Dolda agendor och revirpinkeri

Oerfaren som jag var började jag mitt första chefsuppdrag med att under en kickoff i skärgården läxa upp gruppen jag skulle leda, där medarbetarna sedan flera år dessutom varit mina jämställda kolleger. Under lördagskvällens samkväm tröttnade jag på deras klagande över arbetsvillkor och förmåner, och sa att de betedde sig som ett gäng gnällspikar. Grälet blev häftigt.
        Min sömn den följande natten blev orolig. Jag vaknade mycket tidigt nästa morgon med en stark oro över vad jag ställt till med. Det var ingen bra start på ett chefsuppdrag, och det var nära att jag kastade in handduken innan jag ens börjat.
        Situationen dyker upp i minnet när jag i min hand får boken I motgång kliver ledaren fram av Ewa Braf Norberg. Författaren har doktorerat i informatik, men i den här boken tar hon ett friare grepp utifrån sin roll som konsult. Hon skriver: ”Ett gott ledarskap bygger på självinsikt och medvetenhet. Det handlar om att du som chef vet vad du står för och vad du tror på.” Hon konstaterar också att motgångarna alltid kommer. Det intressanta är inte vilka de är, utan hur man hanterar dem – och att ledarskap handlar om att kliva fram, inte backa, när de väl kommer.

I bokens första del beskriver Braf Norberg brister och problemområden på olika arbetsplatser. Det är sådant som girighet, nepotism, dolda agendor och andra uppenbart skadliga drivkrafter, liksom brister i ledarskapet som yttrar sig revirpinkeri, dubbla budskap, lågt i tak, prestigekamper med mera. Det är lätt att känna igen sig i exemplen.
        I bokens andra del delar Braf Norberg med sig av sina tankar och visioner om hur ledarskap i stället kan se ut – också detta insiktsfullt och vällovligt. Problemet är bara att jag tycker att jag hört alltihop många gånger förut. De konkreta tipsen för att utveckla det egna ledarskapet består i första hand av frågor och checklistor mot slutet av boken. Inget fel på det heller, men varken nytt eller originellt. Om någon satt I motgång kliver ledaren fram i min hand efter min mardrömshelg i skärgården hade jag säkert läst med intresse, eftersom ledarskap då var nytt för mig, men så mycket vägledning för mitt fortsatta agerande hade jag inte fått.

Även budskapet i Christina von Bergens Inre ledarskap tar, som titeln anger, fasta på vårt eget, inre ansvar. Men von Bergens bok är inte bara en bok som riktar sig till ledare, utan till var och en som vill skaffa sig ett mer medvetet förhållningssätt i sitt arbete.
        Inte heller Inre ledarskap innehåller omvälvande nyheter, men den känns pedagogisk och lättillgänglig. Varje kapitel är kort och kärnfullt; ofta bara ett par tre sidor långt. Texten vrider och vänder på teman som är välkända, men författaren lyckas ändå överraska och väcka intresse – och inte minst förmedla värme i stället för kritik av mänskliga brister.
        Även när von Bergen tar upp ”djupare” psykologiska ämnen, som projektioner och ångest, är det enkelt och levande. I ett arbetslag med relationsnyfikna pedagoger tror jag att von Bergens bok kan vara utgångspunkt för ett reflekterande som både kan stärka relationerna i laget och bidra till personlig utveckling.
        Inte heller von Bergens lilla bok hade gett mig så mycket handfast vägledning efter min skärgårdshelg, men texten talar till läsarens bästa inre sidor, och jag tror att jag hade fått känslomässigt stöd av att läsa den. Och vilken ledare i motgång är inte i behov av det?

En person som hade motgångar i sitt ledarskap var Ebba Lindsö under sin sejour som vd på Svenskt Näringsliv. I en utpräglat patriarkalisk organisation fick hon ta emot mer stryk än hon till slut orkade, eller i alla fall ville – för att hon inte precis var någon dununge framgår i den nyligen utgivna, självbiografiska boken Livet, makten och konsten att våga vara sig själv. Där får inte bara motgångarna utrymme, utan även framgångar under ett par decennier av viljestarkt ledarskap i olika branscher.
        Bokens brännpunkt är ändå motgångarna som fällde henne – eller räddade henne. För det är en bok som skildrar en omprövning av livsval och drivkrafter. Jag kan inte påstå att jag känner igen mig i hennes historia; jag har aldrig varit i närheten av så mycket utmaningar och påfrestningar. Men visst, det finns något som stämmer även på mig och många jag jobbat med: ett behov av att vara duktig, en vilja att kämpa och en vana att ta i mer än man borde. Alltsammans sådant som riskerar att sätta krokben för oss.

Att Ebba Lindsö varit en grundlig och entusiasmerande ledare tror jag. Och hennes upprördhet över kvinnors underordning känns trovärdig. Så visst är det sympatiskt när hon nu omprövar sin livsväg. Hon skriver: ”Kämpat har jag gjort hela mitt liv. Det är kanske inte något unikt, kanske är de flestas liv lite av en kamp. Men är det meningen? Är det därför vi har kommit hit till denna fantastiskt vackra planet, och blivit givna alla förutsättningar för att njuta.”
        Ändå har jag svårt att bli berörd av Ebba Lindsö som person när jag läser boken. Jag misstänker att hon snart är där igen; på en toppost när hon slickat såren lite grand. Hon skriver: ”Alla ambitioner om ett, i ögonen på andra, stort jobb är svunna. Eller övervunna. Finns helt enkelt inte.” Men kommer hon att stå fast vid detta nya livsval? Eller kommer lockelsen till makt, bekräftelse eller bara viljan att ”göra skillnad” att få henne att åter trycka gaspedalen i botten? Det är frågor som berör, för de handlar också om mig – och säkert om många andra som vill ha balans i sina liv.
        En som inte kunde göra valet att stiga av var Englands drottning Elisabet, dotter till Henrik VIII och den avrättade Anna Boleyn. För henne var ledarskapet bokstavligen på liv och död. Första gången jag såg den välgjorda filmen Elizabeth – och jag tänker då på den första filmen, som mer hade fokus på maktspelet, inte på den sentimentala uppföljaren från 2007 – var mitt eget ledarskapsdrama i färskt minne. Hur litet det än var i jämförelse med drottningens, kastade filmen mig tillbaka till ett slags inre krigstillstånd; minnet av mitt känslomässiga drama under skärgårdshelgen, i stunden lika mycket på liv och död som det historiska maktspelet.

Under min sömnlösa morgon i skärgården kom jag fram till att det vore utsiktslöst att ta upp det som hänt kvällen innan till dialog. Gruppen hade redan mer eller mindre sparkat eller nött ut flera chefer, och mig ömmade de inte särskilt för.
        Mitt beslut blev att genomföra nästa dags schema på ett sakligt sätt. Helt enkelt göra det vi planerat att göra på ett så professionellt sätt som möjligt. Känslomässigt var det ett av mitt yrkeslivs dittills tuffaste utmaningar. Men det gick. Sedan följde ett par års chefsuppdrag, i både med- och motgång. Det modiga ledarskap som filmens Elisabet gestaltade blev en överraskande hjälp för mig när jag slickade såren från mina ledarskapsutmaningar. Det blev åter ett exempel på hur stor betydelse en film eller en bok kan få i våra liv.