Dragonskolan i Umeå är en av Sveriges största gymnasieskolor med runt 2 000 elever. Åsa Forsberg, lärare i samhällskunskap och psykologi, berättar om skolans skilda världar. I ena änden av det enorma byggnadskomplexet går eleverna på de studieförberedande programmen, det är där de flesta tjejer finns. I andra änden, i långa korridorer med lågt i tak, går killarna på de yrkesförberedande programmen. Åsa Forsbergs egna elever går på en lokal variant av teknikprogrammet: en klass med femton killar som ska bli svetsare.
– Under de här tre viktiga åren är de helt hänvisade till varandra. De har inte en enda lektion tillsammans med en tjej. Det gör att de här värdegrundsdiskussionerna sker som på en öde ö. De här eleverna får aldrig mothugg, säger hon.
Åsa Forsberg började intressera sig för deliberativa samtal när hon letade efter ett sätt att få bättre diskussioner i klassrummet.
– Det är en demokratifråga att lära sig att uttrycka sig. Jag ville kunna arrangera en lektion där det är möjligt, säger hon.
Forskning visar också att demokratiundervisningen i skolan har svårt att nå killarna på yrkesprogrammen. De kan jämförelsevis lite om demokrati och samhällsfrågor och deras värderingar ligger ofta långt från det demokratiska idealet.
– Om man jobbar med till exempel politik och invandring blir det lätt ett mönster i samtalen där det som hörs är ganska rasistiskt och homofobiskt. Det räcker med att det är tre fyra stycken som tycker så, de tar ändå all plats, och man får lätt för sig att alla tycker så, säger Åsa Forsberg.
I ett deliberativt samtal får varje deltagare uttrycka sin egen åsikt och föra fram sina egna argument. Deltagarna ska respektera varandra och lära sig att lyssna på andra. Det handlar inte om att vinna en diskussion utan snarare om att komma överens och bli lite klokare tillsammans.
Klassrummet är byggt för lektioner i elteori och på väggar och skärmar hänger sladdar, uttag och strömbrytare. Åsa Forsberg ställer i ordning stolarna i en cirkel. Placeringen är viktig, menar hon.
– De ser varandra på ett annat sätt i ringen. Annars ser de ju bara varandras ryggar, det är helt värdelöst. I ringen kommer man inte undan.
Eleverna trillar in en efter en och sjunker ned på stolarna.
– Välkomna till ännu en fantastisk lektion! hälsar Åsa Forsberg.
Några elever har fått i uppdrag att välja ut en nyhet som de ska introducera för de andra. Dessutom ska de ha förberett några frågor som det går att diskutera kring. Åsa Forsberg fördelar ordet.
– Jag valde att prata om att man har förbjudit Youtube och en Facebook-grupp i Pakistan för att de har uppmanat folk att avbilda profeten Muhammed. Muhammed är helig för dem och det har blivit jättestora protester. Nu har Pakistans regering bannat Facebook hela maj månad, säger en elev.
– Är det något du vill att vi ska diskutera kring det? frågar Åsa Forsberg.
– Ja, att det ska bli såna här protester. Det är överdrivet, lite töntigt.
– Vad säger ni andra?
– Det är fjantigt!
– Tycker alla det? Varför är de så fjantiga, tror ni?
– Det är deras religion. De eggar upp varandra.
– Är det någon som tycker att man kan förstå varför de blir så upprörda? Finns det någonting som vi skulle kunna bli lika upprörda av? lirkar Åsa Forsberg.
Hon berättar om fotoutställningen Ecce Homo, som avbildade Jesus tillsammans med homosexuella och transvestiter, och som gjorde många troende kristna i Sverige upprörda. Går det att dra paralleller till den?
– Nej, man kan ju inte säga att vi är jättekristna i Sverige, tycker en elev.
Nästa elev har valt att berätta om oroligheterna i Thailand där regeringsstyrkor drabbat samman med protesterande rödskjortor. För några dagar sedan kulminerade oroligheterna och flera människor dog.
