Hedie

Det är måndag morgon. Hedie Jandér Dahlberg inleder arbetsveckan med att köra till Gransångarens femårsgrupp för att lämna mötespapper till personalen. Det blir en hastig visit, men hon hinner stämma av läget och få några spontankramar av barnen. Ut till bilen igen och full fart i väg mellan snövallarna i Västerås. Nästa anhalt är Gransångarens huvud-enhet, som ligger några kilometer bort.
    ”Vi har magsjuka” står det på en lapp och redan i hallen får Hedie Jandér Dahlberg spridda rapporter om dagsläget av personalen. Hon tömmer postfacket och rynkar pannan åt föräldraenkäterna som bara kommit på svenska, trots att förvaltningen vid det här laget borde veta att de behövs på arabiska, kurdiska och somaliska också.
    Hon går från avdelning till avdelning – det finns sex stycken – och möts överallt av frågor och spontana kommentarer.
  – Det är inte klokt att vi som är så utsatta för smitta drabbas av karensdagar hela tiden.
  – Här är mamman som ska skola in sin son, är det okej om vi byter så att pojken hamnar på samma avdelning som systern?
  – Då ses vi på medarbetarsamtalet i morgon!
    En avdelningsgrupp sitter samlad runt ett bord och kommer inte vidare i en diskussion som handlar om vilket uppdrag en inkopplad psykolog egentligen har. Hedie Jandér Dahlberg tar av sig kappan, slår sig ner, lyssnar, ställer frågor.
  – Det är det här jag gillar med mitt jobb, att det hela tiden händer nya, oförutsedda saker, säger hon en stund senare, med raska steg på väg mot bilen igen, denna gång för avfärd till Vetterslunds förskola.
    Här hinner hon precis öppna dörren till det egna arbetsrummet innan en medarbetare sticker in huvudet:
  – Du Hedie, vad är det för lagar som styr förskolans verksamhet? En elev som håller på med en
skoluppgift vill veta. Svarar du på det?
    En lapp där frågan är nedskriven landar överst på en av ganska många pappershögar på Hedie Jandér Dahlbergs skrivbord.
    Ett par timmar senare står portionen med vegetarisk korv och potatismos halvuppäten och kall på samma skrivbord. Normalt är hon noga med att ta sig tid för lunchen, men i dag har hon improviserat och låtit den här intervjun dra ut på tiden.
  – Kanske är jag en ovanlig chef på så sätt att jag vågar erkänna att jag inte har full kontroll. Jag litar på att mina medarbetare utför de uppdrag jag ger dem.

Flera gånger under samtalet återkommer hon till detta: att dela arbetsbördan, lita på att medarbetare själva kan fatta beslut, bejaka andras idéer och initiativ, säga ”testa!” i stället för ”nej”.
  – När jag lyssnar på andra chefer, som har pro-blem med att släppa jobbet när de går hem, tänker jag ibland att jag måste vara korkad! Men det är faktiskt mitt ansvar som chef att prioritera och delegera.
    I dag basar Hedie Jandér Dahlberg för Narva förskolor, en verksamhet som omfattar tre enheter med totalt 221 barn och 39 anställda. Hon är 55 år och säger att hon ”gått den långa vägen” till chefsjobbet. Bakom sig har hon många år som fritidspedagog på skolor, fritids, fritidsklubbar och fritidsgårdar runt om i Västerås. Siktet på att få jobba med barn och ungdomar ställdes in redan under uppväxtåren i Huddinge.
  – Jag är yngst av fyra syskon och blev moster redan som sexåring. För flera av mina syskonbarn har jag nog varit som en syster. Jag har alltid gillat att prata med barn och ungdomar, varit bra på den sociala biten.
    Efter grundskola och Hemteknisk yrkesskola hamnade hon i slutet av 1970-talet på fritidspedagogutbildningen i Uppsala. Intensiva år som Hedie Jandér Dahlberg talar varmt om, inte bara för att hon mötte sin man där.
  – Innan jag började på universitetet var jag en blyg person som hade svårt att prata inför andra och ofta bara gjorde som jag blev tillsagd. Under åren i Uppsala ändrades det där, jag blev tuffare.
    Under 1980-talet varvade hon olika anställningar med perioder av föräldraledighet. Tredje och sista barnet föddes 1990. Åren som följde växte lusten att vara med och påverka i takt med att fritids blev en
del av skolans värld.
  – Det händer något när jag hör vuxna tala om barn! Jag känner ofta att jag faktiskt har något att komma med, att jag kan vara deras ombud.
    Modet att ta plats och göra sin röst hörd har byggts upp successivt. Hon betonar vikten av peppande chefer och medarbetare, till exempel tre tidigare rektorer som sett hennes kapacitet och låtit henne ta ansvar.
  – Jag tvekade lite inför att söka jobbet som förskolechef eftersom jag inte tyckte jag hade någon speciell kunskap om förskolan. Men det var någon som sa ”du ska nog testa det”. Jag har alltid haft många omkring mig som stöttat mig!
    ”Det bästa sättet att få en vän är att själv vara en” står det på ett vykort som sitter upptejpat på dörren till Hedie Jandér Dahlbergs kontor. Hennes tro på att det mesta går att lösa, inte genom hårdhudade förhandlingar utan genom samarbete, tycks grundmurad.
  – Jag kan bara jobba med andra, aldrig emot. Även när jag var fackligt aktiv tänkte jag så, att det viktiga är att kunna föra samtal om vad man vill. Det var och är min styrka, tror jag, och jag vinner ju på det!

