Från handkassa till mångmiljonansvar

Det är inte längre än 27 år sedan men en del av det han beskriver låter uråldrigt. Han hade ingen dator, ingen fax, ingen kopiator. Det som skulle skrivas skrevs på skrivmaskin. Behövde man mer än tre exemplar fick papperet lämnas in till kommunens reprocentral – det tog tre dagar innan kopiorna kom tillbaka.

Budgeten var på 350 000 kronor – inte mycket för en skola på 1 200 elever, kan tyckas. Å andra sidan skulle pengarna täcka bara inköp av läromedel och förbrukningsmaterial, badresor och lokal fortbildning.

Budgetuppföljning var det en gång om året. Då fick rektorn en rapport om hur ekonomin hade gått.

– Ibland gick man under budget, ibland över. Då fick man en tillsägelse. Jag kan inte minnas att jag såg några räkningar eller attesterade något. Efter fjorton månader gick man upp till kommunen och fick den där rapporten. Sedan fikade man och åkte hem, säger Göran Paulsson.

Lärarna anställdes centralt, det var länsskolnämnden som tillsatte alla fasta tjänster, och det gjordes inga intervjuer. Det som räknades var anställningstid, betyget i lärarskicklighet och de ämnen som läraren hade läst. Den som hade högst sammanlagda poäng fick jobbet. Även lönesättningen skedde centralt.

– Jag hade ingen aning om vad lärarna hade i lön. Det sköttes med en statligt reglerad lönetrappa.

När Göran Paulsson började som rektor var hans uppdrag styrt av en tjock pärm med regler. Om det var 32 elever i en klass skulle den delas eftersom delningstalet för klasser var 30.
Om det var 24 elever som valde tyska skulle det bildas två grupper eftersom delningstalet för språkgrupper var 23.

– Förr fanns det regler för allt. Nu får jag en påse pengar satt på bordet. Det är jag som bestämmer. Vi har gått från en kraftigt regelstyrd verksamhet till en målstyrd.

Den påse som Göran Paulsson får i år rymmer mer än 40 miljoner kronor. Tillsammans med en kollega basar han över två F–6-skolor, Börje och Bälinge, i Uppsalas norra skolområde. Sammanlagt går det 600 elever på de två skolorna – bara hälften av det elevantal han hade i början av 80-talet.

– Man måste finnas på plats på ett annat sätt. Samtidigt som man ansvarar för det pedagogiska arbetet har man ansvar för busstrafiken, asfalten på skolgården och för att se till att toaletterna lagas. Förr fanns ett kommunalt system för sånt.

– Det har blivit en förskjutning mot mer byråkrati. Det är städkontrakt, arbetsmiljöfrågor, anställningsbeslut och löneavtal. Det är ett annat jobb nu. Ett helt annat, säger Göran Paulsson.

Att mer beslut ligger på rektorn gör också att han måste vara mer noggrann med att förankra och motivera dem.

– Man får vara lite mer stryktålig. Allas åsikter måste få komma fram, både elevers, föräldrars och lärares. Friheten har ökat kraftigt för lokala beslut och det är oerhört mycket beslut som ska fattas. Därför är förankringar så viktiga. Jag måste förankra med facket och med föräldrarna så att jag får en förståelse. Förr kunde jag bara falla tillbaka på regelboken och säga: Det är så här det ska vara.

De senaste tio åren har rektorsuppdraget präglats av framför allt tre saker, tycker han: det pedagogiska ledarskapet, att budgeten ska vara i balans och elevvårdsarbetet.

– Ska jag lyckas måste jag vara fruktansvärt noggrann vid nyrekryteringar. Jag får helt enkelt inte göra en felrekrytering. Även om den som slutar är en toppkraft måste den jag rekryterar vara ännu bättre. Det räcker inte att vara ett bra division 2-lag. Vi måste ligga i elitserien.

Det är egentligen inget i jobbet som är särskilt svårt, tycker han. Det svåra kan snarare ligga i att lyckas lämna jobbet klockan fem och att släppa det mentalt – speciellt om det handlar om svåra personal- eller elevärenden.

– Det kan mala inom en, man undrar om man gör rätt. Men samtidigt har vi professionella personer runtomkring på skolan, vi har tillgång till resursteam och kurator om det behövs.

Han tycker att tempot på arbetet har ökat, men det har han egentligen ingenting emot. Det man måste lära sig är att delegera.

– Som rektor ska du inte köpa in pennor och sudd. Om man inte kan delegera så dör man. Och om man inte kan lita på den som man har delegerat till så dör man. Om man har tillit till folk får man mycket bättre resultat, då blir jobbet gjort.

På samma sätt som man måste delegera arbetsuppgifter måste man inse att det inte går att planera hela arbetsdagen med sådant man tror att man ska hinna.

– Jag äger inte hela min tid. Jag får lägga upp kanske tre, fyra timmar per dag. Resten är nya saker som kräver lösning samma dag eller i alla fall en plan och tanke.

I år fyller Göran Paulsson 63 år. Han har inga planer på att sluta som rektor före pensionsdagen.

– Det är ett bra jobb, det är fritt och självständigt och ansvarsfullt och jag har ett stort frirum. Jag kan inte se något annat arbete som skulle kunna vara bättre för mig.