Med rak rygg kan rektor Ann-Katrine Lilieqvist säga att hon har hittat ett systematiskt arbetssätt för det i dag, efter snart ett och ett halvt års slit med organisationen.
– Vi har modellen klar. Men många utmaningar kvarstår.
Vi ska ta berättelsen från början. Katrinelunds-skolan är en 6–9-skola som ligger i bostadsområdet Haga i Sundsvall, på en backe med utsikt över viken där den centrala stadskärnan tar vid. De vackra trävillorna med snickarglädje omger skolan på ena sidan, de mer socioekonomiskt tunga höghusen tornar på den andra. Här har elevunderlaget förändrats under de senaste åren: från att ha varit en heterogen skola, med barn från både villor och hyreshus, har allt fler av eleverna från hem med akademisk bakgrund bytt till fristående skolor. I samma veva stängde två närliggande kommunala skolor och eleverna därifrån kom i olika omgångar till Katrinelund.
– Det har varit turbulent och stor omsättning, säger Ann-Katrine Lilieqvist.
Elevernas meritvärde var bland de lägsta i kommunen, och gymnasiebehörigheten var på låga 68,7 procent. Men som skolchef satt Eva Jönsson, hon som tror att saker och ting går att förändra. Och efter att kommunen under några år hade varit del av det så kallade PBS-nätverket, det som utgår från problembaserad skolutveckling och drivs från Karlstad universitet, fick hon idén att dra igång modellskolor i nätverkets anda.
– Jag fick snabbt med mig både min chef och politikerna. I mars i fjol presenterade jag idén, i augusti samma år var arbetet igång, säger Eva Jönsson.
Och att det skulle bli just Katrinelundsskolan och f–6-skolan S:t Olof, som befinner sig i en liknande situation, var ett medvetet val.
– Vi valde två skolor med stora utmaningar, för att se om det här arbetet kan ge konkreta resultat, förklarar Eva Jönsson.
Rektorerna på båda skolorna gick just då i pension, och Ann-Katrine Lilieqvist och S:t Olofsskolans Åsa Jerfsten, nyrekryterades för att driva arbetet. De var nya, de var taggade och de gick in i projektet med stor entusiasm.
– Så här i efterhand ser jag att jag var naiv. Jag har aldrig förr jobbat så mycket i hela mitt liv. Men ändå har det varit värt det. För mig handlar det om något mycket större, om synen på människor, säger Ann-Katrine Lilieqvist.
PBS utgår från att svaren finns i verksamheten och hos medarbetarna själva. För att hitta dem delas personalen in i lärgrupper om 4–8 personer utifrån intresseområde.
– Det är viktigt att varje medarbetare får fokusera på det som engagerar mest för att det ska kännas angeläget, säger Ann-Katrine Lilieqvist.
Alltifrån elevnärvaro till måluppfyllelse i matematik blev forskningsfokus för de olika lärgrupperna efter att alla medarbetare hade fått leta sig fram till just sina vardagsdilemman.
– Det är viktigt att huvudfrågan formuleras så att den hamnar inom det egna påverkansfältet, i lärarens knä. Alltså inte ”varför kommer inte Pelle till skolan”, utan ”på vilket sätt kan jag som lärare utforma lektionerna för att Pelle ska välja att delta”, säger Ann-Katrine Lilieqvist.
Som rektor krävs ett aktivt deltagande i de olika lärgruppernas arbete. Hon ska hjälpa dem vidare i processen, ställa fördjupande frågor som får dem ett steg vidare. Eftersom Katrinelundsskolan är en modellskola har hon haft lyxen att få doktorand Katina Thelin, som forskar om skolutveckling vid Karlstad universitet, som stöd. De träffas regelbundet och Katina Thelin fungerar som handledare.
– Det finns två vägar för att arbeta med utbildning på vetenskaplig grund: antingen tittar man på hur andra har gjort och försöker implementera det arbetssättet i sin egen organisation. Eller också leder man medarbetarna till att problematisera sin egen vardag och stämma av den mot aktuell forskning.
Det senare alternativet har visat sig mer effektivt och utifrån det har vi utformat PBS, säger Katina Thelin.
Rent organisatoriskt har Ann-Katrine Lilieqvist frigjort tid för lärgrupperna genom att strikt dela upp organisationen i två: en för utveckling och en för övriga ärenden.
– På det sättet blir det tydligare för både lärarna och mig.
Varannan vecka har lärarna utvecklingstid en eftermiddag och då sitter de i sina lärgrupper. Under de andra veckorna, de som varit vikta för arbetsorganisationen, har fullt fokus varit på till exempel akututryckningar och elevärenden.
– Jag tror att det har varit en framgångsfaktor att göra så. För att få till utvecklingsarbetet måste man vara konsekvent och systematisk. Det måste finnas öronmärkt tid, annars dränks det i allt som dyker upp under vägen och hör arbetsorganisationen till, säger Ann-Katrine Lilieqvist.
Lärarna har fått fördjupa sina frågeställningar, läst forskningslitteratur inom problemområdet samt undersökt vardagen genom till exempel elevenkäter. Parallellt med det har samtliga medarbetare fått gå en högskolekurs i hur man forskar om sin egen verksamhet. Och alla har varit med på tåget: de visste vad som gällde och fick möjlighet att byta skola när arbetet som modellskola drog igång.
– Alla valde att stanna, men det var nog svårt att föreställa sig hur tålamodskrävande detta kan vara. När man arbetar problembaserat hamnar man ideligen i att ifrågasätta sig själv och sina
egna föreställningar. Det kan vara besvärligt för många, säger Ann-Katrine Lilieqvist.
Och nu, efter drygt ett års arbete enligt PBS-modellen, har varje lärgrupp en färdig forskningsrapport. Många vill komma vidare, men Ann-Katrine Lilieqvist ser det som sin uppgift som ledare att hålla hårt i tyglarna.
– Många klagade på att vi står och stampar. Men när jag nyligen ställde frågan hur många som har införlivat sina forskningsresultat i den egna undervisningen blev det tyst.
Den utmaningen står de inför nu, att göra verklighet av teorierna.
– Sedan börjar vi om på ny cirkel, med nya problemformuleringar. Att ha en utbildning som vilar på vetenskaplig grund ser jag som ett gemensamt arbete som aldrig tar slut.
Skriv ut
