Hej normkritik!

Från Alfa 2010-06-04 10:37

En flörtskola där tjejer kan flörta med tjejer. En diskussion om påståendet ”Det finns bara två kön.” En matteuppgift om räntekostnaden för Anders och Patriks hus. Det är tre exempel på normkritisk pedagogik. Intresset för arbetssättet är stort, liksom motståndet.

Illustration: Kenneth Andersson

Snopp i snippa. Fokus i sex- och samlevnadsundervisningen är fortfarande på heterosexuella penetrerande samlag och kärlek mellan man och kvinna. Heteronormen, att heterosexualitet är det som ses som förväntat och naturligt, är stark. Nu höjs flera röster för en sex- och samlevnadsundervisning som både kritiserar heteronormen och självklart inkluderar olika sätt att ha sex.

– Skolan ska skapa ett upplägg som passar alla, säger Janne Bromseth, forskare vid Centrum för genusstudier på Stockholms universitet och med­redaktör till boken Normkritisk pedagogik: Makt, lärande och strategier för förändring.

– Tidigare har lärare talat om samkönad sexualitet inte som sex, utan som en rättighetsdiskussion eller en etisk fråga som eleverna får tycka till om.

Det arbetssättet delar in människor i grupper efter hur de har sex. De som inte är heterosexuella görs till avvikare. Så behöver det inte vara. Janne Bromseth har följt en lärare som både talade om att det finns en heteronorm och skapade en inklude­rande pedagogik genom att ge exempel på olika möj­liga sexuella praktiker och sätt att leva tillsammans.

Bland annat kämpade hon med att få till en flört­skola som inte utgick från att alla vill vara i heteropar.

– Hennes lösning blev att undvika könspronomen och säga personen eller liknande istället, förklarar Janne Bromseth. Att prata mindre könat är ofta en bra strategi. Jag brukar träna på min katt som jag talar om som hen, katten eller djuret.

Intresset för normkritisk pedagogik har växt fort och förra året rekommenderade Skolverket ett normkritiskt perspektiv i arbetet mot diskriminering. Många skolor mötte normkritiken när RFSL:s skolinformatörer började tala om normer och makt istället för att, som förut, berätta sin egen historia. Karol Vieker, utbildningssamordnare på RFSL, berättar hur RFSL:s utbildningar såg ut från 1970-talet till slutet av 1990-talet.

– Då lät det så här: ”Hej, jag heter Karol! Jag är lesbisk.” Och sen berättade jag om mitt liv och hur det var att komma ut.

Den här metoden kallas toleranspedagogik. Den går ut på att visa att homosexuella, bisexuella och transpersoner är precis som alla andra. Den behövdes då, menar Karol Vieker. RFSL arbetar på det sättet än idag i till exempel baltiska stater där hbt-personers rättigheter väcker enormt motstånd.

– I ett sådant samhälle är det bra att ha utgångspunkten att hbt-personer är precis som andra och inte äckliga eller något man behöver vara rädd för.

Problemet med toleranspedagogik är, enligt Karol Vieker, att den ger de personer som ingår i normen rätt att tolerera de som avviker, men ifrågasätter inte de mekanismer i samhället som gör att vissa uppfattas som avvikande. Hon jämför det med att titta på apor i en bur.

– ”Titta på de där konstiga människorna – i slöja, i rullstol, en kille som ser ut som en tjej.” Det blir enkelt för dem som lyssnar. De kan tolerera den här konstiga personen och sedan gå tillbaka och leva sitt liv som förut.

När diskussionen istället handlar om normer måste var och en tänka på hur det han eller hon gör påverkar andras liv. RFSL Stockholm var först med den normkritiska skolinformationen. Det blev rabalder, berättar Karol Vieker.

– Det är omskakande att inse att jag personligen har makt och bidrar till orättvisan i samhället. Samtidigt är det enda sättet att åstadkomma långvariga attitydförändringar. Så länge man inte förstår att man själv påverkar behöver man inte göra något.

