Bedömning är professionens kärna

Det går inte att missa honom, där han sträcker ut sina långa ben från en bänk i den karaktäristiskt nyponröda entréhallen till Artisten, Högskolan för scen och musik i Göteborg.  

Han visar vägen till sin arbetsplats, ett hörnrum med utsikt mot Stadsteaterns baksida. På skrivbordet prydliga travar av böcker, på golvet papplådor med kollegors avhandlingar och allsköns publikationer.
Bengt Olsson har länge haft ett generellt intresse för bedömning och estetiska ämnen, och arbetar med det från förskolebarns lärande till studenters på konstnärliga högskolor.
  – Det är vid bedömning som de grundläggande värderingarna, uppfattningarna om kunskap och om undervisning blir synliga, säger han.

Men han tycker att det är olyckligt att man ofta talar om bedömning ur ett mycket snävt perspektiv, i betydelsen av betygsättning. I stället vill han lansera det som ett mycket bredare begrepp.
  – För i bedömningen finns ett lärande! Om du bara ser det som betygsättning – en stämpel i pannan, bra eller dålig – så är det ur lärandeperspektivet väldigt kontraproduktivt.

Genom att hitta andra former för bedömning, där studenter får föra en dialog där det inte är på förhand givet att läraren sitter inne med hela sanningen, kan man enligt Bengt Olsson se positiva effekter för lärandet.

Bedömning är något som sker hela tiden, kontinuerligt, och han menar att det rentav är i den som professionen avslöjas.
  – Den förmågan är professionens kärna. Om man ska utbilda sig till exempelvis musiklärare, handlar det om att kunna dels bedöma ett framförande, dels ställa en diagnos på elevens kunnande och helst också en prognos för hur det ska kunna förbättras.

Motsvarande gäller givetvis för bild, slöjd, dans och teater. Bengt Olsson tycker att det verkar vara väldigt lite diskussion om detta inom lärarutbildningen, att man tar det väldigt mycket för givet.

Han tror att estetlärare på många sätt är bättre rustade att bedöma än lärare i teoretiska ämnen, eftersom de har arbetat mycket med det egna uttrycket – genom det skolar man sin bedömningsförmåga. Den behöver dock sättas in i ett pedagogiskt sammanhang.
  – Det är väl där jag är just nu, i min egen lärprocess, att fördjupa kunskapen inom bedömning.
Ett sätt att göra det är via det projekt, Bedömning i praktiken inom högre konstnärlig utbildning, som han deltar i. I det ingår konstnärliga högskolor i Göteborg, Malmö och Stockholm.

Inom Högskolan för scen och musik har man arbetat väldigt mycket med bedömning och ser den som viktig. Det skiljer sig många gånger från grundskolan, där flera undersökningar har visat att i alla fall många musiklärare inte gärna vill bedöma elevers prestationer.
  – Bland skälen till det är att man inte anser att det finns några bra metoder för bedömning. Då har man två vägar att gå: att acceptera detta som en sanning och då sysslar man inte med det – eller så utvecklar man metoder!

Han är säker på att alla de här lärarna mycket väl kan bedöma, men att de har tagit ställning för att man inte ska göra det, av ideologiska skäl. Det anses som orättvist, i symbolisk mening ett övergrepp och etiskt olämpligt.

Men på konstnärliga högskolor däremot är det klart uttalat att det handlar om kvalitet och bedömning, alltifrån antagningsprover till redovisning av olika projekt.

Där finns två typer av kriterier: dels mer traditionella, som handlar om teknik och hantverk, dels en typ som berör de personliga uttrycken. De senare är starkt individualiserade, mycket situationsberoende och hänger på den enskilde läraren, som en mästare eller domare.
  – De här ”mjukare” kriterierna gör att man nästan har en uppsättning kriterier för varje student!
Det gör det svårt att föra mer generella resonemang. Ett av syftena med högskoleprojektet är att utveckla mer allmängiltiga bedömningsgrunder, för att hjälpa lärare och lärarstudenter.

Bengt Olsson talar varmt för att variera metod­erna – lärares bedömning, kamrat- respektive självbedömning. På alla nivåer, från grund- till högskola.
  – Genom att först bjuda in studenten det gäller till en dialog, och sedan bjuda in kamraterna i en dialog med läraren och studenten, så får man positiva effekter.

Han hänvisar till Lars Lindström vid Stockholms universitet och hans arbeten med portföljmetoden, som i korthet handlar om att eleven under en längre tid samlar skisser, inspirationsmaterial, nedskrivna idéer och ”färdiga” verk i en mapp eller portfölj.

Bengt Olsson har själv provat att arbeta lite grann med den metoden inom musik. Man kan göra enkla försök som att låta studenter spela in sitt eget musicerande och sedan låta dem göra motsvarande sak ett halvår senare. Därefter spelar man upp styckena efter varandra.
  – Och då, plötsligt, blir det egna lärandet synligt! Det är fascinerande att se, när en student upptäcker vad som har hänt på sex månader.

Han anser att vad som på forskarspråk kallas det metakognitiva, tänkandet om det egna lärandet, är en viktig faktor att utveckla. Vid bedömningar, till exempel i dialog, kan man göra de här processerna medvetna för studenterna.

För en estetlärare på grundskolan, som många gånger har hundratals elever varje vecka, kan bedömning vara mycket besvärligt. De oftast kollektiva undervisningsformerna gör det ännu svårare att ge den enskilde eleven en rättvis bedömning.

Bengt Olsson tror att man kan komma en bit på väg genom att arbeta medvetet med bedömningsformer. Att inte tala i kollektiva termer när man till exempel diskuterar en ensembles musicerande, utan individualisera tilltalet: ”Pelle, kan du spela lite starkare i andra stycket…”.
  – Men en oerhört stor brist är estetlärares avsaknad av professionella samtal sinsemellan. Om man går till vården, till exempel, hör det till vardagen att man diskuterar vad som var bra eller dåligt i behandling av patienter. Det finns inte inom pedagogiken, trots att det verkligen skulle behövas.
       
Det menar han vore första steget för att utveckla bättre metoder för bedömning i skolan, men ett hinder för detta är att många estetlärare är ensamlärare.
       
Vid bedömning i skolan är det oftast de konkreta aspekterna som teknik och färdigheter som man använder sig av. De mer abstrakta sidorna, som att bedöma en konstnärlig process, ställer ännu högre krav på utbildning av dem som bedömer.
       
Bengt Olsson är bekymrad över att lärare ibland tvingas undervisa i bild eller musik av tjänstemässiga skäl, även om de inte har utbildning för det och egentligen inte skulle vilja det. Då finns risken att man låter det kreativa stanna vid att man gör någonting.
       
Han berättar om det engelska Delta-projektet (faktaruta), en studie om undervisning i estetiska ämnen för yngre barn. Den visade att de lärare som kunde till exempel musik tenderade att använda handfasta musikaliska kriterier, medan de lärare som saknade ämneskunskap oftare använde begrepp som spontanitet, lust, aktivitet. Att man gjorde någonting premierades, men vad barnen gjorde i musik eller bild tog man inte ställning till.

I kulturskolan sätter lärarna inte betyg, men även här sker det ändå bedömning. Bengt Olsson tror att man behöver göra lärarna mer medvetna om dess betydelse.
  – Alla som spelar ett instrument skulle kunna beskriva den fantastiska känslan av när bedömning fungerar! Men det finns säkert också många negativa exempel. Jag skulle tro att en del av det stora bortfallet – elever som hoppar av – från kulturskolan har sin grund i att bedömningen inte alltid fungerar.
       

Han misstänker att det måste vara något struktur­ellt problem bakom bortfallet. Han tycker att förklaringen att elever tröttnar så lätt är lite för enkel. Visst finns tendensen i dagens samhälle att ge upp vid första svårighet, men då handlar det inom kulturskolan också om att motverka sådana tendenser pedagogiskt.

  – Det är ett faktum att bedömning kan öka legitim­iteten för ett ämne. Om man kan visa på utvecklade bedömningskriterier visar man också att det finns en kunskapsgrund. Det är det som är lite av de estetiska ämnenas gissel, att man så sällan pratar om dem i termer av kunskaper, utan i termer av aktiviteter, spontanitet och kreativitet. Det är ”något som bara händer”. Men det är ju lika intellektuellt med estet­iska ämnen som med många andra, konventionella läroämnen.