Han lämnade politiken för att bli skolchef

Karin Persson-Berg har haft honom som en av sina chefer sen hon började som nämndsekreterare för ett halvår sen. Han är lätt att få kontakt med, säger hon. Oproblematisk som chef.

Eftersom Erik Nilsson fortfarande är upptagen med delegationen från utbildningsdepartementet vecklar Karin Persson-Berg ut en karta över Botkyrka över bordet. Hon sätter fingret på området Tullinge i öster. Här finns de som vill att området ska bli en egen kommun, berättar hon. De har bildat Tullingepartiet, bland annat för att de vill bestämma över sina skattepengar. Kanske ser de en fördel med att slippa betala för de fattiga norra delarna av Botkyrka där många har utländsk bakgrund och många familjer har sociala problem.

”Hej, hej, ursäkta mig” hörs det från dörröppningen. Erik Nilsson ser på sitt armbandsur när han stiger in. ”Jag har sagt att det blir du som beskriver utbildningsförvaltningens verksamhet”, säger Karin Persson-Berg innan hon går till sitt. Erik Nilsson sätter sig mitt emot mig.

Under dagen har han visat några av Botkyrkas förskolor och skolor för utbildningsdepartementet. Han tror att besökarna fick ett gott intryck. Särskilt en av förskolorna kändes bra att visa. Där har man kommit långt i arbetet med att utveckla barnens språk. Han håller upp en imaginär kloss och imiterar pedagogernas sätt att betona: de stora gröna klossarna kan man lägga bredvid varandra. Språkutveckling är viktigt i en kommun där bara cirka 70 procent når målen på högstadiet.

Delegationen bestod av tjugo personer, men utbildningsminister Jan Björklund var inte med vid besöket.

Erik Nilsson skakar på huvudet.

– Nej, det kommer knappast att hända att han dyker upp här. Vi var ju politiska motståndare under lång tid.

Han syftar på sin tid som socialdemokratisk kommunpolitiker. I början av 2000-talet var Erik Nilsson oppositionsborgarråd i Stockholms stad, medan Jan Björklund var skolborgarråd. Efter maktskiftet år 2002 blev rollerna ombytta. Jan Björklund tillhörde oppositionen medan Erik Nilsson blev skolborgarråd.

Hans mål var och är att motverka sociala orättvisor. Han ser förvånad ut när jag frågar om det hänger ihop med hans bakgrund. Föräldrarna hade arbetarklassbakgrund, visst, men gjorde en klassresa. Erik Nilsson växte upp i Danderyd, en välbeställd kommun utanför Stockholm, och i Jönköping. I dag bor han med fru och två barn i Stockholmsförorten Bromma.

Vissa värderingar fick han med sig från föräldrarna, men det politiska intresset kom inte i första hand från dem. Han lutar sig åt sidan och rufsar sig i håret. Det var snarare händelser under studenttiden, när han pluggade kemi vid Stockholms universitet, som spelade roll.

– Det var nog när jag träffade andra engagerade som jag blev intresserad. Det är orättvist att ens framtid ska avgöras av ens bakgrund. Vid universitetet såg man en och annan som kanske skulle ha varit gladare över att bli hantverkare, men de gick där just för att de kom från högre samhällsskikt.

Ett ordförandeskap i Stockholms universitets studentkår blev inledningen på hans politiska gärning som fortsatte inom kommunpolitiken. Den varade tills det blev borgerlig valseger i Stadshuset 2006. Då lämnade Erik Nilsson politiken för att bli tjänsteman. Varför?

Det märks att han har fått frågan förr. Han ser ner och skrattar till.

– För att jag ville ha makt. Jag tyckte att jag drevs mot ytlighet som politiker. Det är inte givet att man kan påverka mer som skolborgarråd än som tjänsteman.

Nyfiken på det ”inomprofessionella” som han var arbetade han några år med förvaltning på Lärarhögskolan i Stockholm. När den tjänsten försvann tog han tillfället att komma ännu lite närmare skolans verklighet. 2008 sökte han arbetet som chef för utbildningsförvaltningen i Botkyrka. Hur mycket markkontakt har han då i sitt kontor på femte våningen?

