Lekar som i gamla tider

Från Förskolan 2006-11-21 00:00

Gamla lekar är en del av vårt kulturarv. Dessutom är de ett bra sätt att få ihop gruppen, tycker Gun Hedvall som är lärare i förskoleklass.

Halli, hallå låt bollen gå, högt upp i det blå! ropar läraren Gun Hedvall och springer iväg. Felix fångar bollen: ”Stopp!” Spottar så långt han kan och tar tre stora jättekliv från fläcken där loskan landar. Siktar och kastar bollen mot Guns utsträckta armar.
Miss.
Katten också.
Gun får fortsätta ”vara” och kastar bollen till Viktor som är näste man i ledet: ”Jag tänker på en frukt som börjar på A …”
– Apelsin!
Rätt. Och Viktor lyckas träffa med bollen så det blir hans tur att fråga när leken fortsätter.
Barn har lekt Halli, hallå åtminstone sedan 1700-talet. Gun kommer ihåg att hon själv tyckte om den när hon var barn på 70- talet.
Men barnen i förskoleklassen på Kullskolan i Stockholm leker den för första gången.
– Barn i dag leker så lite regellekar. Det är synd, för det är nyttigt och kul och passar sex
–sjuåringar. Lekarna är ett bra sätt att få ihop gruppen och ger flickor och pojkar möjlighet att leka tillsammans på lika villkor. Dessutom är det bra att barnen får träna på turtagning
– de har annars svårt för att vänta på sin tur. De är så vana vid att göra allting genast, säger Gun.
Så här precis i slutet av året i förskoleklass blir Halli, hallå också ett bra sätt att observera barnens läs- och skrivförståelse. Det kommer frågor om pojknamn på G, blomma på V och hundras på T. Om ingen lyckas gissa rätt ska den som har frågan ge andra bokstaven som ledtråd. Och så vidare.

I två läsår har Gun Hedvall gått med sina förskoleklasser till Rålambshovsparkens parklek. En förmiddag varannan vecka, i ur och skur. De andra veckorna har det varit ettornas tur. I parken har de lekt tillsammans med fritidspedagogerna Barbro Samuelsson och Johanna Samuelsson, som båda är fullt övertygade om att organiserade lekar är ett viktigt kulturarv som måste bevaras. Barbro har samlat ihop mer än 1 000 lekar, framför allt sådana som lekts i parkleken.
– Lekarna är bästa metoden att arbeta med barn. Man övar samspel i grupp, lär sig förstå regler och begrepp, tränar kroppsuppfattning, rumsuppfattning, öga-handkoordination och att lyssna. Man lär sig också den demokratiska processen och att vara ledare, säger Barbro.
–Genom lekarna lär man sig det mesta man behöver kunna. Inte minst att det inte är farligt att förlora. Man får sitta still ett tag, men sedan får man alltid vara med ändå. Det finns ganska många dåliga förlorare i dag som behöver öva sig.
Barbro tycker att lekprojektet tillsammans med Kullskolans förskoleklass och år 1 har varit jättekul. Hon vill gärna ge barnen ett bra lekförråd så de kan leka själva på skolgården. Även lärarna kan behöva lära sig lekar så de hittar sina favoriter
– för det gör man alltid, säger hon.
–Dessutom är det kul för oss att pröva nya lekar som vi får lära oss när vi har lekkurser med förskollärare och andra som arbetar med barn.
Ungefär 150 lekar har Barbro och Johanna lärt ut under det här läsåret; allt från kullekar, ramslekar, ringlekar, stafettlekar och bollekar.
– Många av dem är mycket gamla. Bollekar fanns innan det fanns bollar, man använde nystan av trasor eller inälvor eller knölade ihop papper till en boll. Vi vill försöka förmedla lekar där man inte behöver för mycket material, säger Barbro.

