Penseln i huvudet skapar bilder i ord

Solja Krapu har precis flyttat från Ersboda, ett familjevänligt område i Umeås utkant, till östra delen av centrala stan. Hon sålde lägenheten som barnen vuxit upp i och flyttade in i en hyresrätt, det första helt egna hemmet.
  – När jag hade målat om här i köket skrev jag som status på Facebook: ”Jag sitter och tittar när färgen torkar – bokstavligen”, säger Solja Krapu.
    Hon såg hur tapeten bubblade sig när den nya ljusgröna färgen var på plats och blev rädd att det skulle förbli så. Konstigt att hon inte upplevt detta förut tänker jag, hon som är bildlärare. Man vet väl att tapeten drar ihop sig när färgen torkar, eller? Ja, det visste hon nog, men det är som sagt första gången Solja flyttar in i sitt helt egna hem, vilket är spännande och väldigt skönt. Men det är också som att vara riktigt självständig för första gången, som att bli vuxen på riktigt.
  – Jag stortrivs, det är en fantastisk lägenhet med fönster som släpper in väldigt mycket ljus. Huset ligger i gamla kvarter och jag kan promenera in till stan.
    Men allt är långt ifrån iordningställt, vardagsrummet är en enda röra. Solja har rest en hel del under hösten men ska komma i ordning så fort det lugnar ner sig. Det har varit mycket föreläsningar, workshops och poesiläsningar.     Sedan 1981 har Solja Krapu jobbat som bildlärare. Under några år jobbade hon på halvtid för att också hinna vara poet, men är sedan augusti förra året tjänstledig på heltid för att enbart föreläsa, skriva och jobba med poesiframträdanden.
  – Lärare är sitt jobb, många är aldrig lediga. Även om de är på semester så hittar de en pinne i skogen som de tar hem för att använda i undervisningen, eller köper en bok som de hoppas få igen pengarna för av skolan, eller ser en film som de kommer på att de måste använda sig av, säger hon.
    Lärarjobbet är ett jobb som man måste brinna för och Solja brann länge, det finns ingen tvekan i henne att bildämnet är viktigt. Det har hon fått veta ända sedan hon var barn. Hennes pappa var nämligen mycket intresserad av sina barns bilder.
  – I slutet av varje termin, när vi kom hem med allt material från skolan, satte han sig i fåtöljen i vardagsrummet och tittade igenom varje bild. Han tog sig tid, kommenterade och visade för oss att bilderna var viktiga. Det var fantastiskt att som barn ha en nära vuxen som verkligen uppskattade det jag skapade, berättar Solja.
    När hon var 15 år flyttade hon från Finland tillsammans med sin fem år äldre syster till Umeå för att studera. Året var 1975 och ”andra tider rådde i Finland” som Solja uttrycker det. Det var inte lika självklart att studera där som det är i dag. Det var jobbigt att lämna föräldrarna så tidigt, men hon hade sin syster och de stöttade varandra.
    Så småningom utbildade Solja sig till bildlärare i Umeå och jobbade sina första fyra år i Luleå. 1985 flyttade hon tillbaka till Umeå och har jobbat både i högstadiet och gymnasiet, de senaste tio åren på Midgårdsskolans estetprogram.
    Att undervisa i gymnasiet, där alla elever har valt den estetiska inriktningen, är något helt annat än att undervisa i högstadiet där eleverna är på väg in i vuxenvärlden och går igenom allt möjligt kroppsligt och mentalt.
  – Det händer så mycket på högstadiet, det är alltid full fart, det gillar jag. Dessutom har jag ungefär samma humor som högstadieelever, säger hon och skrattar.

På högstadiet fick hon jobba med en tydlig mission, att alla kan lära sig och när det hände var lärdomen alltid stor, både för henne och eleven. Under högstadiet är basen viktig, det gäller att föda idéer och låta eleverna prova olika typer av material och tekniker, menar Solja Krapu.
    På gymnasieskolans estetprogram är många av eleverna väldigt duktiga och målinriktade, här blir prestationen allt viktigare för eleven och lärarens roll blir en annan. Elevens idé är viktigast.
  – Några estetelever fick en idé om att de skulle klä in sig i rått kött. Jag tänkte ”men herregud, hur har de tänkt” men uppmuntrade och lät dem jobba vidare med idén. Till slut kom de till mig och sa: ”Du, vi har bytt idé”. Dåliga idéer föder bättre idéer, säger Solja.
    Att vara estet är till stor del att vara problemlösare, menar hon, att hitta lösningen på det man vill förmedla.
Vår fotograf ber Solja att sätta sig på en gammal bänk som står under köksfönstret. Hon fixar till håret lite och slår sig sedan avslappnat ner. Att bli fotograferad är inga problem, hon är van. Solja Krapu har synts i media ett flertal gånger tidigare, ofta i egenskap av författare eller poet. Hon kallas estradpoet av många och har kommit ut med sex böcker, både för barn och vuxna, samt poesi. Hon har fått Västerbottens läns konstnärpris Guldäpplet samt Slangbellan, som delas ut av Sveriges Författarförbund till bästa debuterande barnboksförfattare. Och det är det skrivna ordet hon nu ser som sitt främsta levebröd.
  – Jag körde runt bottenviken från Finland till Sverige för några år sedan. Det var klart väder, inte ett moln. Men när jag närmade mig Umeå så kom en tjock dimma in och vädret slog om totalt. När jag passerade en åker flög en stor flock fåglar över vägen och det var en så fantastisk bild som jag så klart inte hann teckna eller fota. Men jag kunde skriva om det när jag kom hem, säger hon.
    Hon målar bilder i ord, i poesin finns andra regler än i övrig text och gör det därför till en friare berättarform.
  – Poesi är ett väldigt brett begrepp. Min definition på det är när form och innehåll tydligt hänger samman och går ifrån grammatikens regler. Rytmen, andningen, pauser och betoning är viktigare än i andra texter. Grammatiken är underordnad, säger hon.
    Solja tar ett exempel på en mening som Verner von Heidenstam har skrivit och som hon tycker väldigt mycket om: ”Jag längtar stenarna där barn jag lekt.”
  – Grammatiskt är den fel, men alla förstår vad han menar. Man kan säga att poesin har frigjort sig från redogörelsen och har egna grammatiska regler. En bild är likt en dikt ofta bara ett ögonblick, en känsla, säger hon.
    Vi åker till Midgårdsskolan för att få en inblick i Soljas senaste tio års arbete. När vi drar upp den stora dörren till skolan möts vi genast av elever som Solja känner. Hon frågar snabbt hur de mår och hur det gick med det där projektet som de började på någon gång i våras.
    Vi går vidare genom kafeterian och uppför en trappa, väggarna är prydda med olika typer av bildkonst och ute i en ljusgård hänger något som liknar en enorm repstege upp mot himlen.
  – Den där installationen gjorde mina elever för några år sedan, synd att färgen håller på att flagna, säger hon.
    När vi passerat konst i alla möjliga former kommer vi in i ett klassrum och Solja ser till sin stora glädje att eleverna i klassen har fortsatt med ett projekt som hon påbörjade. Men Eva Sundqvist Bäckman, som nu är lärare, har gjort det till sitt eget, vilket är en nödvändighet.
  – En bildlärare måste hitta en egen väg för att kunna förmedla lusten, säger Solja.
    I det här fallet gäller det färgsättning på plexiglas, de flesta gör självporträtt. Det liknar popkonst, färg i stora sjok klistras först, sedan detaljerna på det. De använder sig av silkespapper.
    Henrik Windelius arbetar dock inte med plexiglas och silkespapper, han jobbar med papper och pensel. Henrik berättar om en mardröm som han inspireras av, där han själv stod ensam i ett vinterland och värmdes av enbart en eld. Det är hober, monsterologi och äventyr som är intressant och som återkommer i Henriks teckningar.
    Midgårdsskolan har bra rykte i Umeå. Skolan är byggd 2001, innan dess höll verksamheten till på Mimerskolan, där Solja började sin anställning 1999. När de flyttade in i helt nya lokaler två år senare bestämde de sig för att skapa ”Midgårdsandan” vilket betyder en tillåtande miljö där alla människor ryms och en verksamhet som hela tiden jobbar för en god atmosfär. Solja tycker att de har lyckats, men det är ett ständigt pågående arbete.
    Som dotter till en berättare och bildfantast ger hon sin gåva vidare till sina barn. Soljas dotter, som gick på Midgårdsskolan, skriver, målar och designar på fritiden. Hennes son är tillsammans med en före detta elev till Solja och de håller just nu på att utveckla spel för iPhone.
   – Vart vi än vänder oss ser vi bilder. Tar vi hand om dem och betraktar dem kommer vi att bli mer harmoniska människor, säger Solja Krapu.