"Viktigt att läraren vet vem man är"

När Ida Blomqvist gick i högstadiet hade hon kameran med sig i princip överallt. På fester, konserter, utflykter och resor. Först en liten digital­kamera, men när hon fick möjlighet investerade hon genast i en digital systemkamera.
  – Det är roligt att ha minnen. Och kul att finslipa bilderna i PhotoShop, ändra lite på ljuset och kontrasterna. Men jag gillar inte överredigerade bilder med neonfärger och andra effekter, så de flesta förblir som när jag tog dem, säger hon.
        Fotointresset avgjorde när Ida skulle söka till gymnasieskolan. Syokonsulenten hemma i Tranås tips­ade om mediaprogrammet med inriktning fotograf­isk bild på Anders Ljungstedts gymnasium i Lin­köping. Där går hon nu andra året, och när vi träffas har hon snart gått en termin i textkommunikation och ser fram mot att börja med foto under vårterminen.
  – Lärarna verkar jättebra. Första året fick vi prova på både foto, text, grafisk kommunikation, ljud, rörlig bild och expo innan vi valde inriktning. Jag visste ju redan att jag ville gå fotografisk bild, men det var kul att testa på allt det andra också.
        Men det var inte bildlärarna i grundskolan som väckte eller uppmuntrade Idas intresse för att fotografera. Varken foto eller digitalt bildskapande förekom någonsin på lektionerna.

Vad gjorde ni på bildlektionerna i högstadiet?
  – Vi hade nästan bara målning, ganska mycket akvarell. Jag tycker inte att jag är särskilt bra på målning så det blev långtråkigt. Jag skulle önskat att lärarna hade frågat vad vi elever ville göra, vad vi var intresserade av. Får man bara en uppgift ”du ska måla det här”, och inte alls är intresserad, så blir det inte bra. Även om grunden är strikt så borde varje uppgift vara såpass bred att varje person kan göra den till sin egen.

Fick ni aldrig göra något eget?
  – Jo, en gång. I nian skulle alla göra varsin bok över sin skolgång och måla något personligt minne från varje årskurs. Att jag tröttnade på bilden kan också bero på att vår klass hade fem olika bildlärare de sista två åren. Ett par av dem vikarier som bara stannade några veckor. Lärarna hade ingen koll, så fort det kom en ny var man tvungen att visa vad man kunde. Som elev är det viktigt att känna att läraren vet vem man är.
        Bland Idas foton finns många konsertbilder på favoritmusiker som Kent, Håkan Hellström, Broder Daniel och Markus Krunegård. Eftersom hon alltid lyckas få en plats längst framför scenen så blir bild­erna ofta bra, även om hon i första hand är där för att hon gillar artisterna. Hon har lyssnat jättemycket på musik i många år och lägger en stor del av sina pengar på konserter, berättar hon.

Vad fastnar du för när du lyssnar på musik?
  – Mest gillar jag när både musiken och texterna är bra. Jag tycker det blir bättre om man kan identifiera sig lite med det artisten eller bandet sjunger, att man känner något. Men på musiklektionerna hände det aldrig att läraren frågade vilken musik vi elever tyckte om att lyssna på eller skulle vilja spela. Det var mera slumpen som avgjorde om man hittade något man gillade i låtböckerna. Jag tyckte ändå musik­lektionerna var rätt okej och hade gärna haft musik mer än en gång i veckan.

Spelar du själv?
  – Inte nu. Som liten spelade jag klarinett, var med i en orkester och sjöng i kör. Men det höll inte i sig särskilt många år. Det finns så mycket annat som man vill pröva på i 8–9-årsåldern så man måste prioritera.

Vad gjorde ni på musiklektionerna?
  – I högstadiet fick alla testa att spela gitarr, piano och trummor. Det var ganska självständigt, vi satt mycket var och en och spelade eller kanske några stycken ihop. Det hade varit roligare om vi tränat till någon konsert eller så, att det hela skulle leda till något mål. Särskilt i nian när det är sista året med klassen hade det varit roligt att göra något riktigt tillsammans. Nu fick vi spela upp var och en, på trummor och antingen gitarr eller piano. Det blev bara ”nu har jag fått mitt betyg, så nu är det klart.”
        Lite musikhistoria förekom också, minns Ida. Eleverna fick välja en grupp de skulle skriva om och en låt att analysera och tolka. Hon valde The Beatles och Yesterday – inte för att hon lyssnade jättemycket på dem, men hon tyckte iallafall det var okej och då blev det roligare att jobba med det.
        När Ida beskriver sig själv använder hon orden ”kreativ” och ”självständig”. Det verkar inte vara skolans förtjänst, utan snarare som att kreativiteten överlevt trots ganska oinspirerande lektioner. Det gäller även hennes tredje stora intresse – att sy kläder.
  – Den här har jag sytt själv till exempel, säger hon och pekar på sin klänning med stretchig överdel och ”en gammal gardin” som kjol.
          Tygerna hittar hon oftast i second hand-­affärer och sedan chansar hon, provar sig fram och hoppas att resultatet blir bra. I höstas gick hon på en sykurs, men annars sitter hon i timmar framför symaskinen hemma och med musik i stereon.

Vad tyckte du om slöjden i skolan?
– Jag avskydde syslöjden. Det var så strikt, vi fick inte alls göra något jag ville. Därför ville jag inte söka syslöjd här på gymnasiet, jag var rädd jag skulle tröttna då. Men jag ska gå en 50-poängskurs på individuella valet så får vi se.