Enligt Anna Thor har vi en läroplan som bygger på forskning och beprövad erfarenhet och jag ser sättet att möblera våra förskolor i dag som en illustration av detta. Redan Kindergarten tog ställning för att möbler och inredning skulle vara anpassat för barnen. Det som skedde på 80-talet var ett undantag från denna tradition och syn på barnets rätt att ha inredning anpassad till sina förutsättningar.
Att Reggio Emilia-inspirationen fått ett så starkt genomslag har säkert många orsaker. För mig som förskollärare sedan trettio år har det stärkt min syn på yrkesrollen, stärkt min syn på att förskolan kan bli något annat än omsorg och tillsyn, väckt en insikt om barns förmåga och kapacitet att tillsammans skapa kunskap och kultur. Det har gett mig kraft och vilja att observera, reflektera kring och skapa egna teorier kring barns lärande enskilt och i grupp. Jag tror att denna vilja och kraft betytt en skillnad för många barn och familjer som möter Reggio Emilia-inspirerade förskolor och skolor. Sedan finns det avarter där inspirationen stannar vid
”de yttre symbolerna”, som Anna skriver. Jag kan bara hålla med men väljer att se de sammanhangen som några i början av en process till något nytt. Vars och ens väg till förändring är olika, för en del kan det vara att härma i början.
Reggio Emilia-inspirerade förhållningssätt bygger på en annan teoribildning än utvecklingspsykologin och stadietänk-andet som präglat och fortfarande präglar svensk förskola. Vår teoribildning bygger bland annat på Vygostkijs teori om den proximala zonen, att lärande sker i relation, om kreativiteten och fantasins betydelse för barns lärande.
Jerome Bruners tankar om den narrativa konstruktionen av verkligheten och Gregory Batesons teori om förbindelser. Martin Bubers tankar om ”den andre” har blivit ett begrepp som filosofer som bland andra Levinas och Deleuze fortsatt undersöka och Gunilla Dahlberg använder i sin forskning. Precis som Reggio Emilia talar vi hellre om ”vår” Vygotskij eller ”vår” Bruner och lägger i det hållningen att vi undersöker och försöker använda teorierna i mötet med vår egen praktik. Samtidigt tänker vi, inspirerade av Reggio Emilia, att vi pedagoger varje dag i vårt arbete med barnen utvecklar teorier om hur barn utforskar och lär.
Pedagogista och ateljerista, är begrepp på roller som inte riktigt täcks in av begrepp som tidigare fanns. För många är det en markering att vi sympatiserar med och har tagit ställning för den pedagogiska filosofin i Reggio Emilia. En filosofi som ser förskolan som ett verktyg för att bygga ett demokratiskt samhälle, där barns och familjers rätt att bli välkomnade och ett utforskande och projekterande förhållningssätt tillsammans med andra är utgångspunkten.
Skriv ut
