Vådan av Vässarö

Jag var precis nyanställd och skulle ta emot min första sexa. Dessutom var jag provanställd, så det kändes viktigt att göra ett gott intryck. Jag upplevde också att de som jobbat ett år var ena riktiga gamla rävar och att man definitivt borde följa deras goda exempel och ta till sig deras briljanta idéer.
         En av dessa idéer handlade om att man skulle ta sin klass till Vässarö. För er som inte har total koll på scoutrörelsen i Stockholm, är Vässarö ett ställe där varenda Stockholmsscout haft lyckliga och karaktärsdanande lägervistelser. Man har täljt, sovit utomhus och ristat bomärken på vindskydden.
         För mig är inte det här någon självklarhet. Visserligen hade jag en kort barndomskarriär som SNF-scout i Visby, men i ärlighetens namn gjorde jag det mest för uniformen. När man avslutade träff­arna med ett rungande ”alltid redo!” tänkte jag sällan på innebörden av det vi sa. För redo, det var jag knappast.
När det så stod klart för mig att jag skulle tillbringa tre dygn på denna gudsförgätna lilla kobbe så långt upp i Uppland man kan komma på SL-kortet tillsammans med 25 okända ungar, då kände jag mig mindre redo än någonsin. Med min provanställning i synfältet morskade jag upp mig: Väx upp nu, var en förebild! Hur illa kan det vara?
         Det var illa. Kort efter att den proppfulla Norrtäljebussen lämnat Stockholm började barnen må illa och vänta sig att jag skulle lösa problemet. Själv började jag klura på hur jag skulle kunna smita av vid Danderyds sjukhus och gå hem utan att någon märkte det – men så var det ju det där med provanställningen. Innan vi kommit fram till slutdestinationen hade någon av krabaterna snott bussens nödhammare och en annan ryckt loss stoppningen från ett armstöd, något busschauffören upplyste mig om att jag borde ha förhindrat. Och kollot hade inte ens börjat.
        Väl ute på ön blev det ännu värre. Vi blev dumpade på ett fält med instruktionen att roa oss själva några timmar innan den friluftsintresserade NO-läraren skulle komma. Då NO-mannen väl dök upp efter tre timmar var den medhavda matsäcken slut sedan länge, lekarna över, stämningen Flugornas herre-artad och även här fick jag bryskt reda på att det var mitt ansvar att förhindra det kaos som tycktes vara på gång. NO-läraren i fråga var ju en gammal räv, så hans ord vägde tungt.
        Strax därefter blev vi lotsade till våra olika vindskydd. Här någonstans gick gränsen: Dela brits med en handfull tolvåringar och en övertatuerad mamma? Över min döda kropp!
Jag löste det genom att rulla ut min sovsäck på vindskyddetslutande tak.
Och så fortsatte det. Barnen slogs, myggen stacks och okända scouter talade om för mig med all önskvärd tydlighet vilka ohängda ungjävlar jag hade haft mage att släpa med mig.
        Dessutom smakade allt vi åt rödsprit och när vi väl fick komma därifrån luktade vi rysligt illa.
Helt bortkastad var nu inte denna övistelse. Två nya övertygel­ser fick jag med mig på vägen. Nummer ett: Att slänga ut en skolklass på en öde ö är inte en garanti för att stämningen ska bli god. Nummer två: Bara för att man är en gammal räv behöver ens idéer inte vara briljanta.