Bild: Kenneth Andersson

Ett fruktansvärt misslyckande. Så sammanfattar Chris Hansen Sonestam fallet med den pojke som blev mobbad i Korsavadsskolan i Simrishamn där hon är områdeschef. Hon suckar djupt flera gånger under det att hon delar med sig av erfarenheterna som hon helst hade varit utan.

– Det är bra med en anmälan för det innebär att någon tittar på det som har hänt utifrån. Samtidigt är det här det värsta man som ansvarig kan råka ut för. Vårt kärnuppdrag är att ge förutsättningar för lärande i en trygg miljö och här har vi misslyckats som skola.

Eleven i Korsavadsskolan blev utsatt under en längre tid och trots att skolan kände till mobbningen fick man den inte att upphöra. I en anmälan till Barn- och elevombudet beskriver pojken ”a” och hans föräldrar hur mobbningen pågick under sjuan och åttan. Pojken blev hånad och sparkad på skolbussen. De andra eleverna la sig ner på sätena så att han inte skulle kunna sitta bredvid dem. I skolan kallade de honom saker, filmade honom och la ut det hela på Youtube. Han fick gå i samtal hos kuratorn – vilket de andra hånade honom för. De blockerade vägen för honom, slog honom med öppen handflata i ansiktet. Han fick utstå upprepade kränkningar och var ensam. Mobbningen ledde till att han hade ont i huvudet och i magen, blev nedstämd och apatisk. Så beskrivs mobbningen i de delar som inte strukits med svart penna i BEO:s skadeståndsbeslut, för att skydda pojken.

I texten framgår också tydligt att man kände till pojkens utsatthet på skolan. Man visste det rentav från första början, för vid överlämnandet från den tidigare skolan ”antyddes det att det fanns en problematik runt a, att han inte platsade bland kamraterna”, som det står enligt uppgifter skolan har lämnat till Barn– och elevombudet (BEO). I Korsavadsskolan fortsatte a:s gamla klasskamrater att utsätta honom, precis som de hade gjort tidigare, medan de gamla vännerna han hade haft hittade nya. a var ensam. ”Eleverna kunde gå i grupp med a ungefär en meter efter dem. Eleverna ville inte att a skulle vara med dem. Situationen diskuterades i klassen gång på gång och eleverna uppgav att de inte ville vara med honom”, beskriver man från skolans håll. ”a hade låg status och eleverna kunde inte umgås med honom eftersom de själva skulle tappa status.”

Sven Weitner är utvecklingsledare vid barn- och utbildningsförvaltningen i Simrishamn. Han var BEO:s kontaktperson kring anmälan och förstod tidigt att kommunen skulle bli skyldig att betala skadestånd.

– Jag sa det från början: Det här ser inte bra ut. När jag läste om fallet insåg jag att vi hade brutit mot lagstiftningen. Skolan hade inte startat någon utredning när det borde ha skett. Grabben hade varit utsatt och föräldrarnas beskrivning av det som hänt motsvarade i stort skolans beskrivning.

BEO beslutade mycket riktigt att begära ett skadestånd från Simrishamn kommun, eftersom man ansåg att skolan hade brustit i sina skyldigheter att utreda, åtgärda och följa upp kränkande behandling.

Hur stort belopp som begärs beror framför allt på hur lång tid som barnet har varit utsatt för kränkningar. För pojken på Korsavadsskolan begärde BEO 159 900 kronor och gav kommunen drygt en månad att svara på kravet. I vanliga fall inleds en förhandling där man når en förlikning kring ett lägre belopp än det begärda, men Simrishamns kommun gjorde något ovanligt. Redan två dagar efter att beslutet hade fattats gick de ut med att de skulle betala hela summan.

– Vi hade inte gjort tillräckligt så varför skulle vi bestrida kravet? säger Sven Weitner.

Han har tidigare hanterat anmälningar där skolans och anmälarens versioner gått isär och då är saken en annan. När skolan som i det här fallet uppenbarligen inte har gjort tillräckligt måste man kunna tillstå det, resonerar han.

