"Fokusera på barns förmåga"

Allt hör ihop och följer i och av vartannat och verkligheten konstruerar sig själv. Det och många andra poststrukturalistiska betraktelsesätt fyller Ulla Linds doktorsavhandling ”Blickens ordning”. Den innehåller ingen tydligt fastställd avhandlingsordning med teori-, metod-, resultat- och diskussionsavsnitt. Fasta och därmed låsta strukturer är inte något som tilltalar Ulla Lind, som till vardags arbetar som lektor vid institutionen för bildpedagogik vid Konstfack. I stället är det viktigt att se hur allt som är och som sker, flyter i och ur vartannat, att allting alltid sker i relation till något annat och att verkligheten inte är något bestående utan ständigt konstruerar och omkonstruerar sig själv.
        Som grund för avhandlingen ligger de fältstudier hon under två olika perioder på nittiotalet gjorde i fyra förskolor, samt de bilder som skolelever skapat och hon analyserat under rubriker som ”Sveriges elever lyfter skoltaket” och ”att säga inte i bild – överkorsningar”.
        I de två första förskolorna videofilmade Ulla Lind grupperna av barn när de målade. Den första gruppen målade vad de ville ”på litet papper”. Den andra arbetade utifrån pedagogernas idé om Levande Verkstad. De målade fantasidjur på spännpapp som hade fästs runt om ett bord och därmed bildat ett löpande band.
        Dessa två verksamheter beskriver Ulla Lind i ett tvåkolumnssystem där den ena kolumnen utgörs av de transkriberade videoinspelningarna, här finns alltså i ord beskrivet det som sker i bild. Den andra kolumnen består av kommentarer och reflektioner, egna och andras.
        I den första transkriberingen ingår såväl miljö- och aktivitetsbeskrivningar som Ulla Linds egna bedömningar av det hon ser, och barnens konversation. Den andra består i högre utsträckning av barnens dialoger rakt upp och ned.
        De två andra fältstudierna är gjorda senare, i två förskolor som båda var del av ett Reggio Emilia-inspirerat utvecklingsarbete, och redovisas framför allt genom att Ulla Lind i text sammanfogar och relaterar det hon ser i studien med sina teoretiska antaganden och funderingar. Fokus i dessa två studier ligger på hur avdelningarna försöker förändra sitt pedagogiska arbete med bild och skapande.

I sitt arbete som lektor vid bildlärarutbildningen betonar hon för sina kandidat- och magisterstudenter hur viktigt det är att tänka på hur man redovisar det man studerat.
  – Det finns många sätt att presentera en fältstudie på och i min avhandling har jag velat visa exempel på det. Jag har vecklat fram variationer på presentationen. Hur man presenterar en empiri betyder mycket. Olika sätt att skriva ger olika sätt att se, kopplat till skillnadsbegreppet, som har en viktig plats i min avhandling, säger hon.
        Skillnadsbegreppet använder hon till exempel i diskussionen kring och undersökandet av estetiska lärprocesser, där hon påtalar skillnaden mellan målrationella processer och målrelationella tillblivelser. ”Jag undersöker på vilket sätt relationella (makt-)spel mellan barnen, det skapande materialet och pedagogerna kan erbjuda olika subjektspositioner i utformningen av lärprocessen med estetiska lärformer.” Så skriver hon i avsnittet om ”Förlust och mening i en avbildningstradition”.
        Det här är ju inte helt enkla formuleringar att tolka och förstå. Ulla Lind vill ge läsaren något att bita i. Meningarna hon skriver är ofta fulla av till synes motsägelsefulla begreppspar som det omöjligas möjlighet, slutna öppningar eller overkliga verkligheter. Så är det inte heller i första hand den intresserade allmänheten hon skrivit sin avhandling för.
  – Jag skriver för de forskare som kommer efter mig. Men, betonar hon, vissa kapitel är tillängliga för vilken lekman som helst förutsatt att den är intresserad av bildpedagogik, förskola eller skola.
        Ett sådant kapitel är det som behandlar fenomenet Reggio Emilia. I kapitlet ställer Ulla Lind frågan vad Reggio Emilia har betytt för svensk förskola och pedagogisk diskussion, och ger sedan själv delvis svaret. Influenserna från Reggio Emilia, som hon själv kallar reggiodiskursen, har haft stor inverkan på såväl svensk förskola som på hennes egen forskningsprocess. Med sitt ursprung i efterkrigstidens Italien och med motståndsrörelsens värderingar och ideal har tankarna från Reggio Emilia kommit att utgöra en plattform för teoretisk, filosofisk, bildpedagogisk och estetisk diskussion världen över, också, och kanske framför allt, i svensk förskola. Från att ha haft fokus på barns behov av trygghet, vård och omsorg gav reggiodiskursen pedagogerna i förskolan möjlighet att förflytta fokus till det som kallas pedagogik med undersökande lärprocesser.
  – Kapitlet är en beskrivning av ett fält inom förskolan, där jag vill visa hur vårt sätt att tänka påverkas och förändras av processer och samhällsförändringar.
        Reggiodiskursens genomslagskraft i svensk förskola tror hon har en viktig förklaring i samhällsförändringar och förskjutningar av makt.
  – Det synsätt som Reggio förde fram fokuserade inte enbart på barnens värde och kompetens, utan förde också fram pedagogerna. Den gav pedagogerna möjlighet att ta makten över sin egen praktik, och när man gör det, då händer det saker! Det synsättet har vuxit sig starkare genom åren, men just nu ser vi samtidigt en tydlig backlash, säger hon.
        Hon beskriver hur fokus ofta ligger på barns och elevers brister och att det i stället borde fokuseras mer på deras förmågor. Det gäller hela skolan i allmänhet, konstaterar Ulla Lind som förstås lägger extra vikt vid elevernas bildspråkliga kommunikation.
  – De får inte en chans i någon större utsträckning att visa och undersöka hur de kan använda sitt bildspråk varken i bildundervisningen som är hårt tidsreglerad eller i vanlig undervisning, där synen på bild som antingen ett avkopplande tidsfördriv eller som ett hot mot den övriga undervisningen fortfarande är vanlig.
Många vuxna har i olika sammanhang kommenterat bilderna som hör till avhandlingens två studier där skolelever deltagit.
  – Åh, tänk vad duktiga de är, har de sagt och jag har svarat att ”ja visst är de det, bara de får chansen”.
  – Vi lever i en visuell kultur som ger oss ett bildspråk – visuella kunskaps- och kommunikationsformer och i dag när  eleverna är både producenter, brukare och uttolkare av bilder, borde arbetet med att utveckla det språket få extra prioritet.