetet som man gjort tidigare, säger Christina Svensson.

Sedan en tid tillbaka finns matematiken också med som en lika självklar del som språket i överlämningen när barnen går från förskoleklass till grundskola. Skolan använder en så kallad matematikcirkel för dokumentationen. På den kan man mycket detaljrikt följa barnets kunskaper och förståelse för matematiken från förskoleklass till och med årskurs fem. Skolans rektor har också i samråd med pedagogerna beslutat att man ska ta bort alla skolböcker för att kunna möta varje barn på rätt nivå i förskoleklass till årskurs 3.

Christina Svensson säger att det är för tidigt att uttala sig om matematikarbetet gett effekter som syns när eleverna lämnar grundskolan om man jämför med elever från andra skolor. Däremot är hon övertygad om att det är viktigt att börja arbeta medvetet med matematik redan i förskolan.

– Barnen ska få möjlighet att skapa inre bilder av olika typer av problemlösning som de behöver ha med sig för att senare kunna tackla den abstrakta matematiken. Det är en process som tar lång tid, säger hon.

– Vi hjälper dem att skapa de här bilderna genom variation, att visa att man kan lösa problem på en massa olika sätt, med olika metoder och olika typer av material, ute och inne.

Åtta timmar i veckan är Christina Svensson ute på olika förskolor i kommunen för att hjälpa dem att komma igång med matematikinlärningen genom att bidra med idéer, peppning och feedback. Det handlar om 2–3 besök på mellan 2 och 3 timmar per förskola.

– Jag önskar att jag hade möjlighet att ägna mer tid i varje förskola, säger hon.

Det är ett hårt tryck på hennes tjänster, berättar hon. Många pedagoger tycker att det är svårt och ångestfyllt att arbeta med matematiken.

Rasten är över och Teo, Sara, Athinna och alla andra barn som ägnat första tiden av dagen inne i klassrummet följer med Oskar Olsson och kollegan Inga-Lill Lindgren ute på gården.

Oskar Olsson är anställd här som fritidspedagog men är också utbildad lärare och har läst 60 poäng i matematik. Han börjar med att dela upp barnen i fyra lag vid de stora stenarna där de har sin samlingsplats.

– Lyssna noga nu. Jag kommer att läsa upp ett problem för er som ni ska lösa tillsammans genom att samarbeta med varandra. När ni är färdiga kommer ni att få ett nytt uppdrag.

Den första utmaningen är att hämta pinnar och bygga en kvadrat. Barnen sätter fart och har löst uppgiften på mindre än en minut.

– Oj, vad snabba ni var. Hur många sidor har en kvadrat? frågar han.

– Fyra, ropar Teo.

– Just det. Nästa uppgift är att bygga en rektangel, och glöm inte att ni ska jobba tillsammans i laget, säger Oskar Olsson.

De tycker att det är jättekul att lösa uppgifter så här kreativt, berättar Oskar Olsson medan barnen bygger sina former i det blekgröna gräset.  

– Det är viktigt att komma ihåg att det ska vara på lek, och att de faktiskt är ganska små. När de leker tänker de inte ens på att de lär sig, säger han.

Barnen löser blixtsnabbt uppgift efter uppgift: att bygga en triangel av pinnar, en ring av stenar och siffran 5 av stenar.

Pontus hittar en plastpåse som han använder till att samla stenarna i så att det ska gå snabbare.

– Ni har jobbat jättebra och samarbetat. Hur många uppdrag har ni klarat? Fem stycken, jättebra. Ni var så snabba så att ni hinner få tio minuters rast innan lunchen, säger Oskar Olsson.

Barnen springer iväg i vårsolen. Efter lunchen ska barnen redovisa sina formtavlor för varandra. När man började arbeta med tidig matematikinlärning på skolan hade man inte förväntat sig att effekten skulle bli så märkbar som den har blivit.

Christina Svensson, som själv undervisar elever i årskurs ett och två, har märkt att ettorna numera ligger lika långt framme i matematiken som man förväntas göra i årskurs 2–3.

– Och då är det inga ”stjärnelever” man talar om, utan helt vanliga ettor, säger hon.

– Nu är det skolans ansvar att ta hand om framstegen. Vi lärare i grundskolan måste börja tänka om så att vi inte kastar bort en massa tid och gör det tråkigt för barnen genom att upprepa saker som de redan kan.