Bland kollegor och medarbetare har hon ord om sig att alltid måna om de barn som behöver extra stöd. Och i området Råby, där hennes förskolor ligger, är behovet av insatser på det sociala området stort.
  – Man talar alltid om att det kostar att ta in extraresurser. Men vad är det som kostar, undrar jag? Som jag ser det sparar vi genom att inte låta personalen gå på knäna och genom att barngruppen kan behålla sin storlek i stället för att minskas. Dessutom handlar det om stöd som vi enligt lagen är skyldiga att ge. Det är viktigt att föräldrar kan känna sig trygga på den punkten, säger hon.
    På frågan hur hon brukar argumentera gentemot sin egen chef svarar hon bestämt och inte utan hetta i rösten:
  – Jag argumenterar inte! Jag förklarar bara hur det ligger till och vilka insatser jag bedömer som nödvändiga. Och hittills har min chef inte haft anledning att säga nej till något. Det är viktigt att man som chef vågar vända sig till sin egen chef och berätta hur läget ser ut.
    Ett exempel på resurs som hon inte tvekat att sätta in är ”språkresursen” Marianne Fjällman, som en gång i veckan har övningar med de barn som även får stöd av logoped. Samordningsansvaret för förskolans olika stödinsatser har specialpedagogen Gunnel Engström, en viktig länk i Hedie Jandér Dahlbergs arbete.
  – Hon hjälper mig att se hur jag kan underlätta för mina medarbetare. Det handlar inte alltid om att sätta in extra resurser, lösningen kan också bestå i ett annat sätt att organisera arbetet runt barnet.
    De senaste åren har de fristående alternativen till kommunal barnomsorg blivit allt fler i många kommuner och Västerås är inget undantag. Hedie Jandér Dahlberg märker tydligt av konkurrensen, särskilt som barnkullarna just nu är relativt små. Som ett led i kommunens strävan att bli attraktivare, uppmuntras alla medarbetare att gå kurs för att lära sig ”entreprenörsskap”.
    Hon säger att hon inte är helt klar över vad andra läser in i ordet, men för hennes del handlar det om etik.
  – Jag är här för barnens skull. Det måste jag vara tydlig med att signalera, både gentemot barnen och föräldrarna. De måste ha det förtroendet för mig.

Hon plockar fram två böcker. Den ena heter ”Etik i pedagogens vardagsarbete” och handlar bland annat om att bejaka barnets naturliga nyfikenhet. Den andra har titeln ”Det goda värdskapet” och handlar om hur man möter andra människor, om att se behoven och vara öppen för olika lösningar. Hedie Jandér Dahlberg har använt båda böckerna som underlag för diskussioner under konferenser.
  – Vi har haft väldigt bra samtal kring dessa böcker och flera av mina medarbetare har sagt att alla borde läsa dem. Man kan inte komma någon vart om man inte vet vem man själv är och vad man vill. Och vi måste våga jobba tillsammans med andra, även om de inte tycker som vi, säger hon och upprepar sin käpphäst:
  – Vi ska prata med varandra, inte om varandra. Jag avskyr när det ligger saker och skräpar under mattan!