– Jag har politikerna med mig i detta.

Att kommuner likt Simrishamn står för att de har brustit i sitt arbete hör inte till vanligheterna. Barn- och elevombudet Lars Arrhenius är, föga förvånande, mycket positiv till Simrishamns agerande.

– Jag tycker det är så smart! Tänk vilken signal de skickar till sina skolor och skolledare! Det blir en signal om att ”vi i kommunen tycker att det här är viktigt och vi står upp för elevens rätt att känna sig trygg”.

Det finns förstås de som gör en krassare tolkning av utvecklingen. De som menar att små kommuner lägger sig snabbt för skadeståndskraven för att man inte har de ekonomiska musklerna att ta saken vidare till domstol, vilket större kommuner har. Ta exemplet med Göteborg som bestred BEO:s skadestånd i det uppmärksammade fallet med Yasmine i tingsrätten sommaren 2011. Tingsrätten dömde enligt BEO:s linje och konstaterade att Yasmine hade utsatts för kränkande behandling, men skadeståndet blev 20 000 när BEO hade begärt 244 600 kronor. Även andra kommuner har bestridit BEO:s krav på skadestånd – kanske bottnar det i att allt större belopp har begärts. Skälet till att skadestånden nu ibland är på hundratusentals kronor är enligt Lars Arrhenius att det går att kräva pengar för saker som tog sin början många år tillbaka i tiden eftersom lagarna som reglerar området nu har funnits i flera år. Ju längre tid en elev har utsatts för kränkningar, desto högre blir beloppet, förklarar han.

Oavsett anledning är tendensen tydlig: fler kommuner väljer att bestrida BEO:s krav och det väcker i sin tur en viktig fråga, nämligen vart barnperspektivet tar vägen när domstolsförhandlingarna börjar. För Yasmine innebar det att hon fick sin historia starkt ifrågasatt av kommunens advokater. Det är värt att fundera kring. När kommuner går in för att bevisa att en elev inte har blivit kränkt, vad innebär det för eleven? Vad gör kommunen mot ett av de egna barnen? Precis som att det är värt att fundera kring BEO:s roll i sammanhanget. Fyller BEO sin funktion av att ta vara på barns rättigheter när fallen går till domstol där barnens upplevelser ifrågasätts?

Lars Arrhenius håller med om att barnen kan hamna i kläm, samtidigt som hans upplevelse är att BEO:s arbete ger barn en känsla av upprättelse. Barn har skolplikt och en rätt att känna sig trygga och när samhället misslyckas med det har barnen rätt till ett erkännande, resonerar han.

– Det är lätt att som elev ta på sig allt själv när man blir utsatt i skolan, man skäms och tycker att det är jättejobbigt. Det ska inte behöva vara så.

Att skadestånd betalas ut är en rimlig och viktig markering från samhället, tycker han.

– Det är en signal som man som elev kan känna och på något sätt tror jag att det kan vara lättare att gå vidare då.

På Korsavadsskolan har mycket förändrats sedan anmälan gjordes. Områdeschefen Chris Hansen Sonestam berättar att skolan har en ny rektor, att man har sett över organisationen, skapat arbetslag och frigjort tid för rektor att vara pedagogisk ledare genom att skala bort en del uppgifter som rör till exempel budgeten. Rektor deltar i träffar med arbetslaget och följer upp klimatet på skolan. De har stramat upp rutinerna och ordningsreglerna. De har en mer genomarbetad plan mot kränkande behandling, en åtgärdstrappa för när kränkningar sker och en tydligt beskriven arbetsgång. Dessutom ska alla kränkningar rapporteras på en blankett till rektor. Knuffar, glåpord, någon elev som drar ner byxorna på en annan eller en kille som drar upp tröjan på en tjej är exempel på saker som rektor inte ska kunna vara ovetande om när de sker på skolan. Både rektor och områdeschefen Chris Hansen Sonestam ska få information snabbare och inte som i fallet med pojken där Chris Hansen Sonestam fick kännedom om det hela först när föräldrarna tog kontakt med henne.

