"Låt eleverna träna på det som ska bedömas"

Från Alfa 2014-02-05 00:10

Illustration: Helena Davidsson Neppelberg

Vad ska bedömas? Det bör vara den första frågan en svensklärare ställer sig inför varje nytt moment. Det menar Gustaf Skar, som i sin färska avhandling har undersökt vad som händer i svenskundervisningen i relation till det som bedöms.

– I Sverige ligger nästan allt bedömningsansvar på den enskilde läraren. Samtidigt är litet känt om hur elevers skrivande ser ut i svenskämnet och hur lärares bedömningar av skrivande ser ut, säger Gustaf Skar.

Hans undersökning är baserad på insamlade data från tre skrivmoment i tre naturvetenskapliga klasser i årskurs 1, på tre olika gymnasieskolor. Momenten innefattar observationer, instruktioner, elevtexter, bedömningsmatriser och intervjuer med lärare och elever.

Tydligt är att det finns fallgropar då svensklärare ska bedöma elevers skrivande. Utifrån materialet har Gustaf Skar kunnat urskilja olika typer av problem som kan hota validiteten.

– Det kan exempelvis vara att bedömningsmatriserna inte är i linje med de uppgifter som ska bedömas, säger han.

I de fall då själva skrivandet inte är standardiserat uppstår också svårigheter. Om eleverna får skriva texterna vid olika tidpunkter och på olika platser kan läraren inte veta om vissa av dem har tagit hjälp av kamrater eller föräldrar.

– Det behöver i sig inte vara ett problem, men det kan bli knepigt om man vill dra slutsatser om individuell skrivförmåga, säger Gustaf Skar.

Samtidigt försöker lärare ta hänsyn till att skrivande i skolan ska vara verklighetsnära, vilket kanske inte blir fallet om alla elever måste skriva samtidigt, på samma tid i en tentasal.

Utmärkande för alla lärare i studien var att de skapade ambitiösa bedömningsuppgifter och verkligen försökte få med så många av läroplanens mål som möjligt, berättar Gustaf Skar. Något som han tror kan ha att göra med att kursplanerna är så omfångsrika – lärarna känner ”piskan på sig” att bedöma så mycket de bara kan inom ramen för kursen.

– Inget skedde med godtycke, lärarna hade vällovliga ambitioner och goda förutsättningar för att göra ett kvalificerat arbete, även om det naturligtvis fanns utvecklingspotential, säger han.

Men kan inte alltför stora uppgifter bli svårbedömda?

– Jo, en annan risk är att det inte finns tid att träna eleverna både på innehåll och skrivande, om man har ett alltför ambitiöst innehållsprogram. Om man undervisar om mytologi, som har ett ganska tungt innehåll, kan det vara svårt att också hinna med att undervisa om hur man faktiskt skriver om mytologi.

Men det fanns även många fall när undervisning och bedömning var samstämmigt.

– Ett fantastiskt exempel var då en av klasserna arbetade med novellskrivande. Under flera lektioner fick eleverna träna på varje enskild del genom olika kortskrivningsövningar, som hur man gestaltar och hur man gör en inledning.

I detta lyckade exempel såg Gustaf Skar prov på hur läraren och eleverna successivt skapade sig ett gemensamt ämnesspråk.

– I samtalen med varandra använde de sig av litteraturbegrepp som ”peripeti” och ”dramaturgi”, både när de analyserade andras noveller och när de pratade om sitt eget skrivande.

Genom avhandlingen kan man som svensklärare få många exempel på hur man kan tänka kring bedömningar av skrivande, menar Gustaf Skar.

– Man kan också använda sig av den validitetsmodell jag utgår från i min studie, för att synliggöra sin egen bedömningspraktik. Den innehåller kriterier för hög bedömningskvalitet så som begreppsvaliditet, att man har tydliga definitioner av vad man ska mäta och uppgifter som mäter just det.

Men det är viktigt att ha i åtanke att validitetsmodeller alltid beskriver ett idealtillstånd. Livet som lärare är en ständig balansakt mellan ambition och praktisk verklighet och det finns inget klassrum där validiteten är fullständig, betonar han.

– Risken med denna typ av forskning är annars att lärarna känner kalla kårar – ”Usch, vad svårt det är!” – och struntar i att ta i det. Jag både undervisar och bedömer själv och vet att god bedömning är lättare sagt än gjort.

För den lärare som vill förbättra sin bedömning ger Gustaf Skar några råd:

– För det första tycker jag att man ska börja alla undervisningsmoment med frågan: Vad ska bedömas? När man vet det, vet man vad man ska undervisa om – vilket är nästa steg.

Det allra viktigaste, menar han, är att man låter eleverna träna på det som ska bedömas, innan de bedöms.

– Man ska alltid undervisa om allt som ska bedömas men man behöver inte
bedöma allt som man undervisar om. Tänker man så får man inte en låst och mekanisk utan en mer kreativ och öppen undervisning.

En sista fråga kvarstår: kan man lita på lärares bedömningar?

– Ja. Det kan man. Även om man aldrig ska lita blint på en enskild bedömning så håller den samlade bedömningen hög kvalitet. Lärarbedömningar slår alltid externa bedömningar eftersom läraren har en mycket rikare bild av elevernas prestationer. Den vetskapen kan vara bra att ha med sig.

Gustaf Skar disputerade 2013 med Skrivbedömning och validitet. Fallstudier av skrivbedömning i svenskundervisning på gymnasiet, vid Stockholms universitet. Tillsammans med läsforskaren Michael Tengberg arbetar Gustaf Skar på en lärobok om bedömning inom svenskämnet som planeras komma ut på Natur & Kultur 2014.

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter