– Vuxna på skolan uppfattar inte jargongen seriöst och ser elevkränkningar som ett bråk mellan två jämnstarka parter. Men ofta är det en grupp som förgriper sig på en person eller en elev med hög status som utser ett offer.
Enligt skollagen gäller nolltolerans mot kränkningar. Enligt Skollagens § 14 a (från 1 januari 2009) ska skolans huvudman tillsammans med barn och elever göra en årlig plan för att förebygga och hindra diskriminering och kränkande behandling och för att främja likabehandling.
– För att bedriva ett målinritat arbete måste skolans ledning veta var riskerna finns och hur de ser ut, säger Carl-Gustav Sidenqvist.
Av 50 skolor som Skolinspektionen granskade i fjol hade 45 brister i sina planer.
Om rektorn för Bjästaskolan i Örnsköldsvik hade känt till och följt lagen, hade hon kanske sluppit skämmas i SVT:s Uppdrag Granskning. När hon och skolan valde att vara ”passivt neutrala” när en elev blev våldtagen av en annan elev är det inget annat än ett lagbrott.
Bjästaskolans argument att invänta polisutredning och dom avfärdar Carl-Gustav Sidenqvist utan minsta tvekan:
– Skollagen säger precis tvärtom. Skolan har handlingsplikt och måste agera när det finns minsta misstanke om att en elev far illa. Skolan har ett demokratiuppdrag som i praktiken betyder att skydda den som är utsatt. Det kan ingen rektor, skolchef eller skolpolitiker svära sig fri ifrån.
I fjol fick Skolinspektionen in 600 anmälningar var-av ungefär 400 var till BEO. I år har det hittills kommit knappt hundra i månaden. Enligt Carl-Gustav Sidenqvist är ökningen dramatisk, men den betyder inte att trakasserier och kränkningar blir vanligare. Snarare beror det på att fler vet att BEO finns.
De flesta anmälningar kommer via hemsidan och BEO:s första uppgift är att utreda om skolans ledning har gjort det som ”rimligen kan begäras”. Har den det och kränkningarna har upphört händer ingenting mer.
Ofta uppmanar Carl-Gustav Sidenqvist och hans kollega Lotta Svedenstedt också anmälaren att ta direktkontakt med rektorn – eller dennes chef.
– Ibland blir det en väckarklocka som gör att skolan kommer igång med åtgärder.
Om skolans ledning inte har gjort vad den ska, utreder BEO ärendet genom att träffa anmälaren och skolans huvudman var för sig. Att trakasserierna förekommer på nätet – eller på en skolavslutning i kyrkan som i Bjästaskolan – minskar inte skolans ansvar. Även det som sker på internet eller utanför skoltid är en angelägenhet för skolan. Det står tydligt i riktlinjerna från Skolverket. Där står också att alla vuxna på skolan är skyldiga att meddela ledningen om de ser en misstänkt kränkning. Men det är huvudmannen (oftast representerad av rektorn) som är skyldig att agera genom att göra en plan och se till så att alla följer den.
– Ibland får vi höra att det saknas resurser, men det håller inte att lägga ner en utredning av brist på resurser eller tid. När den enskilda skolan har gjort allt den kan, då måste rektorn söka samarbete med andra eller använda andra resurser som huvudmannen förfogar över, säger Carl-Gustav Sidenqvist.
BEO:s uppgift är att se till så att lagen följs och man bedömer bara vad skolan har gjort – eller inte gjort. Skuldfrågan får avgöras av polisen och finns det andra behov eller brister lämnas ärendet till Skolinspektionen.
Ungefär fyra av tio anmälningar till BEO handlar om att barn eller elever upplever att de har blivit kränkta av vuxna i sin skola eller förskola.
– En del lärare tror att de inte får nudda vid en elev, men det är fel. Vuxna måste agera om en elev riskerar att skada sig själv eller någon annan, men man får inte bruka övervåld. Sådana övergrepp leder nästan alltid till skadestånd.
BEO kommer oftast fram till att skolan har gjort det som enligt lagen ”anses vara skäligt”. Är kränkningen mindre allvarlig påtalas bristerna i ett beslut till huvudmannen. Om kränkningen är grov döms huvudmannen att betala ett skadestånd till eleven. Under 2009 riktade BEO kritik i ungefär 130 ärenden och beslutade om skadestånd i 35 ärenden. Det högsta skadeståndet hittills är på 432 500 kronor och gäller grova kränkningar i Ulricehamns kommun.
Enligt Carl-Gustav Sidenqvist inser de flesta huvudmän att de har brustit i sitt uppdrag och vill göra allt de kan för att åtgärda problemen. En klok rektor blir dessutom glad över att få hjälp att göra det.
Trots relativt höga skadestånd är anmälarna inga lycksökare:
– Alla vi möter är djupt olyckliga unga människor som ofta har farit mycket illa under lång tid. Många orkar inte gå till skolan och har tappat tron på vuxna. Vissa far så illa att de vill ta sitt liv och en del hinner göra det innan de får upprättelse.
Skriv ut