– Jag har blivit mer mån om att information kommer fram till mig så att jag kan agera.

Skolan har också anställt en socionom som arbetar ute bland barnen på skolan med att främja ett gott klimat. Socionomen rör sig i korridorerna, i elevcaféet och på lektioner för att ta reda på hur eleverna har det, och följer bland annat upp dem som skolkar eller är frånvarande mycket. Socionomen stämmer också av hur lärarna är mot eleverna och handleder lärare om deras bemötande brister.

– Jag tror att det behövs fler vuxna nära eleverna och vi märker redan resultat av socionomens arbete.

Men hur kunde det egentligen gå så snett och varför fortgick mobbningen när man kände till den på skolan?

Chris Hansen Sonestam är tyst en stund innan hon svarar. Det är svårt att ge exakta svar, snarare finns det flera. En anledning var att man konstaterade ett problem, genomförde en åtgärd som man såg inte fungerade, men gjorde sedan mer av samma sak, tror hon.

För att förebygga mobbning och kränkningar krävs det förstås också att rektor driver frågan, säger hon. Rektorn är kulturbäraren på skolan, den som sätter agendan, och måste vara synlig, modig, tydlig och snabbtänkt. Fallet med pojken visar hur viktigt det är att agera i tid.

– Det här är en stor sorg och ett dåligt samvete. Men där kan vi inte fastna. Vi måste blicka framåt och se till att det inte händer igen.

I dag kommer kränkningarna fram och tas på allvar vilket borde göra att samma sak inte kan ske igen, säger hon. Fast fler anmälningar tror hon att skolorna får räkna med. Föräldrar känner till sina rättigheter och kräver mer av skolorna.

– Det är bra att vi sätts under lupp och något liknande får inte hända.

Barn- och elevombudet inrättades 2006 och sedan dess har antalet anmälningar ökat, men Lars Arrhenius understryker att det inte är vad som helst som hamnar på hans bord.

– I början när lagen kom och även nu kan man höra en uppfattning om att BEO skapar en anmälningsbenägenhet. Men jag kan inte se att det är så. Det är allvarliga berättelser och när man vänder sig till oss har det gått rätt långt.

Av anmälningarna är det ett mindre antal som leder till att huvudmannen krävs på skadestånd. Läser man besluten om skadestånd från 2010 och 2011 inser man snart att Korsavadsskolan i Simrishamn inte är den enda skolan som har misslyckats med att få stopp på mobbning. Det finns flera andra exempel på elever som har utsatts för upprepade kränkningar under en längre tid och där BEO begärt ett högt skadestånd.

Flera fall av mobbning och samma dilemma: Vuxna klarar inte att ta itu med kränkningar som de vet sker om och om igen. Hur kan det vara så? Finns det misstag som upprepas och som skulle kunna undvikas? Finns det några tendenser att bli varse?

Barn- och elevombudet Lars Arrhenius tycker att det går att skönja flera mönster när skolors arbete brister. Ett är att man ifrågasätter barnets upplevelse av att det är utsatt för mobbning.

– Man förklarar det på andra sätt, att det är problem med elevens sociala samspel, att det är fråga om konflikter och inte om mobbning. Man anser att det beror på eleven att hon eller han blir utsatt.

Han hänvisar till en granskning av skadeståndsbesluten som Svenska Dagbladet gjort där de konstaterade att skolorna många gånger lägger skulden på eleven som gjort anmälan.

– Jag har haft den känslan och de såg det i sin granskning. Det är naturligtvis så att man inte kan komma till rätta med mobbning om man har den attityden.

Själv har han svårt att förstå skolornas ifrågasättande. Kanske beror den på okunskap? funderar han. Kanske finns det något mänskligt i att titta bort eller att tänka att det är fel på en elev i stället för dem runt omkring om man inte kan lösa en situation?

