En complex värld

I utredningen om den nya lärarut­bildningen finns förslaget att lärare fortsättningsvis inte ska vara SO-lärare. I stället är det ”viktigt att de fyra ämnenas identitet stärks”. Därför har jag gjort en fullstän­digt ovetenskaplig snabbutredning. Jag frågade några per­soner som jag vet har åsikter inom SO-sfären vilken utmaning de anser att ämnet står inför. De flesta undrade samma sak som jag själv: kommer vi att kunna fortsätta att jobba med helheter och sammanhang
i fortsättningen?

2002 skrev bland andra Ulf P Lundgren och Ingrid Carlgren (SOU: 2002:120) om det de kallar ett fundament som är nöd­vändigt för att fungera som samhällsmed­borgare. Fundamentets kärna utgörs av att kommunicera, lösa problem, social och etisk kompetens samt att förstå samman­hang. Men i den efterföljande proposi­tions­texten återfinns inte ”förstå sam­man­hang”, ett av de viktigaste skälen till att ha samlade SO- och NO-ämnen. I en senare utredning (SOU: 2007:28) föreslogs att möjligheten till blockbetyg tas bort för de sam­hälls­vetenskapliga och naturvetenskapliga ämnena.

Kanske är en historisk tillbakablick på sin plats. För sådär ett kvarts sekel sedan gungade det till rejält när det gällde vad som är viktig kunskap och hur man lär sig något. I stället för att undervis­nings­inne­hållet skulle delas upp i små, små bitar och läras lite åt gången skulle man se till helheten. Världen utanför klass­­rums­fönstret var inte uppdelad. Eller som matematikprofessor Lars Ingelstam drabbande uttryckt det: den var inte snuttifierad. Den var i stället komplex och be­stod av helt andra helheter än historia, religionskunskap, samhällskunskap och geografi – dessa rubriker som universitet och skola satt på världen. Lösningen var alltså den nya helheten: SO. Helheten är större än delarna, var den idé som gick hand i hand med denna ämnessyn.

SO-ämnet välkomnades framför allt av många dåvarande låg- och mellan­stadie­­lärare. De hade sin klass hela dagar i sträck och kunde i lugn och ro ta till sig denna syn och jobba tematiskt. Däremot var det svårare att administrera SO på högstadiet. Kunde till exempel den lärare som var utbildad i historia och samhällskunskap, men inte i religionskunskap och geografi, undervisa i SO? Och hur skulle man lägga schema där tematiskt arbete kunde få plats? Frågan fick aldrig ett en­tydigt svar. På högstadiet var det på de flesta skolor mer relevant att tala om SO-ämnen – i pluralis – eftersom det alltså sällan fanns någon lärare som var behörig i samt­­­liga ämnen. I gymnasieskolan var bilden än mer komplex. Hörde till exem­pel ekonomi, psykologi och filosofi till SO-äm­nena? Behöriga lärare i alla SO-ämnen fanns inte att uppbåda där.

Trots dessa utmaningar, som alltså främst var av administrativ natur, såg många lärare poängen med att arbeta med helhet, strukturer och sammanhang. Lärarförbundet har sedan 17 år tillbaka ett livaktigt SO-råd, inte separata råd för de olika ämnena. Inte heller separata råd för gymnasie­ämnen som ekonomi och så vidare. Idén att ta ett helhetsgrepp lever alltså inom Lärarförbundet. Men hur ska detta gå till i fort­sättningen om det nu liggande utredningsförslaget går igenom? Jag anser att om SO separeras i mindre delar har en tidning som denna en ytterst central plats! Världen utanför klassrumsfönstret kommer även i fortsättningen att bli mer begriplig ur ett helhetsperspektiv.