Filmmusik på gott och ont
Sagan om ringens romantiska musik är våldsförhärligande, fascistisk och skapad för att motivera Irakkriget. Quentin Tarantinos surfpop i Pulp Fiction nyanserar däremot kampen mellan ont och gott. Det anser filmmusikexperten Peter Bryngelsson, som vill kasta nytt ljus över filmmusik.
Det finns allmänt en brist på insikt om vad musiken betyder för filmen, hävdar Peter Bryngelsson, musiker som skrivit böcker om filmmusik. Det gäller särskilt i Sverige.
– Manus har en alltför stor betydelse och filmen blir lidande av det.
Film är ett multikonstverk, där man berättar något genom bilder eller genom att musiken tillför det som öppnar ögonen för en scen. Unga lockas för att filmen talar med andra och fler medel, enligt Peter Bryngelsson.
– Det handlar om små och stora detaljer som musik, ljud och skuggor.
Men musiken behöver inte alltid lyftas fram och höras mer. Om den är dold lyssnar vi instinktivt, blir öppna och fördomsfria och kan ta till oss andra typer av musik, till exempel klassisk musik.
– Ofta tror vi att vi bara ser bilder, men när vi lyssnar utan att vara medvetna förvandlar ljudet situationen.
Den klassiska romantiska musiken av Howard Shore i Sagan om ringen påminner om Wagner, Beethoven och Orff vars musik svämmar över av nationalism och skildrar stora känslor, man gråter, hatar, älskar, och dör under stor pompa och ståt.
Peter Bryngelsson tycker att det är synd att den mystik som finns i Tolkiens böcker fått ge vika för medeltidsestetik, en enfaldig kvinnobild, romantisk musik, våldsförhärligande och till och med ras- och blodsideologi samt en fascistisk världsbild i filmerna.
– Adolf Hitler skulle ha älskat musiken i Sagan om ringen!
Musiken förstärker bilden av att det goda sunda förnuftet ställs mot kaos, oordning och ren okomplicerad ondska. Romantisk musik delar upp all musik i gott och ont genom en förenkling i dissonant musik kopplad till de onda och harmonisk musik kopplad till de goda, påpekar han.
– Den skramlar mer i takt med att kampen mellan gott och ont tilltar. Pukor, cymbaler, brass, kontrabas, violin, träblås och harpa ökar i styrka. Det gör oss döva för alla nyanser i originalberättelsen och musiken blir pompös och tomt öronbedövande.
I slutet av Sagan om ringen ackompanjeras det samhälle som ska resa sig ur askan efter slutstriden av den irländska sångerskan Enya. När Peter Bryngelsson läste boken blev han sorgsen när han tänkte på att huvudpersonens liv går mot sitt slut. I filmen tycker han att känslan blir utslätad genom musikens ”banala paradiskaraktär”. Han beskriver överlag musiken i Sagan om ringen som överdriven, opersonlig och övertydlig. Han skulle helst vilja att musiken var mer mångtydig.
– Men USA anföll Irak under samma tid som filmerna gjordes och man behövde motivera det.
Ett svenskt exempel på våldsromantik är Jan Guillous Ondskan. Det handlar om hur den goda, starka och visa samhällsbyggaren drabbar samman med fienden som till slut står besegrad och förnedrad. Huvudpersonen behöver inte ta konsekvenserna av det våld han lärt sig att använda. Den romantiska stråkmusiken förstärker våldshungern som gör att svenska tonåringar jublar när fiendens näsa knäcks, enligt Peter Bryngelsson.
I sina bästa stunder är musiken dock mångtydig och understödjande. Quentin Tarantino använder surfpop i Pulp Fiction, ofta enkla låtar med tre ackord och vibrerande gitarrer från 1960–talet, som inte gör anspråk på att vara seriös. På så sätt inramar musiken filmens kommentarer om sociala och kulturella fenomen. Den musiken har en kontext, samspelar med vår tid och är postmodern, menar Peter Bryngelsson.
– Så är det i öppningsscenen som anspelar på en låts väg från Libanon till USA. Den spelas på bilstereo och den spelas till en svart ruta. Det fokuserar på låtens utommusikaliska berättelse.
Filmmusiken hos Tarantino känns som om den är skapad för scenerna, han gör inte musik till sina filmer utan bildsätter sin favoritmusik. För Tarantino handlar film om att presentera en smak och han vänder upp och ner på vad som anses som god kultur.
Filmmusik är ett utmärkt medel för att beskriva praktiska saker som en trädgren, eller en horisont, genom musiken hamnar fokus på detaljen. Musik är ofta distanserad och bra på att uttrycka nostalgi, enligt Peter Bryngelsson.
– Däremot fungerar filmmusik sämre när det gäller att beskriva ren ångest, om ett barn förolyckas i en trafikolycka eller om någon får cancer, då kan musiken rent av uppfattas som en förolämpning.
Peter Bryngelsson
Aktuell: undervisar och föreläser på musik- och filmskolor runt om i landet.
Har skrivit boken ”Filmmusik – det komponerade miraklet”, 2006. Snart kommer även en bok om musik och tortyr.
Har komponerat musik till många filmer och teaterpjäser.
Medverkar även som gitarrist i proggbandet Ragnarök med nya skivan ”Path”.
Känd filmmusik
Rosemarys baby av Roman Polanski öppnar till tonerna av en i sammanhanget skrämmande och obskyr vaggvisa av Krysztof Komeda, med en kameraåkning över New Yorks hustak. När Rosemary blir gravid börjar hon misstänka att grannarna har planer för hennes barn.
I duschmusiken i Psycho härmar stråkarna knivhuggens rytmik och imiterar ljudmässigt offrets skrik och publikens skrik av förfäran. Musiken fylls av vissheten om Marions död när hon faller mot golvet och när hon stillnar upphör musiken. När Norman skriker ”blod, blod” till knivsticksmusik är det en påminnelse om det ohyggliga som hänt.
Låten ”As times goes by” spelar en viktig roll i Casablanca och används som ledmotiv för kärleken mellan Ilsa och Rick. Kompositören tar fasta på detaljer, utan att bli övertydlig och musiken ger scenen vid pianot karaktär och spänning på ett sätt som inte varit möjligt utan musik.
I Pingvinresan är musiken ”New Age-romantisk”, lågmäld och lugn med få harmonier och till stor del utförd på synthesizer med flöjt, oboe eller piano. Naturfenomen och djurarter mytologiseras i naturfilm. Djur utrustas med mänskliga egenskaper och ger publiken en känsla av att vissa djur är goda, som delfiner, giraffer och antiloper, medan andra är onda, som hajar, kobror och vargar.
Källa: Peter Bryngelsson.
Skriv ut
