Så är det sn
art dags – igen. Dags att gå till val. Och trots att jag troget vandrat till valurnorna varje valdag sedan mitten av 70-talet så måste jag erkänna att det känns lite högtidligt att gå till vallokalen.
Det handlar inte bara om att bestämma sig för vilket parti man ska lägga sin röst på – vilket kan vara svårt nog. Men det är också en betydelsefull symbolhandling, en personlig manifestation för demokratin både som styrelseform och som samlevnadsmodell.
Många gånger tror jag att vi tar demokratin för given. På ett sätt är det bra – det betyder att den är djupt förankrad i vårt politiska och samhälleliga liv. Men vi kanske inte ska ta den alltför självklar.
Demokrati är inte ett tillstånd – det är en ständigt pågående process som kräver engagemang och öppenhet men också vaksamhet. Även om det inte finns konkreta hot så finns risken för en urholkning av grundläggande värden.
Den våg av främlingsfientlighet och inskränkt nationalism som väller över Europa ställer frågan om människovärde och tillhörighet på sin spets. Hur värderar vi våra medmänniskor och vems röst räknas?
Men det kan också ske på ett mer subtilt sätt. Den förre kultur- och utbildningsministern Bengt Göransson tar i sin nya bok Tankar om politik upp den förskjutning som skett i synen på samhället och vårt gemensamma ansvar.
Medborgare eller skattebetalare? De är inte synonyma begrepp, menar han, utan visar på två skilda synsätt. Som medborgare är vi beredda att ta vår del av ett samlat ansvar för samhället. Som skatte- betalare är vi i första hand intresserade av att få tillbaka det vi betalar in i systemet.
Det är värt att fundera över i en tid när det mesta mäts och värderas i ekonomiska termer.
Skriv ut
