Regeringens raka besked om språk

Jag tycker att språk är viktigt och jag tycker det är viktigt att elever lär sig språk. Det tycker inte alla. Våra svenska politiker har under de senaste åren spelat ett märkligt dubbelspel. I Europasammanhang har de talat om vikten av att elever­na lär sig språk och till och med ställt sig bakom EU:s rekommenda­tioner om att alla elever, förutom sitt modersmål, bör lära sig minst två ytterligare språk. Men på hemmaplan har man inte velat göra verklighet av de vackra orden. Tvärtom, i grundskolans årskurs nio är svenska/engelska det vanligaste språkvalet.

Under de senaste åren har jag arbetat mycket med att kartlägga språkvalet, inte minst vad som händer i det svensk/engelska språkvalet. Därför var artiklarna om språkval i förra numret av Alfa av stort intresse. Inte minst den som gav vår regerings syn på språken. Statssekreterare Bertil Östberg lyckas på en knapp tredjedels sida säga en hel del intressant om hur han (och skolministern?) ser på språken. Åtta frågor, på tre av dem svarade han att det är kommunernas ansvar och inte regeringens. Så till exempel är det kommuner­nas ansvar att styra eleverna till att välja moderna språk och inte svenska/engelska– trots att de kommuner som verkligen gör detta ofta får skarp kritik av Skol­inspek­tionen. Det är kommunernas ansvar att ”göra något vettigt” åt svensk/engelskt språkval, trots det varken finns kursplaner eller anvisningar kring vad verksamheten ska inne­hålla. Dessutom bidrar han till att ytterligare ge spridning till en myt som både politiker och statliga myndigheter då och då torgför – kommunerna måste arbeta hårdare för att hitta behöriga språk­lärare. Det går inte att förneka att det finns en brist på behöriga språklärare idag, allra värst är läget i spanska. Men problemet är just bristen, då hjälper det inte hur hårt kommunerna arbetar. Det kommer inte att komma fler behöriga språklärare. Att det finns tillräkligt många välutbildade lärare är ett statligt ansvar, inte ett kommunalt.

I resten av artikeln säger statssekreteraren bland annat att språk är för svårt för att göra obligatoriska, och inte så viktigt. Kemi är viktigare, alla de ämnen som är obligatoriska i grundskolan är viktigare, men kanske kan språk bli obligatoriskt om tio eller tjugo år.

Man skulle kunna skriva en artikel om varje del av detta uttalande.

”Språk är för svårt” säger en representant för en regering som vill gå till storms mot ”flumskolan”. Om det finns något som är ”flummigt” i dagens grundskola så är det svensk/engelska – och det vill man bevara.

Jag tror inte att det är möjligt att kategoriskt kunna uttala sig om vad som är viktigt och mindre viktigt för våra elever. Jag kan kon­statera att i mitt liv har språk varit viktigare än kemi – och jag har goda vänner för vilket motsatsen gäller. Inte tror jag att vår nuvarande regering eller tidigare regeringar gjort djupgående analyser av vilka ämnen som kan anses vara vikti­gast. De ämnen som är obligato­riska i grundskolan idag är samma som var obligatoriska när grundskolan infördes 1962. Så det handlar nog mest om tradition. Att språken skulle vara valfria kom­promissa­des fram en sommardag i Visby 1960 när kompromissen om grundskolan slöts. Efter det har ingen politiker haft mod, eller vilja eller vision, att ändra grundskolans ämnesinnehåll.

Vi får alltså helt enkelt vänta i tio eller tjugo år till. Under tiden kan vi finna tröst i intervjun med Cecilia Malmström i samma nummer av Alfa – åtminstone en politiker som tycker språken är viktiga!