Mellan honom och de drygt femtio skolledarna finns tre områdeschefer, men han träffar var och en av skolledarna på deras enheter i samband med att kvalitetsrapporterna följs upp. Någon gång per månad besöker han förskolor och skolor. Han möter många ”brighta” unga vid sina besök. Trots deras kapacitet kanske det inte kommer att gå så bra för en del av dem, tror han. Deras bakgrund och uppväxt riskerar att blir belastande.

Han tycker att han har fått med sig både politikerna och skolledarna på det han menar är huvudmålen: att nå bättre måluppfyllelse och att utjämna konsekvenserna av barns och elevers sociala bakgrund. Den gemensamma synen hos ledning och skolledare är stark, säger han.

För att fler elever ska nå målen har man ringat in några centrala kvalitetsaspekter. En av dem, en satsning på språkutveckling, har pågått länge i Botkyrka, och sticker ut. Den nya planen för 2012 ligger på bordet. I den återkommer formuleringar om att språket ska stärkas och bli rikare.

Erik Nilsson tar av sig kavajen och hänger den över stolen.

Många av barnen och ungdomarna i kommunen har ett alltför fattigt, outvecklat språk, hävdar han. För att uttrycka det med en metafor han själv uppfunnit: Deras språkliga kapital är begränsat. Över hälften av kommunens unga har utländsk bakgrund, men det är inte förklaringen, eftersom problemet finns också bland ungdomar med svensk bakgrund. Orsaken är att många kommer från hem med lågutbildade föräldrar, ofta fattiga.

Fattigdomen gör att barnen lever kringskuret.

De lämnar knappt sitt bostadsområde och får ingen chans att vidga sitt språk, säger han. Därför måste skolan skapa lärmiljöer där alla lärare i alla ämnen tar tillfället att utveckla begrepp och ordförråd.

Så finns de som har ett stort språkligt kapital på sitt modersmål, men som inte kan uttrycka sina kunskaper på svenska. Det gör att bedömningen blir orättvis.

– De får sexton betyg i svenska, inte i sexton ämnen, säger Erik Nilsson.

Han tycker att det ska gå att examineras på sitt modersmål. Det ställer stora organisatoriska krav, men planer finns, till exempel på att utveckla studiehandledningar på flera språk. Man vill också anpassa verksamheten mer till de nyanländas individuella behov.

Samtidigt ska de utveckla sitt andraspråk, svenska. Få hjälp att växla in sitt kapital i en annan valuta, för att använda Erik Nilssons metafor. Han suckar och säger att han blir matt när han gång på gång stöter på uppfattningen att barn först ska lära sig svenska och sen ett ämne.

– De ska exponeras för språket när de lär ämnet. Och det kommer de att göra om lärarna är medvetna om att de inte bara lär ut ett ämne utan också centrala begrepp, till exempel i naturkunskap.

Kommunens avsikter är alltså uttalade och noggrant nedskrivna. Men hur ser det ut på markplanet?

– Så där, säger Erik Nilsson. Det skiljer sig mycket från skola till skola, ibland från klassrum till klassrum.

Att röra sig uppåt och nedåt i de politiska systemen har lärt honom ett och annat. Politikerna måste lyssna mycket utåt för att få igenom det de vill. Om skolledarna ska kunna förverkliga styrdokumentens intentioner måste det till åtgärder från Erik Nilssons och förvaltningens sida. Han har en bild för det också:

– Styrsignaler ska man ransonera lika hårt som kaffe under kriget. När jag började tog jag till exempel bort en miljöcertifiering.

Förskolecheferna och rektorerna tycker ändå att ledningen ger dem mycket att göra, konstaterar han.

– Och det är sant, vi är mitt uppe i flera tunga processer, som implementeringen av läroplanen. Vi har fått parkera en del andra frågor.

Han vill att skolledarna ska delegera praktiska åtaganden genom att anställa intendenter och utnyttja förvaltningens kompetens. Allt för att de ska kunna ägna sig åt det pedagogiska ledarskapet. Stärka sina lärare, göra klassrumsbesök och använda sina utvärderingar till utveckling.

På vägen ut pekar jag på den förevigade skolchefen i hjälm och … sovsäck?

– Ja, det var en personalfest med sumobrottning. Man kunde tro att jag var perfekt, stor som jag är, men jag blev omkullpetad.

Fast bredvid bilden står: ”I dag är jag stark”.