– Men jag vet inte egentligen. Jag tycker att det är extremt allvarliga situationer ibland och jag träffar elever som berättar om en otrolig utsatthet, att de har tankar på att de inte vill leva längre på grund av sin situation i skolan. När jag träffar dem är det svårt att förstå hur den här attityden kan finnas.

Ett annat mönster Lars Arrhenius tycker sig se när skolorna brister i sitt arbete är att det saknas en struktur för hur man ska komma till rätta med kränkningarna och hur man ska förebygga dem.

– Man följer inte upp och utvärderar det man gör – man har samtal efter samtal utan att det leder till förändring.

Att skapa en struktur för att förebygga, utreda och åtgärda kränkningar är arbetsamt, tillstår han. Samtidigt är det vad lagen kräver och att ha en plan mot kränkningar är ett viktigt steg i den processen. Det är nolltolerans mot kränkningar som gäller och behöver skolor och förskolor hjälp i arbetet bör de kräva detta av sin huvudman.

– Det yttersta ansvaret har huvudmännen: de ska se till att skolorna har kompetensen och resurserna och som rektor har man rätt att kräva det.

Han skjuter tillbaka stolen från bordet i mötesrummet, kastar en blick upp i taket. Tänker efter en stund.

– Man kan skapa goda miljöer om man tar frågan på stort allvar och prioriterar den. Det pratas mycket om kraven på elevers resultat, men för att få goda resultat måste man börja med de här frågorna.

Du är så djävla dum i huvudet. Cp-barn. Ditt djävla äckel. Du är så djävla ful. Det var sådana saker de sa till honom under årskurs fyra. Sedan blev det värre i årskurs fem och sex. De låste upp toadörren när han var där inne. De skrek åt honom i klassrummet och ifrågasatte hans redovisningar utan att läraren gjorde något. Efter flera år av vanmakt bytte han till sist skola och fick det bra.

Så beskrivs mobbningen som pojken ”x” i Bergums skola utanför Göteborg utsattes för. I dag är Susanne Lundell rektor på skolan, men vid tiden för anmälan var hon kurator på samma skola och när hon läser BEO:s beslut om skadestånd där kränkningarna beskrivs, kan hon se pojken framför sig.

– Det berör mig. När en elev upplever att den har haft en sådan här skolgång är det en elev för mycket. Det går inte an.Bild: Kenneth Andersson

I skolans beskrivning av ärendet står bland annat att ”x är en intelligent pojke, som med lite hjälp skulle kunna lära sig att undvika att hamna i onödiga konflikter”. Även om du inte skrev detta – vad tänker du om att det står så?

– Det handlar om, tänker jag, att lära både pojken och de som utsätter honom att finna andra verktyg i stället för att gå i clinch.

Visst är formuleringen klumpig, medger hon, men säger samtidigt att barn som kränks efter ett tag kan provocera sin omgivning för att bli utsatta.

– ”Om jag gör så här vet jag att de blir förbannade på mig”. Då har man kontroll och vet när det kommer. Ett barn som inte vet när det kommer får hela tiden vara rädd och vaksam, så det blir ett försök att få kontroll över en okontrollerbar omgivning.

Pojken behövde förmodligen hjälp att hantera omgivningen på andra sätt och man lägger inte skuld på pojken genom att konstatera det, utan man undviker att göra honom till ett offer, menar hon.

Men är inte barn offer i dessa lägen, blir invändningen då. Mobbning är ju när ett barn får klä skott för andras avsky utan att det finns rationella skäl till detta?

– Nej, inte rationella skäl, men det finns anledningar till varför det blir så. Den som utsätter andra triggas igång av en anledning, ofta något de känner igen hos sig själva men som är omedvetet.

Hon tycker att man ibland är för snabb med att definiera barn som mobbare – man ser dem som elaka, sadistiska och är sedan inte så intresserad av varför de beter sig som de gör. Om man utgår från att det finns en logik bakom barnens beteende kan de få hjälp att bli medvetna om vad som sker och bättra sig. Att man ser logiken bakom beteendet betyder inte att man accepterar det, betonar hon.

