Säkrare bedömning utan värdering

Det finns tre vägar att gå när det gäller skriftliga omdömen, tycker Annika Magnusson, lärare i svenska och utvecklingsansvarig för betyg och bedömning i Södervärnskolan i Visby. Ett är att följa elevernas arbeten genom logg eller portfolio. Ett annat är att skriva fri text om varje elev. Och det tredje är matriser – ett rektangulärt schema där informationen organiseras som ett koordinatsystem med två axlar. Olika kunskapsmoment på ena ledden och kvaliteten i kunskaperna på den andra.
  – Det finns för- och nackdelar med alla dessa system, men jag kan se att matriser vinner. De är tydliga, vi behöver inte vara rädda att lärarna inte kan formulera sig och de kräver samarbete. Man måste ta tag i styrdokumenten och borra sig igenom dem så att innehållet ligger nära nationella mål och kriterier.
        Fram tills för några år sedan använde Södervärnskolan dokumentet BIUS (behovsinventering inför utvecklingssamtal). Det byggde på en dialog mellan lärare och elev, där eleven förväntades svara på frågor om hur det gått i olika ämnen och vad de lärt sig. Längst ner stod det ”kommentarer från läraren” och där skulle det skriftliga omdömet in.
  – Där skrevs kommentarer som ”du har jobbat bra, fortsätt så” eller ”du behöver skärpa dig och bli mer koncentrerad”. Väldigt mycket personliga värderingar av elevernas sätt att vara, och ytterst sällan några kommentarer som var kopplade till målen.
        Att skriva löpande text leder oundvikligen till stora kvalitetsskillnader, anser Annika, som av eget intresse läst det mesta och deltagit i alla utbildningar och seminarier som Skolverket anordnat angående betyg och bedömning.
  – I skolan kan vi inte hantera att en del lärare inte vet vad de ska skriva. Det går inte att kvalitetssäkra sådana dokument. Det blir också rättsosäkert för eleven, eftersom det kan bli mer om dem som person än om vilka mål de uppnått.

Nej, så gick det inte att fortsätta. Annika ville ha en tydlighet och började först själv göra en sorts tabell över sina elevers kunskapsutveckling i svenska – med utgångspunkt i strävansmålen. Tanken var att det skulle underlätta för hennes mentorskollega när han höll i sina utvecklingssamtal.
  – Jag ville bara markera vad eleven klarat av. Då blev det också tydligt vad som fattades.
Det fungerade. Mentorskollegan kunde förmedla till elever och föräldrar vad de hade jobbat med i svenskämnet. Så när Annika för tre år sedan vikarierade som biträdande rektor satte hon igång att utveckla konceptet och övertygade rektor att införa matriser i skolan.
        Det har inte gått helt utan motstånd och Annika har i rollen som skolutvecklare tidvis mötts av en hel del frustration från kollegorna. Till stor del beror protesterna på den politiskt initierade uppstramningen av skriftliga omdömen, i ett läge när nya kursplaner är på väg – en synnerligen opsykologiskt införd reform, anser hon.
  – Om man hade väntat med att vi skulle förbättra pedagogisk planering och skriftliga omdömen tills vi skulle implementera de reviderade kursplanerna, så hade alla kunnat uppleva det som en nystart på någonting. Att göra det här i sista skälvande minuten av kursplaner och Lpo94 upplevs som onödigt och meningslöst. Det är klart att människor blir arga då.
        Men nu är det som det är. Skriftliga omdömen ska skrivas och alla lärare i Södervärnskolan använder matriserna, även om alla inte kommit lika långt. Det gäller att sluta se den som en blankett eller ”en massa papper” och göra den till sitt arbets- och planeringsverktyg, förklarar Annika.
  – De som har kommit hela resan fram till att den är ett arbetsverktyg tycker den är bra. Det sägs att det tar fem år innan en utvecklings- och förändringsprocess har satt sig, så jag tycker vi har kommit långt. Jag känner inte till någon skola där det gått friktionsfritt.

När en lärare ska ha utvecklingssamtal med sina mentorselever har hon eller han 17 matriser att tala kring, en för varje skolämne. En del mejlar dem hem till eleverna, men Annika skriver ut sina till ett häfte som hon sedan låter förälder och elev titta igenom en stund innan de börjar utvecklingssamtalet.
  – Det blir lättöverskådligt och lätt att ta till sig. Min första fråga blir: Vad har ni sett? Sedan frågar jag eleven: Tycker du att det stämmer med din bild av din skolsituation? Då kommer det igång en diskussion. Om våra bilder stämmer överens kommer nästa fråga: Hur går du vidare? Då formulerar man nästa steg i utvecklingen och det skrivs sedan in i den individuella utvecklingsplanen.
        Eftersom eleven gör sin självvärdering med understrykning, och läraren sin bedömning med färgöverstrykning, blir matrisen tydlig även för föräldrar som inte kan läsa, förklarar Annika.
  – Det räcker att förklara att eleven har klarat av allt som är ifyllt, att utvecklingen av kvaliteter och förmågor går åt höger och att man ska nå så långt som möjligt. Föräldern får en bild bara genom att läsa av färgen och ser dessutom om elev och lärare är någorlunda överens.
        En annan bra sak med matriserna är att de fungerar som verktyg för att se en progression även i elevernas övriga utveckling, det vill säga personligt och socialt, menar Annika. Sådant fylls inte i på matrisen, men formuleringar i den fungerar som ett diskussionsunderlag vid utvecklingssamtalet.
  – Det handlar om läroplanens övergripande mål om ansvar, normer och värden. Tidigare har eleverna inte sett någon progression exempelvis i hur man kan bedriva grupparbeten, det blev bara generella diskussioner. Nu har vi konkretiserat vissa faktorer för att visa både elever och föräldrar vad nästa steg kan vara.
        Det yttersta önskemålet med matriserna i Södervärnskolan är att också eleverna får delta i samarbetet kring att formulera innehållet.
  – Där är vi inte än. Lärarna måste ha en egen trygghet i hur man hanterar verktygen och veta vart vi är på väg innan vi kan involvera eleverna.