Bilder av Gud svårt även i skolan

Varje klassrum är en liten värld. I den ska läraren bestämma över undervisningens innehåll med utgångspunkt ”ifrån varje enskild elevs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande”, som det står i läroplanen.
Utanför klassrummet finns den stora världen. Det är i den världen som varje enskild elevs erfarenheter och tänkande formas. I vilken ända skall läraren börja när hon planerar sin undervisning? Ska hon börja med att ta reda på varje elevs ”erfarenhet och tänkande” i förväg? Eller ska undervisningen ge eleverna möjlig­heter att föra in sina erfarenheter i klassrummet för att kunna diskutera dem där?
Låt oss se vad som kan hända.

En lärare läste för några månader sedan legenden om Fågel Rödbröst av Selma Lagerlöf med sina elever. Legenden handlar om hur fågeln, som från början är helt grå, förtjänar sina röda bröstfjädrar genom att dra ut en törntagg ur Kristi törnekrona när denne hänger på korset. Texten finns i flera läromedel och har i många år varit en del av de texter som lästs i klassrummets lilla värld. Men svenska klassrum ser annor­lunda ut idag än då texten skrevs. Det vis­ade sig när läraren efter den inled­ande raden ”Det var på den tiden när Vår Herre skapade världen…” avbröt sin läs­ning och bad eleverna teckna hur de före­ställde sig Gud. En pojke ritade en Gud som åkte skateboard på molnen, en ”Gud i tiden”, lätt att föreställa sig i en tolvårings fantasi. En flicka ritade Gud med långt hår och kjol, en” kvinnlig Gud”, en bild som kan kännas självklar för en flicka idag. En pojke ritade Mohammed på ett moln, vilket också är en självklarhet i dagens mångkulturella skola. Men här har vi ett problem på tröskeln mellan den lilla och den stora världen.
I den senare är det inte tillåtet att avbilda profeten Mohammed, vilket inte minst debatten kring Lars Vilks Mohammedkarikatyr lärt oss. Nu sa visserligen inte läraren att eleverna skulle avbilda Moham­med utan hur de föreställde sig ”Gud”. Och Mohammed är inte ”Gud”, utan profet. Men sådana nyanser kan lätt försvinna i hetsiga debatter.

Barnens bilder sattes inte upp på väggen och samtalet om olika elevers ”erfarenheter och tänkande”, vilket var den pedagogiska tanken från början, kom av sig. Läraren, som hade tänkt sig att läsning av en text skulle integreras med bildskapande, sam­tal, dramatiseringar och elevernas eget skrivande, allt som kännetecknar en språkutvecklande undervisning, ville inte riskera reaktioner från den stora världen. När barnens teckningar lades åt sidan, blev i stället ett av demokratins kärnproblem synligt, nämligen vem som ska synas och vem som ska visas fram. Eleverna gick miste om en diskussion om ifall Gud, och kanske också Mohammed, kan vara kvinna eller surfa på molnen och ett samtal om hur olika religioner kan utövas. Men framför allt tystades en röst, som har svårt att göra ”erfarenheter och tänkande” hörda i det offentliga rummet, av vilket klassrummet är det första.