– Angår det här oss? frågar Åsa Forsberg.
– Inte så jättemycket, men rödskjortorna ville få in FN för att lösa problemet, säger den elev som har redogjort för nyheten.
– Vad säger ni andra? Bryr det här oss? Hur ska vi som turister ställa oss till det – om vi åker till ett land där det är orättvisor och som många tycker är diktatoriskt?
Stämningen i klassrummet är lugn och lite avvaktande. Det blir inga livliga diskussioner eller häftiga meningsutbyten. En elev kastar med sin keps och en annan lutar stolen bakåt i en farligt brant vinkel. Då och då bryts lugnet av hammarslag från rummet intill.
Någon tycker att vi inte behöver ta ställning till sådant som inte angår oss – vi är ju bara i Thailand för att sola. En annan tror inte att det skulle hjälpa thailändarna om vi lät bli att resa dit.
Tidigare kunde Åsa Forsberg ibland bli provocerad av elevernas åsikter. Nu försöker hon i stället få dem att tänka till, som i dag genom att göra tankeexperimentet att det är eleverna som lever i en diktatur och thailändarna som kommer hit och festar.
– Det är ingen vits att jag säger till dem att de har fel, att så kan man inte tänka. Jag tror att jag hade gjort det förut. Men det går inte att bli förbannad, det är meningslöst, de tycker ju så där. Antingen kan vi skälla på dem eller så kan vi undersöka de där frågorna. Det gäller att äta sig in i dem.
Dagens tredje ämne handlar om den ekonomiska krisen i Grekland. Här skjuter Åsa Forsberg in frågor om valutaunionen, vilka valutor som kan tänkas gå upp eller ner, euroomröstningar och vem som kan tänkas få betala för att rädda Grekland ur krisen. Undervisningen handlar både om att diskutera värdegrundsfrågor och om att höja kunskapsnivån.
Klassen har arbetat med deliberativt samtal i ungefär fyra månader. Än så länge går det för trögt för att Åsa Forsberg ska kunna vara nöjd. Eleverna tar inte så stort utrymme och Åsa Forsberg måste fortfarande själv driva på lektionerna. Hon ställer frågor, vänder på argumenten och fördelar ordet.
– Det ska egentligen utmynna i att läraren ska vara passiv. Jag har insett efter hand att det verkligen är det som är grejen, att läraren bara blir som en av de andra. Annars utgår man alltid från centrum, från läraren. På sikt kanske eleverna börjar ställa de här frågorna själva, som om det är rätt att åka till Thailand trots att det är en militärdiktatur.
Just nu jobbar Åsa Forsberg bara 20 procent på Dragonskolan. Resten av tiden forskar hon och skriver på en licentiatavhandling om deliberativt samtal på yrkesprogram. Hon studerar fyra elevgrupper som arbetade med samtalsmodellen under våren och hösten 2009. Ett tydligt resultat är att eleverna verkligen har tyckt om att lyssna på varandra.
– De vet mer om varandra nu, de här samtalen har skapat en samhörighetskänsla. Alla har kommit till tals – det är den stora grejen. Vi är ju egentligen intresserade av varandra som människor, vi vill höra: Vem är du? Men de här eleverna får inte till de här mötena själva, det blir bara jargongmöten där de mest pratar om meningslösa grejer.
De intervjuade eleverna säger också att de har lärt sig mer om samhället och hälften av dem säger att deras intresse för demokratifrågor har ökat. De tycker också att de har varit mer aktiva under de deliberativa samtalen eftersom de faktiskt har varit tvungna att kommentera något.
Och trots svårigheterna med den egna klassen är Åsa Forsberg övertygad om att metoden är meningsfull.
– Jag kunde ju välja att göra andra saker, följa boken, undervisa mer instrumentellt. Men det blir ju ingenting av det. Det är helt meningslöst. De här frågorna kring människovärden och solidaritet är svåra att formulera. Man måste komma åt det genom att få eleverna att tänka själva.
Skriv ut