Även om barn ibland blir offer för andras handlingar är det problematiskt att definiera dem som offer, för då går man med på att barnet inte har ett eget handlingsutrymme, tycker hon.

– Många som har varit utsatta som barn har med sig den känslan resten av livet. Den känslan ska de inte behöva bära, den ska inte definiera dem som person.

När en skola blir anmäld är det lätt att gå i försvar och att ta till sig det som står i anmälan är en av utmaningarna för rektor, konstaterar hon.

– Det är lätt att säga ”jo, men vi gjorde allt” eller att tänka ”men vad hade vi kunnat göra annorlunda?”.

När pojken "X" gick på skolan använde de Farstametoden, men man nådde inte alla elever och anmälan blev ett bevis på att de inte gjorde rätt, minns hon.

De bytte från Farstametoden till Olweusprogrammet. Ledningen tilltalades av att det nya programmet var beforskat och att allas ansvar att ingripa mot kränkningar betonades. Många lärare uppskattade också Olweus eftersom de fick något att hålla sig i, tror hon.

Själv tyckte hon inte om metoden. Hon vill inte tala om barn som mobbare och mobboffer, och tycker att fokus hamnar på det som går fel, trots att det hör till undantagen i vardagen. Överlag finns flera skäl att vara skeptisk mot metoder, anser hon.

– Det kan vara lätt att gömma sig bakom en metod, då låter det som om man gör rätt. Men sedan då? Hur ser det ut i vardagen? Metoden säger ingenting om klimatet som råder på skolan.

I dag använder de inte längre Olweusprogrammet. I stället har de formulerat en vision och tio förhållningssätt som leder mot visionen. Klimatet på skolan står i fokus.

– Det är bättre att utgå ifrån att vi ska vara rädda om varandra och vår skola, i stället för ”du ska inte, du ska inte, du ska inte”.

Kanske blev det lättare att sluta med Olweusprogrammet eftersom Skolverket i samma veva publicerade en kritisk rapport om metoder mot mobbning, funderar hon. Fast en sak tänker Susanne Lundell behålla från programmet: Den årliga enkäten. De ska fortsätta att stämma av hur eleverna upplever skolan och bredda enkäten med frågor om hur lärarna bemöter eleverna.

– Vi analyserar resultaten och kan till exempel sätta in extra rastvärdar på platser barnen tycker är otrygga. Om det händer mycket mellan pedagoger och elever kan jag jobba med pedagogerna kring den frågan.

Som del av det nya arbetet har pedagogerna också fått läsa och diskutera skadeståndsbeslut från BEO.

I samband med övningen gick de igenom lagarna på området och personalens skyldigheter.

– Bakom skadeståndsbesluten finns elever som har lidit i sin skola och jag tyckte att det var viktigt för pedagogerna att få en känsla för det.

Vad gjorde du själv för reflektioner under övningen?

– Att det här är väldigt svårt! Vi arbetar efter att eleven har rätt till sin upplevelse. Sedan ska vi redovisa hur vi uppfattar händelsen och skolan ska svara på om eleven har varit kränkt eller inte. Det blir konstigt. Det funderade jag mycket över. Det stämmer liksom inte.

I den processen tycks skolor och kommuner ofta hamna i försvarsställning. Men det finns kommuner där man som i Simrishamn ”kapitulerar” inför anmälan. I Halmstad blev en anmälan för några år sedan något av en vändpunkt för kommunens arbete mot kränkande behandling. En pappa fick nog av sonens utsatthet och skrev en utförlig anmälan, och efter noggrann utredning och förhandling med BEO bad Margaretha Perborg, chef för barn- och ungdomsförvaltningen, personligen om ursäkt å kommunens vägnar. De gick också ut med ursäkten i ett pressmeddelande.