En del lärare Alfa har talat med tycker att den normkritiska skolinformationen är för svår för elev­erna. De saknar de personliga berättelserna som kunde gripa tag och engagera. RFSL:s erfarenhet är att eleverna är förvånansvärt med, om normdiskussionen tas upp på ett pedagogiskt sätt. Det är framför allt de vuxna som har problem med perspektivskiftet.

– Eleverna hänger absolut med och har koll till exempel på vad som är tjejigt och killigt på deras skola, säger Karol Vieker.

En annan kritik är att RFSL-informatörerna talar för mycket om transfrågor. Karol Vieker tror att många upplever transfrågor som svåra för att de inte känner någon transperson men också för att kön är en av våra mest grundläggande kategorier.

– Vi föds och direkt delas vi in i pojke eller flicka. Sedan kommer en massa föreställningar på det. Att säga att det finns människor som inte känner sig hemma i kategorierna man eller kvinna, det rör verkligen om i grytan. En övning som vi brukar använda utgår från påståendet ”Det finns bara två kön.” Det blir bra diskussioner.
Motstånd är bra för det kan leda till förändring, menar Karol Vieker. Hon tycker att det är utmärkt att RFSL får komma till skolor och informera men det räcker inte om skolan förstärker heteronormen resten av året. Ett normkritiskt perspektiv behöver finnas med i den dagliga undervisningen.

– När eleverna ska räkna ut räntan på ett bostadslån kan paret som bor i huset heta Anders och Patrik. I undervisning om svensk litteratur borde det vara lika självklart att diskutera Selma Lagerlöfs kärleksaffärer med kvinnor som Strindbergs.

Även Lena Martinsson, forskare vid Göteborgs universitet och en av redaktörerna för boken Skola i normer, betonar att det är viktigt att granska hur heteronormen upprepas i all undervisning.

– Skolan är genomsexualiserad. Det handlar om hur lärare och elever förhåller sig till varandra, hur flickor och pojkar förväntas vara och hur de talar om kärlek eller familjer.

Lena Martinsson ser läraryrket som ett intellektuellt och väldigt politiskt jobb. Lärare kan utmana normer och det tycker hon att lärare ska göra.

– Det är bra att synliggöra olika sätt att leva. Att ställa svåra frågor och inte alltid ha de enkla svaren. Om man utmanar normerna på riktigt vet man inte vad som händer.

Det betyder emellertid inte att vi ska göra oss av med alla normer. Tvärtom, menar Lena Martinsson, att vi inte klarar oss utan normer. De talar om för oss vilka vi är. Det är också därför vi måste förhålla oss kritiskt till dem.

– Vi kan radikalisera normer, skapa bättre normer eller vårda normer som vi tycker är bra. Jag kan tänka så här: Den här normen är en konstruktion, men jag sköter den, klappar om den. Den är inte sann men den är bra.

Läs mer:

  • Diskriminerad, trakasserad, kränkt? Barns, elevers och studerandes uppfattningar om diskriminering och trakasserier, Skol­verket 2009.
  • Normkritisk pedagogik. Makt, lärande och strategier för förändring, Janne Bromseth och Frida Darj (red), Centrum för genusvetenskap, Uppsala univer-sitet i samarbete med RFSL ungdom, 2010.
  • Skola i normer, Lena Martinsson & Eva Reimers (red), Gleerups 2008.

Metodmaterial

  • Bryt! Ett metodmaterial om normer i allmänhet och heteronormen i synnerhet, RFSL Ungdom och Forum för levande historia. Andra upplagan 2008.
  • I normens öga, Friends Stockholm, 2008.
  • Under huden – Sexualundervisning och normkritisk pedagogik, 2010, RFSL Ungdom.
  • Under ytan. En hemsida för det avslutade projektet där det finns material att ladda ned: ytan.se.

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter