Umeå-professorn vill se fler passionerade skolledare

Från Chef & Ledarskap 2012-12-10 23:18

Bild: Johan Gunséus

Olof Johansson var en av få elever som vågade kritisera sin gymnasieskola. Sitt vuxna yrkesliv har han ägnat åt frågan om hur man blir en bra skolledare. Uthållighet, tilltro och högt ställda mål måste en rektor ha, säger han.
Vad utmärker ett gott ledarskap inom skolan? Olof Johansson, om någon, borde kunna svara på frågan. Han har ägnat större delen av sitt yrkesliv åt att forska i den frågan. I dag är han chef för Centrum för skolledarutveckling vid Umeå universitet, ansvarig för rektorsutbildningen vid samma lärosäte och engagerad i en mängd forskningsprojekt och internationella skolledarnätverk. Han far och flyger över världen och är inte lätt att få till en intervju med. Men nu sitter han här på ett kafé i Stockholm, i ett utrymme som han hade i sin kalender mellan två engagemang på Skolforum.

När det gäller skolledarfrågor är Olof Johansson tydlig med vad han tycker. Han är rak med sin kritik mot att alltför många skolledare är nöjda med de resultat de har bland sina elever, oavsett vilken nivå de ligger på.

– När jag gör enkäter bland skolledare och jämför deras svar med skolans meritvärde, kommer något bekymmersamt fram: en viss andel av skolledarna uppger alltid att de är nöjda med elevernas resultat trots att skolan ligger i gruppen med de lägsta meritvärdena.

Det är en oroväckande grundinställning, tycker Olof Johansson. För att en skolledare ska vara framgångsrik måste hon eller han först och främst ha en vision, säger han. Och den ska enligt honom ha huvudmålet att ständigt förbättra verksamheten och därmed också elevernas resultat. Rektorn ska vara den som driver på. Hon eller han måste vara engagerad, helst passionerad. Rektorn ska finnas där för sina lärare, stötta dem att växa i sina roller genom att ständigt fundera över hur undervisningen kan förbättras. Och rektorn måste alltid tro på sina elever, att de kan nå långt. Den känslan måste rektorn förmedla till lärarna.

– Det är fortfarande så att elever med bra betyg har störst chans att förverkliga sig själva i yrkeslivet. Det visar all forskning. Och då kan en rektor inte vara nöjd med något ”nästan-bra”. Det ger ingen mobilitet mellan samhällets klasser.

Men att tycka så där är inte alltid så klädsamt. Olof Johansson berättar om när han för något år sedan höll i en utbildningsdag på en skolledarkonferens i Västernorrland. Inför den roade han sig, som han uttrycker det, med att kontrollera alla deltagande kommuners meritvärden. Enbart Sollefteå låg på medel, resten låg under.

– Det sa jag. Och jag har aldrig fått så dåliga kursutvärderingar som efter den dagen. Rektorer i allmänhet vill inte konfrontera verkligheten. Fast den är så lättåtkomlig och finns där rakt framför näsan på dem.

Ofta skyller man på yttre omständigheter, säger han. Som att eleverna i skolan kommer från studieovana miljöer, att resurserna är dåliga, eller att samarbetet med politikerna i kommunen inte fungerar.

– Men det håller inte. Det är väldigt sällan som politiker i skolnämnder går in och detaljstyr skolledare i deras verksamheter, jag har knappt hittat ett enda sådant beslut i alla de protokoll jag studerat. En skola med dåliga meritvärden går att förändra, bara man konfronterar situationen och bestämmer sig.

Olof Johansson har sett flera exempel på när engagemang, uthållighet och tålamod från rektorns sida fått en skola att vända. När utbildningen får hög status.

– Alla rektorer har egentligen samma verktygslåda. De vet att de behöver ha en tydlig vision och ständigt leva och kommunicera den. Men inte alla använder verktygen på rätt sätt. Och det krävs uthållighet. Att man står ut, stannar kvar och inte ger upp hoppet.

Han ser en fara i att det finns en tendens i Sverige att tycka att det ska vara ”lika fint” att ha ett arbetaryrke.

–Yrket gör ingen skillnad i människovärde, men var det vad eleven verkligen ville? Bidrog skolan till att hon eller han kom så långt som eleven kunde, att den unga människan förverkligade en dröm?

Olof Johansson har själv gjort den där utbildningsresan. Han är född och uppvuxen i Piteå. I dag, på innerstadskaféet, är ett klockarmband av tennslöjd på nötbrunt läderunderlag runt ena handleden det enda som vittnar om det nord-norrbottniska ursprunget. Och möjligen ett spår i dialekten. Annars är han väldigt mycket umeåbo. Det var dit han flyttade för att börja studera direkt efter gymnasiet, som den första i sin släkt. Det var där han disputerade, doktorerade, blev professor och tillsammans med kollegor byggde upp Centrum för skolledarutveckling.

– Är det något jag är stolt över i mitt yrkesliv så är det centret. Att vi byggt upp det och i dag är framstående inom skolledarforskning.

Han har förblivit Umeå trogen, trots avstickare till universitet utomlands och många kortare uppdrag och engagemang runt om i världen.

För några månader sedan fick han veta att Piteå-Tidningen hade publicerat en gammal bild på honom och två kompisar under rubriken ”Det hände för 40 år sedan”. I artikeln från deras gymnasietid hade de uttalat sig kritiskt om den normalfördelningskurva som då användes i betygssystemet. Olof Johansson minns det där samtalet med reportern, och han minns artikeln. Att det var han, Tore Persson och Staffan Lindgren. Två av dem är professorer i dag och en är vd för ett stort företag. De kanske var de enda som vågade uttala sig kritiskt om skolan på orten. Ändå, så här 40 år senare, tonades pojkarnas kritik ned i lokaltidningen. I den tillbakablickande artikeln framstod de som bara ”lite” kritiska.

– Det är typiskt för ett litet samhälle, att det finns en anda av att den egna skolan är ”god nog”. Så är det alltså fortfarande i dag, säger Olof Johansson och refererar det självupplevda till sina forskningsresultat.

Han har undersökt flera skolor på mindre orter och sett att inställningen hos de lärare som bor på orten skiljer sig från den hos dem som pendlar dit från annan bostadsort. De som bor på skolorten färgas av föräldrars inställning.

– De stöter på dem i mataffären eller i simhallen och får höra att det räcker nu, barnen behöver inte ha mer läxor, de måste ju hinna med sina olika sportaktiviteter och få tid att vila också.

Men de lärare som pendlar till skolan utifrån ser att eleverna skulle kunna nå längre, att kraven skulle kunna vara högre ställda, visar Olof Johanssons intervjuer.

– Men de håller tyst om det. På så sätt hålls elevernas resultat nere på grund av att en ”lagom-är-nog-stämning” råder.

Ett nära pedagogiskt ledarskap från rektorns sida skulle kunna få bukt med det, menar Olof Johansson. Han förespråkar till exempel regelbundna klassrumsbesök. I Skolverkets skrift Tema rektor ställs han och Hans-Åke Scherp, professor i pedagogik vid Karlstad universitet, emot varandra som två ”experter” som representerar olika läger. Det gillar inte riktigt Olof Johansson. Han tycker att Skolverket har framställt deras respektive åsikter som mer svartvita än vad de är. Men han står för vad han säger i skrivelsen, att han tycker att klassrumsbesök krävs för att en rektor ska kunna veta vad läraren gör, kunna ge feedback och vägledning och kunna sätta en rättvis lön.

– Jag brukar likna rektorn vid en regissör. Precis som en regissör måste vara med när skådespelarna repeterar manuset, måste en rektor befinna sig i klassrummen för att se hur lärarna undervisar eleverna.

Han säger att det inte behöver bli en form av kontroll, där rektorn är auktoritär och gör läraren nervös. Bara man är tydlig med vad det är man ska titta på, ger återkoppling efteråt och ideligen arbetar för att bygga en förtroendefull relation till sina lärare.

– Jag mötte en kanadensisk rektor som jobbade på det viset. Han berättade att det ganska snart hade lett till att lärarna själva kom till honom, tog upp ett dilemma och bad honom komma in i klassrummet och observera för att kunna leda dem vidare. Jag tror att det är ett av de mest effektiva sätt som en rektor kan använda sin arbetstid på.

Olof Johansson

Yrke: Professor i statsvetenskap, chef för Centrum för skolledarutveckling, ansvarig för rektorsutbildningen vid Umeå universitet.

Ålder: 62 år

Tänker arbeta: Länge till. Jag har till exempel precis påbörjat en vidareutveckling av ett internationellt forskningsprojekt som pågått i 10 år (International Successful School Principals Project).

Har varit viktigt i yrkeskarriären: Att jag nästan uteslutande har använt engelska som arbetsspråk. Området för svenska är så litet, genom engelskan har jag nått ut, vidareutvecklats och fått kontakter över hela världen.

Fritid: Golf och segling på sommaren. På vintern kan man nog säga att forskningen också är mitt fritidsintresse.

Fler artiklar om

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter