På museet hamnade Björn rätt

Fram till sextiotalet var Stockholms frihamn Sveriges näst största hamn. Numer är godshanteringen från fraktfartyg försumbar i jämförelse med storhetstiden. Kvar finns de vackra hamnmagasinen i tegel som ligger långsträckta utmed hamnen. I ett av magasinen förvaras Stockholms skolmuseums samlingar som sedan några år tillbaka är införlivade i Stockholms stadsmuseum. Skolmuseets samlingar är deponerade i magasinets källarvåning. Ljuset i källaren är dunkelt då det inte finns några fönster som släpper in dagsljus och den långa korridoren lyses upp av ett blekt sken från lysrör i taket. Här och var skymtar delar av samlingen fram, skyltar med gyllene kringlor av trä från sedan länge nedlagda bagerier samsas med tunga slitna träportar från hus som rivits i staden.
    Björn Curman är ursprungligen bildlärare men har idag titeln antikvarie och ansvarar för skolmuseets samlingar. Arbetsdagarna tillbringar han till stor del nere i magasinet där han katalogiserar de insamlade föremålen i en databas. De grå arkivhyllorna är fullmatade med hyllmeter efter hyllmeter med uppstoppade djur, skolteckningar, jordglober och annat som använts i skolundervisningen. Sammanlagt består samlingen av närmare 22 000 föremål från tidigt 1800-tal fram till 1980-talet.
    Som nyutexaminerad lärare fick Björn en tjänst på högstadiet i Hässelby i en av Stockholms västra förorter 1978. Tjänsten var inte på heltid så han var tvungen att fylla upp med timmar på ett par andra högstadieskolor för att få ekonomin att gå ihop. Som många andra nyutexaminerade lärare hade Björn höga ambitioner. Han märkte dock snart att han hade svårigheter att sätta gränser och säga ifrån.
  – Jag hade svårt att säga nej och samtidigt svårt att distansera mig från olika problem i klasserna. Det blev ofta så att jag tog med mig problemen hem, berättar Björn lågmält och eftertänksamt.
    Det blev inte lättare av att han hela tiden var tvungen att åka mellan olika skolor. Känslan av att inte höra hemma någonstans växte och han kände sig ensam.
  – Samtidigt ökade rädslan för att misslyckas hela tiden. Jag ville inte förlora, det var ju skämmigt, säger han.
    Till slut blev situationen ohållbar och Björn gick in i en djup depression.
  – Först långt senare har jag förstått att jag gick in i väggen, men begreppet fanns inte ens på den tiden, säger han.

En längre tids sjukskrivning följde. När han efter något halvår blev frisk kände Björn att han inte ville tillbaka till livet som bildlärare. Han vände sig till skolförvaltningen och begärde omplacering på egen begäran. Han fick välja mellan att arbeta som modellbyggare på stadsbyggnadskontoret eller en tjänst på Stockholms skolmuseum och valde det sistnämnda.
    Stämningen på skolmuseet var god men lönen låg.
  – Det här låter bisarrt. Men jag blev anställd som kammarskrivare på skolmuseet, säger Björn med ett litet leende.
    Anledningen var att kammarskrivare var den lägsta titeln inom skolförvaltningen, och således hade  kammarskrivarna lägst lön.
    Med åren har den ena efter den andra på skolmuseet pensionerats och numer är Björn ensam kvar att vårda samlingarna. Något som gläder en utbildad bildlärare som Björn är samlingen av skolplanscher som är Sveriges och en av världens största.
    De tidigaste skolplanscherna importerades från Tyskland på 1840-talet, men efterhand startade en inhemsk produktion. Vid tiden sekelskiftet 1900 nådde skolplanscherna sin konstnärliga höjdpunkt tycker Björn.
  – Tyskarna var enastående när det gällde att illustrera skolplanscher och störst i Europa. De är ju helt fantastiska, säger Björn, och pekar på en plansch föreställande dadelplockande beduiner vid en palmomgärdad ökenoas.
    Genom skolplanscherna fick skolbarnen bland annat lära sig hur såväl svenska som främmande djur och växter såg ut. Nu är det många år sedan det hängdes upp skolplanscher i klassrummen. Med diabildsbanden, teves och senare datorns intåg i skolan blev de överflödiga och förpassades till mörka skrubbar för att senare utrangeras. Som tur är hann en del räddas till eftervärlden och räknas numer som en viktig del av vårt moderna kulturarv.

Trots att Björn tillbringar en stor del av sina arbetsdagar i avskildhet med skolmuseets samlingar känner han sig inte ensam.
– Nej, vi har en fantastisk fin sammanhållning här på stadsmuseet tycker jag, och jag hoppas verkligen att det kommer att fortsätta vara så, säger han.
    I ett par år har han nu suttit och katalogiserat föremål ur den digra samlingen och han räknar med att det kommer att ta minst sex–sju år till innan det blir klart.
  – Jag fyller ju 60 i år och jag hade tänkt bli klar innan jag går i pension, säger Björn med ett snett leende, och tillägger att han gott kan tänka sig att arbeta fram tills att han fyller 67 eftersom han trivs så bra med sitt arbete.