Språkforskning utan nytt innehåll

Språkdidaktiska perspektiv är en antologi med elva texter skrivna av tolv forskare vid Växjö, Göteborg, Umeå och Linköpings universitet. Enligt introduktionen så har svensk språk-didaktisk forskning förskjutits från inlärningsforskning, färdighetsutveckling och undervisningsmetoder till ”ett mera mång­dimensionellt fokus som även omfattar frågor om meningsskap­ande, dialog, delaktighet och demokrati”. Antologin har tre syften enligt författarna: att presentera ny forskning, att öppna för dis­­kussion inom det språkdidaktiska forskningsfältet och att inspirera till vidare forskning och utvecklingsarbete. De elva texterna visar på viss bredd inom svensk språkforskning. Det handlar om samtal kring kollaborativa upp­gifter, informationsstruktur i andra­språkstexter, kodväxling och litteraturläsning som kontaktzon.

Enligt introduktionen så hoppas författarna också att läsningen av artiklarna ”ska resultera i kunskap, tankar och idéer”. Så jag griper mig an läsningen med entusiasm och letar efter ”kunskap”. Jag läser och läser och försöker förstå och omformulera utifrån min verklighet och praktik i klassrummen.

Men nej – jag känner mig inte inspirerad. Den forskning författarna presenterar har inte relevans i min vardag och jag blir inte hjälpt i mitt eget utvecklingsarbete. Jag uppskattar att forskarna försöker ha anknytning till skolvärlden genom att varje text har en avslutande ”didaktisk reflektion”, men det räcker inte.  

Kapitlet Förklaring och förståelse i grammatikundervisning är ett exempel: Eva Larsson-Ringqvist pekar på en diskrepans mellan kunskaper om språket och färdigheter i språket hos elever, även på högre nivå, och undrar vad den beror på. Jag vågar påstå att en majoritet av jordens befolkning har en enorm diskrepans mellan sina kunskaper i språk och om språk, men det hindrar inte människor från att kommunicera. Kan det vara så enkelt att flertalet elever inte är experter på det sätt en professor i franska är?

På ett personligt och professionellt plan känns det bra att få positiv bekräftelse på det jag redan har observerat genom min dagliga praktik, som att elever kan få starka läsupplevelser utan att förstå all text (Angela Marx Åberg) eller att skönlitterär läsning kan fungera som mötesplats för eleverna (Anna Thyberg). Men detta är bara några exempel på vad jag anser vara självklarheter. Jag hoppas och tror att jag bara är en av många språklärare i Sverige som ser forskarnas rön enbart som en bekräftelse på sin praktik. I sådana fall så undrar ni säkert, precis som jag, på vilket sätt antologin bidrar till att presentera ny forskning, öppna upp för diskussion och vidare forskning?

Svaret på den frågan är för min del: inte alls. Jag efterlyser en språkforskning som tar avstamp i den dagliga skolverksamheten och som vågar ifrågasätta sin egen existens. Låt språklärare och elever ge förslag på forskning. Mitt bidrag skulle vara: Behöver Sverige språkkunskaper? Om svaret är ja, vilket inte är självklart: Vilka språk ska då undervisas i skolan?