Det första mötet mellan en europé och en sydafrikan ägde, så vitt känt, rum på en strand i närheten av dagens Mosselbay i augusti 1487. Det kunde ha gått bättre. Omständigheterna är oklara, men känt är att den portugisiske kaptenen Bartholomeu Dias sköt ihjäl en khoikhoiman.
Historien slutar inte där. Ursprungsbefolkningen khoikhoi slog tillbaka med en kraft så oväntad och så stor att berättelser florerade i Europa om ”vildmän” som åt upp långväga besökare. Exotiska överdrifter givetvis, men under de kommande 200 åren undvek Ostindienfararna helst Sydafrikas sydligaste udde.
Den 11 juni 2010 var datumet för ett annat internationellt möte med historisk signifikans: det första VM i fotboll som spelades på afrikansk mark. Och o boy vilket möte det blev! Afrika sjöd av fotbollsfeber och allt var nogsamt planerat i stort och smått, från breddade motorvägar och snabbtåg till inkallade irländska gräsexperter. Prislappen var av det svindlande slaget och redan på förhand stod det klart att evenemanget inte skulle gå ihop. Men det ska vi inte hänga upp oss på. För vinsterna är, enligt regeringen, långsiktiga. Precis som vid VM 2006, som ju var tyskarnas chans att visa världen att de är festprissar, och inte trista teknokrater. I fallet Sydafrika var målet snarare det motsatta.
Khoikhoi fördrevs och utrotades nära nog till slut. Men den negativa rapporteringen upphörde aldrig. Den har gått från att handla om kannibalism, till i och för sig verkliga problem som svält, krig och aids, och tillbaka till fantasifulla skildringar som möjliggjort en handel med skottsäkra västar till framförallt tyska och engelska fotbollsfans.
Nu var det alltså dags att visa att Afrika är mer än ond bråd död och att det på den ”mörka kontinenten” finns kompetens, potential och en hel del trista teknokrater. Det var ingen liten uppgift. Men alla de 250 000 VM-besökarna måste ju ha sett att våra tiofiliga motorvägar, supermoderna flygplatser och dito fotbollsarenor är verk av seriösa, afrikanska ingenjörer. Och nämnde vi att vi har kärnkraftverk på savannen?
För sakens skull ska jag lämna ett bidrag. Det är hämtat från grannlandet Zimbabwe och Chikirubifängelset utanför Harare, där 50 män väntar på att bli avrättade. Men bödeln gick i pension år 2004 och sedan dess har tjänsten varit vakant, trots att den annonserats upprepade gånger (senast i april). Ingen tidigare erfarenhet krävs, och läs- och skrivkunnighet är inte en nödvändighet.
Landet har fem miljoner svältande och en arbetslöshet på omkring 90 procent – och ändå finns det inte en enda arbetssökande, som, beredd att verkställa regimens dödsdomar, begett sig till Chikirubi muttrandes att den enes bröd är den andres död.
Det, om något, är skäl till sann afro-optimism.
Realister – och en och annan cyniker – suckar möjligtvis nu, och säger kanske att det är, för att parafrasera Olof Lagercrantz, som att försöka lysa upp hela den afrikanska natthimmeln med ett stearinljus. Men ändå.
Skriv ut