– Jag insåg att vi hade gjort fel. Vi hade inte dokumenterat tillräckligt och vi hade inte tagit signalerna på allvar. Det hade känts fel att stå där och neka, säger Margaretha Perborg.

Det finns något mänskligt i att gå i försvar när man får kritik, konstaterar hon, men här var det uppenbart att allt inte hade gått rätt till.

– Sedan får man tänka ett steg till. Det här är för barnens bästa. Har vi brustit i vårt arbete? Vad kan vi göra för att bli bättre?

Anmälan blev startskottet för en rad förändringar. Rutiner sågs över. Hur gör man när det kommer en anmälan? Vem gör vad? Hur utreder och åtgärdar man? Hur arbetar man främjande och förebyggande?

Skolledarna fick läsa och diskutera anmälningar och beslut från BEO och Skolinspektionen, samt opponera på varandras likabehandlingsplaner. Värdegrundsarbetet lyftes fram.

– Skolorna har blivit bättre på att involvera fler än bara trygghetsteamet. Vi får färre ”skygglappssamtal” om lärare som inte uppmärksammat händelser i klassrummet eller korridoren.

Att alla tar ansvar för det som sker på skolan och att det finns en samsyn kring värdegrunden är avgörande, anser hon.

– All personal måste fundera på ”Vad betyder värdegrunden för mig? Hur gör jag i praktiken?”. Det handlar om att få alla att vara elevernas garant – att alla har nolltolerans mot kränkningar. För jobbar vi så som vuxna, då funkar det!

Nu har cirka två år gått sedan skadeståndskravet och de största förändringarna är en större systematik i arbetet och ett tydligare stöd för rektor. Förvaltningen har till exempel tagit fram blanketter för utredning av kränkningar. Där fyller man i om man beslutar att utreda, om man tar kontakt med vårdnadshavare eller vilken åtgärd man har valt.

Halmstads fyra jämställdhetsutvecklare stöttar skolorna och använder bland annat ”Husmodellen”, en granskningsmetod från Diskrimineringsombudsmannen, för att kartlägga och skriva planen mot kränkande behandling och för likabehandling.

Äldre barn tittar på en karta över skolan och gården och markerar områden där de känner sig trygga och otrygga, medan de yngre barnen går runt med de vuxna för att berätta hur de upplever miljön.

Margaretha Perborg säger att arbetet har burit frukt. Under 2010 hade de 13 anmälningar till BEO, i slutet av 2011 var antalet för året bara 6. Med skollagens nya krav på skriftliga rutiner för klagomål kanske man kan reda ut fler saker på vägen och anmälningarna bli ännu färre, tror hon.

– Vi ser en förbättring. Det innebär inte att vi bara kan sitta här och vara nöjda utan vi måste ständigt hålla arbetet vid liv.

Vilket råd skulle du ge till skolledare?

– Ta hjälp! Ensam är inte stark, utan ta tillvara stödet inom din organisation och tänk tillsammans.

Låt oss återvända till Simrishamn och pojken som hade ”låg status”. Läs skolans beskrivning av händelserna i beslutet en gång till:

”Eleverna kunde gå i grupp med a ungefär en meter efter dem. Eleverna ville inte att a skulle vara med dem. Situationen diskuterades i klassen gång på gång och eleverna uppgav att de inte ville vara med honom.”

Dröj ett tag vid den sista meningen. Gång på gång diskuterades situationen i klassen och eleverna uppgav att de inte ville vara med honom. Hur gick dessa diskussioner till kan man undra? Hur kan de ha varit för pojken?

Vi vet inte om beskrivningen i beslutet ger hela bilden. Vi vet inte om samtalen fördes i mindre grupper eller i helklass. Men tanken på att en grupp gång på gång får formulera att de ogillar en individ skaver. Det ligger inte långt bort att anta att ett sådant tillvägagångssätt skulle kunna spä på ett barns utsatthet snarare än att avhjälpa den. Det är en obehaglig insikt. Förutom att begå misstaget att underlåta att agera, skulle vuxna i skolan dessutom kunna förvärra barns situation genom att agera ogenomtänkt.