Barbro och Johanna har lång erfarenhet av lekarna och vet vilka alla kan vara med i. Varje lekpass lyfter de in tre
–fyra nya, förutom att de väljer någon som barnen redan kan.
–Den här klassen hade mycket fokus på att springa och tävla, så jag föreslog att vi mest skulle leka samarbetslekar. De sju flickorna i klassen är blyga och tysta, och det finns många dominerande pojkar, så jag ville gärna att vi skulle leka lekar där alla blir synliga och där alla får känna att de kan vara med, säger Gun.
Fallskärmen är en sådan samarbetslek. Förr lektes den med gamla lakan, men nu används en ”fallskärm” istället. Barnen har lekt den förut och vet precis hur den går till. Alla ställer sig på jämna avstånd från varandra och grabbar tag i det stora tygstycket.
– Ett… två … tre!
Allas armar åker samtidigt upp i luften, så att tyget välver sig som ett tak över barn och vuxna.
– Alla som har jeans på sig byter plats!
Fniss och spring innan de som har jeans har hittat nya platser under tyget. Leken pågår en lång stund med olika uppmaningar att byta: alla som ätit smörgås till frukost, alla som har kofta, alla som har ett husdjur hemma skyndar sig att byta plats innan tyget faller ner igen.
Sedan vill Barbro berätta om nästa lek som heter Byta hus. Barn och vuxna tar i ring och backar så det blir en stor, rund form. Sedan visar Barbro hur de ska rita en ring med foten i gruset. Johanna låter bli att rita någon
– det ska vara en ring för lite i den här leken. Hon ska stå i mitten och försöka haffa en ring så fort hon kan när leken börjar.
– Ringen är ert hus. Nu ska ni byta hus med varandra. Ni ska vara alldeles tysta under tiden, försöka få ögonkontakt med någon, eller göra gester och tecken. Sedan gäller det att hitta en tom ring och ställa sig i den. Den som blir utan får stå i mitten, förklarar Barbro.
I början är barnen tysta. Men ganska snart börjar de ropa: ”Viktor! Vi byter!”, ”Gustav, Gustav!” Flickorna är lite blygare, viftar och vinkar men blir oftare stående kvar. Två flickor som fått husen bredvid varandra byter flera gånger; det är bara att hoppa mellan ringarna. Ingen risk att den i mitten ska hinna emellan.
Men när Barbro frågar om de ska byta lek vill ingen sluta. Det här var kul!
– Vad bra ni var på att leka den här leken! Har ni grus på skolgården så ni kan leka den där? frågar Barbro.
Det borde finnas grus på alla gårdar och lekplatser, tycker hon. Så man kan dra en linje eller rita upp en hage.

Då och då används lekarna på gymnastiken. Men Gun har aldrig sett att barnen spontant börjat leka någon av lekarna på skolgården.
– Jo, första året drog ettornas lärare igång RiaRa på skolgården ibland och då hände det att flickorna lekte den själva sedan. Visst är det synd att barnen inte leker sådana här lekar längre, men barnkulturen förändras och så kanske det ska vara.
Gun tycker överhuvudtaget att barnen rör sig för lite. De som är stilla mycket inomhus är stilla även på skolgården. Och även om barnen själva säger att pojkar och flickor leker tillsammans så tycker hon att det är uppdelat: flickorna leker rollekar och pojkarna spelar bandy, säger hon.
Att gå till Rålambshovsparken varannan vecka för att leka har mötts med en del motstånd och protester. Promenaden dit tar 20 minuter, sedan en timmes organiserad lek och en halvtimmes fri lek innan promenaden tillbaka till skolan igen. Det har inte varit så kul i snöslask och snålblåst. Flera har dessutom tyckt att coolhetsfaktorn i gamla lekar inte varit något vidare hög.
– Men när vi väl kommit fram har de flesta tyckt att det är roligt. Några som tvärvägrade i början har upptäckt att det faktiskt är kul att leka tillsammans, säger Gun.
Särskilt ringlekar har varit populära, framför allt bland flickorna. Det är ofta fina, folkloristiska melodier som barnen tycker om. Ramslekar är också bra; barnen är inte så vana vid att prata unisont och känslan att göra det är mäktig.
–Det har varit viktigt att någon annan än jag lett lekarna, tror jag. Men nu kan jag så pass många lekar själv att jag kanske inte behöver gå hit med nästa förskoleklass. Det finns så mångaandra saker man vill hinna med under året, och vi kan ju leka lekarna under utflykter till skogen eller på gymnastiken.

Annika Claesdotter

Fler artiklar om

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter