I oktober 2008 startade den nya skolmyndigheten, Statens skolinspektion, efter att den nya alliansregeringen uttryckt att man ville satsa på en förstärkt inspektion i en ny oberoende myndighet. Det som angavs som orsaker var dels att svenska elevers resultat sjönk i förhållande till andra länders, dels att det fanns en alltför stor variation i kvalitet och resultat mellan olika skolor och kommuner. Man ville särskilt skilja en myndighet som utövade tillsyn från den instans som har ansvar för nationell skolutveckling (Skolverket). Skolinspektionen har nu varit verksam i tre år och en naturlig fråga är då om det finns något som pekar på att regeringens intentioner har uppfyllts? Det finns, som vi ska se, goda grunder för att anta att så inte alls är fallet. Skolinspektionens arbete vilar på mycket tunna vetenskapliga grunder, den har mycket små resurser för att fullgöra sitt uppdrag och någon kvalitetstillsyn är det faktiskt över huvud taget inte fråga om. Därför hotas i dagsläget både rättssäkerhet och demokrati. Om inte regeringen tar ansvar i denna fråga finns en överhängande risk för mycket allvarliga och långtgående konsekvenser.

Skolinspektionen har i grunden fyra uppdrag på sitt bord: Regelbunden tillsyn av skolor och huvudmän, kvalitetsgranskningar inom särskilda skolämnen eller andra teman, anmälningsärenden samt tillståndsprövningar. Barn- och elevombudet (beo) sorterar också under Skolinspektionen. I Skolinspektionens verksamhetsberättelse för 2011 står att läsa att Skolinspektionen totalt gjorde 3 550 skolbesök (vilket motsvarar cirka en fjärdedel av alla skolor i Sverige) och man fattade 5 900 beslut. Tittar man på de olika verksamhetsområdena har 270 tillsyner gjorts och sex riktade tillsyner och elva kvalitetsgranskningar har genomförts. Skolinspektionen har fattat 3 400 beslut för drygt 1 700 verksamheter i anmälningsärenden och man har beslutat i 800 tillståndsansökningar. Dessutom har 35 000 nationella prov från 750 skolor omrättats på regeringens uppdrag och slutligen har 1 300 uppföljningar av fattade beslut genomförts.

I samma verksamhetsberättelse står att läsa att det totalt fanns 341 årsarbetare anställda under 2011. Man behöver inte vara matematiker för att räkna ut att man sannolikt inte erbjuds rimligt med tid för att utreda eller besluta i dessa oerhört komplexa och omfattande ärenden.

Som kuriosa kan nämnas att i verksamhetsberättelsen för denna myndighet, som är satt att kvalitetsgranska det svenska utbildningsväsendet, upptar avsnittet om det egna kvalitetssäkringsarbetet en halv sida, på vilken man skriver att man arbetar processinriktat samt skapar olika fora för kvalitetsarbete. Jo, jag tackar jag!

Det är detta som oroar mest när det gäller Skolinspektionens arbete. För, hur paradoxalt det än låter, så vet man inom myndigheten i dag själv om att den kvalitet som man är satt att granska i själva verket inte alls kan granskas. I myndighetens egen terminologihandbok, sammanställd av forskaren Lena Lindgren, står nämligen tydligt att läsa att kvalitet är ett helt tomt begrepp som är omöjligt att utvärdera. Detta är ett meningslöst begrepp och Skolinspektionen borde om man vore mer akademiskt stringent inte hymla med att man enbart utvärderar måluppfyllelse, som faktiskt på litet sätt har med kvalitet att göra i detta sammanhang. Det som oroar är att man inom myndigheten är medveten om begreppsförvirringen och svagheten i arbetet, men att man trots detta arbetar vidare som om inget hade hänt. Att det sker inom just en tillsynsmyndighet, som ju borde ha särskilt höga krav på kvalitets- och rättssäkerhet, är en skandal av stora mått!

På ledarsidan i Göteborgs Posten den 19 april i år kommenteras en rapport från Skolinspektionens tillsyn av skolor i de östra stadsdelarna i Göteborg. Ledaren konstaterar förnumstigt att ”rektorerna måste ta till sig Skolinspektionens kritik och se till att det snabbast möjligt sker förbättringar inom de utpekade områdena”. I slutet av ledaren konstaterar man frankt att om det visar sig att de som nu är ansvariga för skolan ”vid vidare uppföljning inte förmått att ändra situationen bör kommunen överväga att byta ut en och annan av dessa”. Det är ett typiskt exempel på vilken stor betydelse Skolinspektionens rapporter och beslut numera tillmäts. De flesta dagstidningar rapporterar i stort sett dagligen om Skolinspektionens ”domar”. För politiker, högre tjänstemän och skolledare innebär det en förväntan om att agera snabbt och handlingskraftigt. Fort och fel.

När Skolinspektionen kommer på tillsynsbesök så innebär det, vid ett basbesök, ungefär en skoldag. En inspektör kommer och tittar på skolan, samtalar med rektor, lärare och elever. Förutom detta så har inspektören läst igenom de dokument som används i verksamheten och studerat de resultat som skolans elever presterar. Dokumenten granskas i förhållande till den nya skollag som trädde i kraft 2011. Låt oss anta att inspektören upptäcker att skolans alla planer eller dokumentation inte reviderats och att man därför hittar ett antal brister i detta avseende samtidigt som inspektören konstaterar att elevernas resultat, måluppfyllelsen, är låg. Då kommer naturligtvis detta presenteras i en rapport. Då är det lätt hänt att man som ledarskribent drar den helt ogrundade slutsatsen att kausalitet råder mellan dessa två samvarierande faktorer, att den höga andelen av obehöriga elever i Göteborgs förorter beror på hur skolan utformar sina skriftliga omdömen.

Det är sådana här fenomen som tidigare nämnda forskaren Lena Lindgren kallar perversa bieffekter och som Sven-Eric Liedman kallar pseudokvantiteter. När man genomför ytlig kontroll och tillsyn av komplexa verksamheter och presenterar ”resultaten” i rapporter så uppstår en (pervers) övertro till dessa resultat och rapporter, trots att de inspektörer som genomför tillsynen själva är högst medvetna om att rapporterna inte alls är lämpliga eller tillförlitliga för att användas som underlag för politiska beslut, för resursfördelning, för skolval eller kanske för någonting alls. Många är de skolledare som kan vittna om inspektörer på besök som med läpparnas bekännelse lovordar och rosar skolan på plats, för att sedan i en knastertorr rapport fullständigt såga verksamheten ur ett formellt perspektiv. Ett oroande och motsägelsefullt beteende som föranleder en stor oro för rättssäkerhet och demokrati.

Vad skolan och skolledare nu behöver är en tillsynsmyndighet som även fungerar som rådgivande instans. En myndighet som själv kan ge svar och exempel på hur man kan utforma verksamheten. Inte bara ligga i opposition. De allra flesta rektorer vill verkligen utforma en skola som tar vara på alla elevers rätt till utbildning.

Vi vill också bedriva ett kvalitetsarbete värt namnet. Vi behöver också styrande politiker med integritet och som vågar lita på skolledares kompetens. Vi behöver arbetsro och förutsättningar så att vi kan genomföra och förankra de massiva förändringar som skett på styrdokumentsområdet. I dag finns det i genomsnitt 0,6 sökande per utannonserad rektorstjänst och vi vill väl inte hamna i att det till slut inte går att ”byta ut en och annan av dessa”?

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Livsavgörande processer

Vi som jobbar inom skolan vet att varje dags möten och samtal - utifrån det ämnesinnehåll man arbetar med och utifrån det som uppstår i de mellanmänskliga relationerna - är en levande process vars innehåll påverkar våra barn och ungdomars liv. För att stödja denna process använder rektor och lärare sin kunskap om såväl kursplaner och lagar som om mänskliga möten. Ord som inspektion och kontroll har en annan klang än klangen av det vi arbetar med i skolans vardag. Hur får vi en Skolinspektion som på allvar förmår se och stödja processer i samråd med rektorer och lärare? Drömmen vore ju en Skolinspektion som förstod sig på både den summativa och den formativa bedömningen, på samma sätt som vi inom skolan arbetar för att på bästa sätt göra eleverna delaktiga och stödja deras lärande (i tron att detta är vetenskapligt...men det kanske finns olika vetenskaper för elevers och rektorers lärande?). Nästa gång Skolinspektionen kommer till oss skulle jag önska att de, till den långa listan på alla planer som skall sändas in, tillfogar några frågor: "Vilka frågor brottas du som rektor med i vardagen? Vad ser du för hinder för en 100% måluppfyllelse? Vilket stöd skulle du behöva från huvudmannen och Skolverket för att bättre uppnå alla de mål du eftersträvar?" Då skulle jag sluta försöka framstå som en perfekt rektor på en perfekt skola med och i stället vara bli mer autentisk, reflekterande och lärande i mötet med statens viktiga granskande myndighet. Då skulle vårt möte säkerligen bygga mer på både beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund än de pseudomöten som ibland uppstår och som leder till att man som rektor inte känner igen sin egen skola i Skolinspektionens rapporter (inte nog med att det positiva inte blir synligt; ibland är även det negativa helt osynligt - det som man verkligen brottas med och som kanske inte bara har att göra med skolan utan även med det samhälle våra ungdomar växer upp i, men som skapar utmaningar som vi måste möte i skolan. Det finns så mycket vi måste ta på allvar om vi ska få en skola som är samhällets viktigaste kulturella mötesplats. Pseudokvalitetskontroller har inget syfte men än som redskap för att visa på politisk handlingskraft - där passar orden kontroll och inspektion möjligen in...
Helena Rödholm Siegrist, rektor på Linnéskolan, Alingsås

Annons

Fler nyheter