Att vissa insatser mot kränkningar och mobbning kan vara kontraproduktiva var en av slutsatserna som forskarna bakom Skolverkets utvärdering av de vanligaste programmen mot mobbning kom fram till. De såg till exempel att mobbningen ökade i skolor som hade schemalagt särskilda lektioner med social och emotionell träning för alla klasser.

”Skolverket sågar de vanligaste programmen mot mobbning” hette det i media när rapporten kom. Det väckte debatt. I media hördes programföreträdare som gick till försvar på debattsidor. Några tog till sig av kritiken i pressmeddelanden. I skolorna mottogs rapporten också med blandade känslor: vissa stärkta i farhågan de hade haft om att programmen inte gjorde skillnad, andra med uppgivenhet och villrådighet, för hur skulle man nu gå vidare?

Utbildningsradions program Skolministeriet gjorde i höstas en enkät där de frågade cirka 300 rektorer om de hade ändrat sitt arbete med att förebygga mobbning efter Skolverkets kritik. Ungefär 30 procent svarade ja, medan 70 procent uppgav att de arbetade på som vanligt.

Har Skolverket med sin rapport gjort det svårare för skolorna att arbeta mot mobbning? Drar man i rapporten undan mattan för skolorna?

Annika Hjelm, undervisningsråd på Skolverket, tycker inte att det har blivit svårare att arbeta mot mobbning. Hon förtydligar: Skolverket har inte förbjudit skolor att använda programmen. Däremot problematiseras användandet i rapporten på ett sätt som är ett stöd och en hjälp för skolorna i deras arbete. Man kan hämta inspiration ur programmen, men man måste också reflektera över sina förutsättningar, kartlägga elevernas upplevelser och arbeta utifrån dessa. Ett program kan inte ses som hela lösningen, för lagarna kräver mer. Det är bättre att lägga tid på att läsa Skolverkets allmänna råd, tycker hon.

– Att utöver den omfattande lagstiftningen som finns följa en programmanual riskerar att bli ett dubbelarbete. Ett inköpt program ersätter aldrig det man måste göra enligt lagen.

Hur ska då skolorna gå vidare? Vilken hjälp finns? Skolverket tar på uppdrag av regeringen fram en utbildning i att förebygga mobbning och kränkningar i samarbete med 14 universitet och högskolor. Det blir en kurs på 7,5 högskolepoäng som vänder sig till både enskilda deltagare och hela skolor. Utbildningen beräknas starta under 2012 och budgeten per år för hela satsningen är tio miljoner kronor. Även om man på Skolverket beskriver satsningen som omfattande, kommer den bara att täcka en bråkdel av behovet.

För man kan utgå från att det finns ett behov och ett sug efter kunskap om hur man hanterar dessa komplexa och viktiga frågor. Det är precis det suget efter kunskap som har gjort att programmen mot mobbning har fått en sådan stor spridning.

Programmen mot mobbning har kostat skolorna miljontals kronor, vilket Skolverket redovisade i sin rapport. Att det finns en kritisk hållning och att man synar vad skolorna får för pengarna tycker förmodligen de flesta är sunt. Kanske skulle man kunna se färre inköpta program som en besparing för skolorna, ett sätt att ta tillbaka resurser på? Det är en hoppfull analys: Att man nu frigör resurser att lägga på arbetet som kommer att krävas på sina håll för att hämta in de kunskaper skolledare och lärare behöver. För kunskaperna om vad som fungerar finns.

En annan, kanske krassare, analys skulle kunna vara att skolledare och lärare nu står mer ensamma med den här frågan än tidigare. Lagen ställer tydliga krav medan stödet i form av utbildning tycks begränsat. Man kan inte kalla in expertis utifrån utan måste själv ikläda sig den rollen. På skolor där man arbetar med program mot mobbning måste man se över arbetet, frångå delar eller skrota hela. Det kommer att kräva sitt av insikt, analys, tid och nytänkande. För att inte tala om att tugga rapporter, allmänna råd och lagtexter.


