Läroplanerna har ända sedan 1960-talet betonat att man ska ta upp elevernas existentiella frågor i religionskunskapen. Ändå har livsfrågorna inte prioriterats. Större delen av undervisningen har fokus på fakta om de stora världsreligionerna och på etik, enligt undersökningar om religionsämnet.
Samtidigt visar till exempel Skolverkets nationella utvärdering, NU 03, att barn och ungdomar vill prata mer om livsfrågor i skolan och tycker att de inte får det, betonar Malin Löfstedt, religionsdidaktiker vid Uppsala universitet. Kanske beror det på att lärarna tycker att frågorna är svåra och känsliga, kanske saknar de verktyg eller tillräcklig utbildning. Men hon har också märkt en skepsis mot livsfrågorna bland många religionsforskare. Det finns en föreställning om att livsfrågorna vilar på en kristen förståelse av livet och att de skulle vara ett sätt att föra in det kristna budskapet i skolan. Malin Löfstedt anser att de är helt fel ute. Livsfrågor finns dagligen på tidningarnas kultursidor, de är reflektioner som alla människor har, inte minst ungdomarna själva.
– Livsfrågorna springer ur elevernas egna önskningar och behov. Därför måste de få prata om det på religionsämnet.
Malin Löfstedt har själv varit lärare i svenska och SO. Hennes erfarenhet är att man oftare kommer in på existentiella frågor i svenskan, när man läser skönlitterära böcker.
– Men det är religionslärarna som har verktygen för att analysera livsåskådningsfrågor.
Att tala om frågor som rör livet är ett sätt att hitta det som förenar människor. De blir en minsta gemensam nämnare där alla kan mötas och prata förutsättningslöst. Livsfrågorna förenar människor över geografiska, historiska, kulturella och religiösa gränser.
I undervisningen i religionskunskap tenderar lärare att lyfta fram det som är annorlunda, inte minst i vissa läroböcker, påpekar Malin Löfstedt. Då är risken att de religioner som eleverna inte är bekanta med exotiseras och upplevs som konstiga, främmande och skrämmande. Eleverna tänker då lätt att religion är något för andra, inte dem själva. Men alla människor har en livsåskådning, betonar Malin Löfstedt, oavsett om man tänkt på det eller ej. Både religionen och livsåskådningen är en del av en människas identitet. Religionen är människans sätt att bearbeta livsfrågor.
Som religionslärare måste man våga diskutera livsåskådningar och livsfrågor med eleverna, anser Malin Löfstedt. Det behöver inte vara så komplicerat och man måste inte ha svar på frågorna. Barn tänker mer än vi tror. Vad är viktigt i livet och vilken är meningen med livet, är frågor som de flesta har tänkt på. Finns det någon Gud, varför är vi här, vad händer efter döden?
– Religion är ett sätt att förklara tillvaron. De flesta religioner söker svar på dessa frågor. Det gör även icke-religiösa livsåskådningar som Humanisterna.
Malin Löfstedt har varit med om att ta fram de nya ämnesplanerna i religionskunskap för grundskolan. Där har livsfrågorna fått en egen rubrik. Livsfrågorna kopplas till identitetsskapande och man har valt att lyfta fram kopplingen livsfrågor och populärkultur. Det är ett sätt att anknyta till elevernas livsvärld, där många existentiella frågor behandlas. Men ordet tolerans nämns inte längre i ämnesplanen för religionskunskap. Det ser inte Malin Löfstedt som ett problem.
– Begreppet förståelse finns kvar, det är viktigt. Jag kan tycka att tolerans ska alla ämnen i skolan hjälpa till med.
Malin Löfstedt är universitets-lektor i religionsvetenskap med etik och didaktik vid Uppsala universitet. Hennes avhandling kom 2005 och heter Modell, människa eller människosyn? En analys av kritiska perspektiv på bilden av människan i neo-klassisk ekonomisk teori.
Skriv ut
