Hej chefen, hur går det?

Luz Pardo är förskolechef på Vänge förskola utanför Uppsala. När hon möter barnen händer det rätt ofta att hon blir påmind om vad hon har lovat. ”Hej chefen, hur går det med rutschkanan?”, kan det låta när hon går förbi några av femåringarna. Hon skrattar.

– De blir väldigt medvetna, så jag får tänka noga på vad jag säger.

Hon berättar att man nyligen har organiserat om på förskolan. Det har blivit nya barngrupper, personalen har bytt avdelningar och avdelningarna har delvis bytt namn.

– Det har visat sig att personalen har varit lite vilsen ibland, säger hon. ”Var jobbar jag och vem jobbar jag med?” Men barnen, de har fattat det direkt!

Hon talar gärna och länge om ”det kompetenta barnet”. Det är ett begrepp som Uppsala kommun har arbetat med sedan 2003 och som personal och chefer har fått kontinuerlig fortbildning i. Allt lärande ska utgå från barnens behov. De vuxna ska vara observanta på vad barnen vill, var de befinner sig och vilka lärstilar de har.

Hon kallar det för en synvända. Tidigare planerade man ofta verksamheten veckor i förväg och personalen bestämde de teman som barnen skulle jobba med. I dag lägger man ner mer tid på att reflektera över vad barnen behöver än att detaljplanera verksamheten.

– Vi vet vad barnen behöver och vi fångar dem där de är.

När barnen till exempel ville arbeta med Star Wars var de vuxna först tveksamma, men det blev bra. Även i Star Wars finns färger och former, matematik, språk och lek.

– Det är inte så svårt, bara vi gör den här synvändan, säger Luz Pardo igen.

Men synvändor är aldrig enkla, speciellt inte i en stor personalgrupp. Vänge förskola är en av de största i Uppsala kommun med sina åtta avdelningar, varav en är mobil. Här finns cirka 34 vuxna inklusive resurspersoner och 140 barn i åldrarna 1–5 år. Luz Pardo berättar att även om man har arbetat mycket med demokratifrågor på förskolan så har det ändå varit en lång och bitvis mödosam process för dem alla att tänka om för att få in barnperspektivet i verksamheten.

Aha-upplevelsen kom när alla läste boken Lyssnandets pedagogik och hade en studiedag med en av författarna till boken. Då föll alla pusselbitar på plats.

– Då ville vi riva ner det gamla och börja från början. Det var väldigt kul!

Det är givetvis mycket diskussioner om hur man ska lägga upp arbetet. Gången brukar vara att Luz Pardo presenterar ett förslag för personalen, som ofta har egna förslag. Alla uppmuntras att fundera över nackdelar och fördelar.

– Det blir till en hjälp för då gör vi samtidigt en risk-analys.

Alla förslag sätts upp på väggen och efter ungefär en månad röstar man om vilket förslag som ska gälla. Det blir förstås inte alltid som Luz Perdo vill. Att konfronteras med det nya och göra det till sitt eget är en process som måste få ta tid, menar hon.

– Då är tiden inte mogen för mitt förslag ännu, säger hon. Jag skulle kunna säga ”so what”, vi gör det här ändå, men jag tror inte på att tvinga folk. I det här arbetet är personalen och deras förhållningssätt det allra viktigaste. Då måste de känna för det de gör.

Men vad händer nu? Det tisslar och tasslar utanför personalrummet och in kommer fjorton barn i åldrarna 1–5 år tillsammans med sju förskollärare. Det är dags för barnråd!

Barn och vuxna hjälps åt att skjuta fram stolar så att alla kan sitta i en stor ring. Efter presentationsrundan lyssnar alla på förskolläraren Marie Axelsson som är både ordförande och skriver protokoll.

Dagens fråga är: ”Vad tycker ni om att gå till barnrådet?” Roligt, tycker de flesta.

– Men långhalsar är inte välkommen än, säger en av de minsta pojkarna.

– Nej, de brukar inte gå på barnrådet, säger Marie Axelsson. De får gå på andra möten.

– Ja, nickar pojken. Långhalsar brukar äta gräs. Långhalsar är spännande.

Samtalet fortsätter en stund om ”långhalsar” som visar sig vara dinosaurier av den gräsätande sorten.

Ett annat intresse som fångas upp är att titta på hackspettar – och förstås giraffer, flodhästar och tåg. Luz Pardo lovar att hon ska köpa in en riktig kikare till varje avdelning så att alla ska kunna titta på fåglar ”och kanske en katt som går utanför grinden”.

En av de lite större pojkarna tycker att man kan ta med en kamera också så att man kan fotografera det man har tittat på och visa de andra.

– Vilken bra idé, utbrister de vuxna. Det ska vi göra.

– Och så kommer vi att leta efter dinosaurieböcker, säger Luz Pardo.

– Med långhalsar, frågar pojken.

– Ja, med långhalsar, säger Luz Pardo och avslutar mötet.

Barnråd hålls en gång i månaden med två barn från varje avdelning. Resultatet av det första mötet, som hölls i september 2009, blev stora förändringar av utemiljön.

– I dag fanns ett tydligt intresse för dinosaurier, säger Luz Pardo. Då vet vi vad vi ska leta efter på internet, vilka bilder vi ska ta fram, vilka böcker vi ska låna på biblioteket och kan fundera på hur vi ska jobba med matematik och grammatik.

Men nästan viktigast är att barnen ska se att de kan förändra genom att säga sin mening. Att de ska förstå att det går att påverka och att vuxna lyssnar.

– De som påverkar mest är de stora barnen förstås. Men de här små får en glimt av hur det kan vara och när de är fem år vet de redan hur det fungerar.

Ett bra komplement är kommunens barnenkät.

– När vi fick svaren från den såg vi att det fanns saker som barnen inte tyckte om.

Uppsala kommun har infört en enkät till femåringarna i alla förskolor och familjedaghem. Första gången, hösten 2009, besvarades den av drygt 1 200 barn. De flesta har svarat på de tolv frågorna tillsammans med sina föräldrar. Svarsalternativen är tre: ett glatt, ett neutralt och ett ledset ansikte. Enkäten är översatt till tio språk.

Meningen är att förskolorna ska ha en dialog med barnen om resultaten och använda den som en del av det systematiska kvalitetsarbetet. Många förskolor har också förändrat delar av verksamheten med utgångspunkt från enkäten och samtalen med barnen. Men det finns kritiska röster. En del tycker att enkäten ger missvisande resultat – om barnen har börjat svara negativt så fortsätter det så och vice versa. Andra tycker att barnen svarar ”här och nu” på frågorna.

Men enkäten kommer att bli årlig och resultaten ska läggas ut på kommunens hemsida. Vid vissa frågor kommer det också att anges vilken förskola det handlar om, förutsatt att det är minst tio barn som har svarat.

2009 svarade 67 procent av barnen att det är roligt på förskolan, men det är stor spridning mellan de enskilda förskolorna. På förskolan i toppen trivs 100 procent, på den i botten cirka 33 procent.

Många barn svarade att det är tråkigt att man inte får leka i lugn och ro. Bara hälften av barnen tyckte att samlingarna var roliga. Det har fått en del förskolor att ändra sina rutiner. Dit hör Vänge förskola.

Nu har samlingarna blivit kortare och barnen är uppdelade i mindre grupper. Barnen är med och bestämmer tema, de får sitta, halvligga eller ligga under samlingen – och barnen har blivit intresserade igen.

”Fröknarna bara fikade” var ett svar som ett av barnen på Vänge förskola lämnade på enkäten.

Luz Pardo förklarar att det tidigare har funnits en kultur på förskolan att man tar sin kaffekopp och
sätter sig bland barnen samtidigt som man planerar. Efter enkäten har man ändrat detta.

– Om vi vill vara professionella så ska visa det, säger hon. Hur skulle vi reagera om vi kom till sjukvården och sjuksköterskan satt med en kaffekopp när hon tog emot oss?

Nu tar man sitt kaffe när man planerar för sig själv, inte på gården eller med barnen.

– Fikar gör man om man är på utflykt och alla barn har matsäck, säger Luz Pardo.