Läs mer

- Husmodellen – en praktisk metod för att upptäcka och förebygga diskriminering i förskolan och skolan. Handledning från Diskrimineringsombudsmannen, 2010.

- Utvärdering av metoder mot mobbning. En rapport om de åtta vanligaste programmen mot mobbning. Skolverket rekommenderar inget program i sin helhet. Skolverket, 2011.
- Vad fungerar? Resultat och utvärdering av metoder mot mobbning. På 44 sidor sammanfattas det viktigaste från den utvärdering som gjorts av de åtta vanligaste programmen mot mobbning. Skolverket, 2011.
- Nolltolerans mot diskriminering och kränkande behandling – lagens krav och huvudmannens ansvar. Skrift från Skolverket där olika röster hörs kring arbetet mot diskriminering och kränkande behandling. Hur gör man? Vad krävs?
- Skolverkets allmänna råd för att främja likabehandling och förebygga diskriminering, trakasserier och kränkande behandling.
Ladda ner materialet på skolverket.se och do.se

Allt fler anmäler

2010 tog BEO emot 1 105 anmälningar om kränkande behandling – en ökning med 83 procent jämfört med 2009. Att ökningen var ovanligt stor tror man kan bero på att man nu kan anmäla ärenden till beo via webben.

Källa: BEO


Om ett barn blir kränkt

Enligt kapitel 6 § 10 i skollagen måste lärare eller annan personal som får veta att ett barn känner sig utsatt för trakasserier eller kränkningar anmäla detta till rektorn eller förskolechefen, som ska utreda, åtgärda och följa upp händelsen. Lagen kräver också att skolledare skyndsamt informerar huvudmannen.

 

Detta kräver lagen

Skolor och förskolor måste upprätta en plan för likabehandling enligt kapitel 3 § 16 i diskrimineringslagen och en plan mot kränkande behandling enligt kapitel 6 i skollagen. I realiteten krävs en plan, så länge bägge lagarna vävs in. Läs mer om vad som gäller för skolor och förskolor på planforskolan.se

 

Hur långt räcker tio miljoner?

På många håll finns det ett behov av kunskap om hur man förebygger och åtgärdar kränkningar. Skolverket ska därför anordna en utbildning på 7,5 högskolepoäng tillsammans med flera universitet och högskolor med start 2012. Satsningen är på tio miljoner kronor om året – frågan är hur långt det räcker? Under läsåret 2010/11 fanns det 5 641 grundskolor och gymnasieskolor enligt Skolverkets statistik, en siffra som inte omfattar förskoleklass, sär- eller specialskolor. Antalet förskolor var samma läsår 9 869. Snålt räknat finns alltså cirka 15 510 skolor och förskolor. Man behöver inte vara något räknesnille för att konstatera att tio miljoner om året bara kommer täcka in en bråkdel av behovet.

 


Så arbetar Barn- och elevombudet

När en skola eller förskola blir anmäld till Barn- och elevombudet inleds en utredning. BEO tar hand om ärenden som rör kränkande behandling, medan Diskrimineringsombudsmannen (DO) sköter diskrimineringsärenden. BEO hör anmälaren som får svara på ett antal frågor. Frågor ställs även till huvudmannen, bland annat om hur man har utrett ärendet, vilka åtgärder som vidtagits och hur dessa har följts upp. Bägge parter får alltså ge sin beskrivning av händelserna. Om det finns dokumentation över hur huvudmannen har arbetat minskar risken för skadestånd.

Om BEO att anmälaren har varit utsatt för kränkande behandling, riktar BEO kritik mot huvudmannen eller begär skadestånd. Om skadestånd begärs inleds en förhandling och det vanligaste är att parterna når en förlikning. Om huvudmannen bestrider BEO:s krav drivs ärendet ofta vidare till tingsrätten.

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter