I april publiceradeI samtliga studier påpekades vikten av att eleverna tillägnar sig majoritetsspråket så fort som möjligt med pedagogiska metoder som inte frikopplar inlärningen från den sociala kontexten. Ytterligare en sak som forskarna var överens om var modersmålets betydelse för elevernas identitet, språk- och kunskapsutveckling. En snabb titt på övrig språkforskningslitteratur stödjer tesen om att modersmålets utveckling måste befrämjas.
På otaliga konferenser om den mångkulturella skolan jag har medverkat i under de senaste åren har jag mött samma inställning gentemot modersmålets ställning. ”Det är viktigt, det ska utvecklas, vi upp- manar elever att på modersmålsundervisningen”, bedyrar många och tillägger att bland de största problemen är att föräldrarna inte vill ha ämnet, att många lärare saknar behörighet och att eleverna tycker det är tråkigt. Att det oftast läggs utanför schemat, förläggs till annan skola och att många modersmålslärare dagligen jobbar i upp till tio skolor för att få ihop sina timmar och inte sällan känner sig som andra klassens lärare, nämns inte lika ofta.
Rapporten snappades snabbt upp av medierna. I ett radioprogram deltog jag, en lärare med mångårig erfarenhet av arbete med nyanlända elever och en 14-årig tjej som hade kommit till Sverige för två år sedan och som fortfarande gick i en förberedelseklass. Både jag och läraren hävdade att modersmålets utveckling var ett av de viktigaste momenten att arbeta med. Frågan gick vidare till eleven om vad modersmålet betydde
för henne. Svaret var lika snabbt som oväntat.
”Ingenting”! Journalisten som redan var i färd med sin nästa fråga hajade till och frågade igen, övertygad om att eleven hade missförstått frågan. ”Det betyder ingenting, jag tycker inte kurdiska är viktig för mig, det är bara svenska som gäller”, svarade eleven.
Hundraelva teorier och empiriskt grundade argument poppade upp i mitt huvud, men jag förblev tyst. Sa ingenting, för det var en annan fråga, som överskuggade allt annat, som dök upp i mitt huvud. Hur är det möjligt? I tolv år lär du dig allt du kan om dig själv och om världen på ett språk. I tolv år har du gjort det språket och de tankar du har format med dess hjälp till en organisk del av din kropp. I tolv år har du samtalat med dina kompisar, föräldrar, syskon, släktingar, lärare, okända på det språket. Efter två år i Sverige betyder det inte längre någonting. Alla erfarenheter, upplevelser, kunskaper, glädjen och besvikelser, fantasier och drömmar artikulerade på det språket betyder inte längre någonting eller så måste de förpackas i den svenska manteln för att ges statusen som värdefulla, legitima och nyttiga.
Här kom jag att tänka på den franska sociologen Pierre Bourdieus teorier om symboliskt våld och kulturell skam, men också om ”bara svenska”-budskapet som förmedlas till de nyanlända eleverna, oavsett offentligt stöd till modermålet. En 14-årig elev som efter två år i Sverige hävdar att hennes modersmål inte betyder någonting artikulerar med all kraft det ensidiga normativa budskap de dagligen pumpas med och som forskarna har definierat som ”minuskultur-tänkande”. Det du har med dig är helt enkelt inte lika mycket värt som det vi kommer att ge dig här. Är någon fortfarande förvånad över att ”dom” inte vill ha modersmålsundervisning och bråkar om svenska som andra språk?
Skriv ut
